Vår bästa tid är nu?

Jan Malmsjö rasar. I en tv-intervju vägrar han till och med att höra avhopparen Michael Persbrandts namn, och gör korstecken som för att skydda sej mot smittan eller att bli förknippad med något så vederstyggligt. Det är ganska underhållande. Till och med lite fascinerande. Som en pjäs i verkligheten. Eller ett skådespel utan spelplats. För det intressanta är ju att skadan är sedan länge gjord. Och avhopparen uttalar sej inte. Och Dramaten verkar ha utagerat krisen. Kvar står kollegan (?) Malmsjö och rasar. Ursinnigt talar han om att Persbrandt "pissat på oss". Måhända. Mycket troligt. Men varför denna personliga vendetta inför media? Och hota med att inte förlänga sitt eget kontrakt. Är det inte en sak för Dramaten och dess ledning att sköta med Persbrandt? Det känns lite märkligt. Som ett skådespel. Utanför scenen.
/ J

En nobel operachef!

Så var det äntligen offentliggjort. Efter en lång period av rykten och spekulationer får Kungliga Operan en ny operachef till säsongen 2009/10. Hon heter inte helt otippat Birgitta Svendén. Hovsångerska och just nu rektor vid Operahögskolan. Klockan 10 idag samlades Operans personal för att ta del av nyheten. Och hon mottogs med en mycket hjärtlig applåd. Hon sade några väl valda ord om utnämningen, om helgens premiär på Oprhée och lite om sin syn på huset och dess resurser. Och sedan var det "back to work". För min del handlade det om lunchkonsert med julrepertoar. Fast i nya arrangemang av min kollega Ketil Hugaas. Och nu måste jag knäppa på TV-n för att se frun spela för Kungen och de andra. Nobeldagen.
/ J

Friskt vågat...

Host host. Ett ögonblick, så ska jag bara damma av bloggen lite. Det blev visst en liten paus. Ett litet höstlov. Eller kompledigt. Men nu är jag tillbaks. Efter en vecka med vattkoppor(dotterns alltså), och en triumfsorgblandad Così-målgång efter en mycket rolig och lustfylld höst. Tre produktioner på lika många år. 42 föreställningar. Nu får den nog vila lite. Cosi alltså. Inte jag. Men nu blir det fullt fokus på Falstaff. Det känns redan roligt, trots att vi knappt har börjat. Förra veckan hade vi ett första ensemble-rep. Och för att vara så här dags i processen tycker jag att det verkar lovande. Lite extra roligt är det när både dirigent (Morandi) och regissör (Pettersson) var rörande eniga om min insats. Redan på sångrum. Lovande, som sagt. Annars går snacket på Operan just nu mest om det kommande tillkännagivandet av ny operachef. Och hur nöjda alla inblandade är med Orphée och Mats Ek. Utan tvekan är en bra och ambitiös kommande operachef en ypperligt viktig och vital fråga. Men lika tveklöst kommer denna kommande chef liksom många företrädare arbeta i sin föregångares fotspår och fingeravtryck under en ganska vidsträckt period. Den som väntar sej resultat över en natt av en operachef väntar förgäves. Eller?
Gårdagens galakonsert firandes Kulturamas Operastudio 67's 40 år var en veritabel mastodonttillställning. En ganska imponerande samling svenska operasångare i en tretimmars-kavalkad av örongodis, ackompanjerade av den magnifike Bengt-Åke Lundin. Grattis Operastudion! Och tack för den tid jag fick. För mej, och många andra, en fantastisk startpunkt och en experimentiell tummelplats för ystra sångarkalvar.
Roligast igår var att få sjunga en duett ur min drömopera Hamlet med min idol Ingrid Tobiasson. När ska jag få sjunga hela det partiet? Och var? Jag kommer direkt.
Innan Falstaff helt tar form väntar förstås den vanliga julhetsen. I år något lugnare än vanligt. En adventskonsert. Två Messias. Tre lunchkonserter på Operan. Och del 4-6 av Juloratoriet. Alltemedan frun turnerar med både Radiosymfoniker och Filharmoniker till soligare breddgrader.
Slutligen ger jag bort en slogan helt gratis. Men det kanske redan är slutsålt.
"...för däremellan kommer Falstaff". Premiär 16 februari 2008.
/ J

Grotesco!

FANTASTISKT! Helt lysande. Och alldeles vansinnigt galet. Jag såg just en bit av första avsnittet av Grotesco (SVT). Bara beskrivningen lockar till skratt: Portal till Göteborg. När en topphemlig utgrävning i Skärmarbrink avslöjar en magisk portal som leder genom tid och rum till 1970-talets Göteborg ställs inte bara Sveriges utan hela världens säkerhet på spel...
Ja,det är roligt. Se det. Nu. Jag skrattar fortfarande.
/ J

Eftertankar

Som alltid kommer man på saker som man skulle ha sagt eller som man inte borde ha sagt långt efter själva sändningen. Efter fredagens Klassiskt Magasin har jag funderat litet på vad som sades och inte uttalades. Och vad som borde varit sagt. Mer borde pratats om den positiva kraften och hur Operan och andra arbetsgivare ska hantera detta "fria" media. Om man, som jag, bloggar helt självständigt om allt och det mesta inklusive min arbetsplats, ska jag vara fri att skriva nästan vad jag vill? Kan jag kritisera och/eller berömma Operan utan risk för repressalier? Var går gränserna? Vem bestämmer gränserna? Och ska man göra skillnad mellan bloggar initierade av arbetsgivaren och fristående, och kan man lita på att de förra håller en balanserad och personlig bild av en verklighet som också är intressant för läsaren? Eller är det just särarten och det personliga anslaget som är det intressanta? I programmet underströk Torbjörn Eriksson att även Operans chefsdramaturg bloggar, men INTE om sitt jobb. Varför inte? Är det hans eget val? Jag skulle gärna se bloggar som genomlyser både Operan och andra organisationer från en annan synvinkel. Som exempel kan jag nämna chefen för Chicago Opera Theater, som hängivet bloggar om sitt arbete som ledare för ett operahus. Och mycket annat... När får vi se det i Sverige? Eller är vi inte redo?
/ J

Klassiskt magasin

I fredags var jag inbjuden att deltaga i en debatt om bloggande i operavärlden i P2's Klassiskt Magasin. Inbjuden som bloggpionjär och en av de få sångare/solister som håller på. Med var också Torbjörn E, presschef på Operan. Han fick förklara lite om varför Operan först lanserade en blogg och sedan lade ner den innan den startat. Med på telefon var förstås också Expressens Gunilla Brodrej. Jag vet inte om det blev så mycket debatt egentligen. Det hettade aldrig riktigt till. Men lyssna själva här om ni missade det och är nyfikna...
Själv ska jag ha lite söndagsmatiné på Operan. Och det ska bli kul!
/ J

Inget Anna-gram

Nähä, det blidde ingen operablogg från Operan. Synd, tycker jag. Och lite märkligt. Och snopet. Men trots att det alltså de facto har hänt just ingenting så har man lyckats få lite publicitet mitt i värsta höststormarna från den andra Kungliga scenen. Persbrandt säger upp sej. Teatervärlden rasar. Det pratas om svek. Och om etik och moral. Och kollegor slutar i protest. Tänk om vi hade lite mer sånt på Operan... Men i operavärlden rasas det väldigt lite. Det accepteras väldigt mycket. Det pratas en del. Och mycket ouppklarat ligger och pyr i hörnen. För inte så länge sedan var det (faktiskt!) en fastanställd solist som sade upp sej från Operan. Men det var det ingen som skrev något om. Och ingen som rasade över. Kanske lite i smyg?
/ J

Operans första bloggare

Så lyder alltså rubriken på ett pressmeddelande från Operan. En blogg om arbetet med Orphée. Det sägs att den ska starta idag 15 oktober. Men än syns den inte till. Men ursäkta mej... Är det inte lite märkligt att man lyckats plötsligt "glömma bort" en bloggare som faktiskt varit på tapeten sedan början på 2006? Och som har en relativt stor och trogen läsarkrets. Både inom och utanför huset...
Men det är förstås inte på Operans eget initiativ. Och utom Operans kontroll.
Men Kungliga Operans första bloggare - det är jag! Allt annat är nummer två. Haha!
/ J

Ny blogg från Operan?

Gårdagens sceniska konsert i Norrköping var riktigt lyckad. Tack vare hjälteinsatser från alla solister och fint samarbete med välspelande Norrköpings Symfoniorkester. Och förstås dirigenten Stefan Klingele. Hjälteinsatser? Ja, efter hela den här märkliga hösten med otaliga inhopp kunde förstås turnén till Östergötland inte bli något undantag. Så den första hjältemedaljen går till Silvia Moi, som kastade sej in i Cosi med full kraft och esprit. Utan skyddsnät. Bravo! Och vi andra fick gemensamt pussla och skapa en helt unik version av Cosi, någonstans i gränslandet mellan konsert och opera. Där vi agerade mer eller mindre mitt i orkestern. Så medalj till oss andra också. Det verkade som det föll publiken på läppen också. Den långa kvällen kändes nog inte så lång.
Lite märkligt och tragiskt är det dock att recensenten i Corren lyckats att skriva fel namn på inte bara en - utan två barytoner. Skäms!
Ryktet säger förresten att Kungliga Operan bett en av gästerna i Orphée blogga om produktionen. Intressant, tycker jag. Mest av allt undrar jag hur mycket frihet hon får i sitt skapande i bloggform. Och vad hon vill säga med den. Men intressant är det. Säger en som varit med ett tag. Fast helt på egen hand...
/ J

Svallvågor från öst

I väntan på den kommande DVD'n från produktionen av Wallenberg delar jag med mej av ett presscitat från Opera Now: "The swedish baritone Jesper Taube gave an outstanding performance in the title role, which on this evidence, is one of the most demanding in modern opera, running the game of emotion and physicality."
Wallenberg - snart på en TV nära dej?
/ J

En väldigt försenad premiär (eller två?)

Häromkvällen var det dags för en mycket efterlängtad, men tyvärr långt i framtiden förskjuten Cosi. Alltså en Cosi med en komplett ensemble som stukats och prövats av sjukdomar och motgångar. Drygt en månad efter den tänkta "premiären". Och den satt långt inne även den här gången. En av solisterna hade varnat dagarna innan, och ytterligare en unik rockad var förberedd. Men den här gången gick det faktiskt bra! Och det var skönt att få fokusera helt på spelet, även om det var lite ovant vid det här laget. Nu blir det tyvärr långt till nästa igen. Fast vi får två chanser att ytterligare slipa det musikaliska samspelet nästa vecka då vi konserterar i Norrköping och Linköping. Och innan dess väntar ett operettprojekt, som tyvärr kantats (kantrats?) av otaliga avhopp och inhopp längs vägen. Först ut var operetten själv, som varit gömd och glömd sedan sin urpremiär. Låter Furstinnan Ninetta bekant? Aldrig spelad i Sverige. Och nu ska det bli Sverigepremiär på söndag. Drygt hundra år efter uruppförandet. Konsert och CD-inspelning på en gång. Låter det som en bra lösning? Jag vet inte riktigt. Risken är ju ganska stor att vi känner oss mer fokuserade på inspelningen än konserten, och publiken kommer nog mest få närvara (tysta). Självklart har vi minimalt med tid, och vi får se hur långt vi kommer. Jag ska i alla fall gestalta en rysk diplomat, som tidigare varit både egyptisk finansminister, hypnotisör och trapetskonstnär. Bara en sån sak...
/ J

Uppvaknande

Igår kväll hände något märkligt. Eller det hände ganska mycket märkligt igår, men på väg hem efter en mycket speciell och annorlunda kväll på jobbet sätter jag mej på tunnelbanan, och får snart sällskap i vagnen av en man. En för mej okänd man, som uppenbarligen hade varit på föreställningen på Operan. Han hajade till lite när han såg mej, och följande replikskifte följde:
Mannen: - Hej! Tack för din Guglielmo. Inte ikväll, men...
Jag: - Oj, tack. Vad kul!
Liten tystnad.
Mannen: - Jag läser förresten din blogg också. Den är verkligen jättebra.
Jag (lite tagen på sängen och förvånad): - Jaså, läser du den?
Mannen: Javisst, det gör ju halva Stockholm. Den är ju jättepopulär. Du skriver så bra, och det är jätteintressant att följa arbetet bakom kulissen.
Jag (Ännu mer tagen på sängen och lite generad): - Oj, tack. Vad kul! (Igen)
Mannen försvinner snart vidare i vagnen och kvar sitter jag och undrar vad som just hände. Och plötsligt slår det mej. Hur lite som behövs för att glädja en medmänniska. Och vad glad jag blev att höra det. Så, om du, man på tunnelbanan, läser det här: Stort tack för att du tog kontakt och tack för dina värmande ord!
Jag har hunnit med en liten återtripp till Tallinn också. Ytterligare två föreställningar av Wallenberg. Och nu också inspelat för TV och utgivning på DVD! Otroligt intensivt och fokuserat arbete. Men jag tror att det blev ganska lyckat. Något som jag är både glad och stolt över. Nu håller jag tummarna för att Cosi på måndag ska gå bra utan några inhopp. Och så blir det lite operett i Berwaldhallen. Och fortsatt framgång med min blogg..?
/ J

Tillbaka i Tallinn

Ja, plötsligt är man tillbaka i Tallinn. Direkt fraan Riksmötets högtidliga öppnande, med Kungs-saangen och hela kungafamiljen och riksdagen paa plats. Undrar vad de tyckte om Cosi fan Tutte? Naagra spridda skratt och lite försiktiga applaader gav inte direkt svar paa fraagan. Hoppas de gick därifraan lite glada. Lite nöjda. Eventuellt lite uppfyllda. Och kanske till och med kommer tillbaka.
Nu gäller det att snabbt ställa om igen. Tillbaka till Wallenberg. Och allt vad det innebär. Men nu ocksaa med en hel del nytt. Verket ska spelas in för tv, samtidigt med ordinarie föreställningar. Fullt upp, alltsaa...
/ J

Opera - sjukt bra!

Vad är det som händer på Operan? En makalös serie oturliga och slumpmässiga faktorer och elaka baciller härjar fritt i kulturens högborg. Jag har tidigare skrivit om problemen/utmaningarna vi har tvingats ta oss genom i Cosi-ensemblen. Men det verkar inte som det stoppar där. Och jag skriver inte detta som någon kritik eller för att hänga ut folk som har råkat illa ut. Men hur är det möjligt att det kan ske så mycket på så kort tid så tidigt på säsongen? Frågan är omöjlig att svara på, förstås. Men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om oss. Och alla som drabbats av diverse sjukdomar och elaka förkylningar. För det konstnärliga blir ju lite lidande när fokus tas från det verkliga dramat och ersätts av ett (eller) flera draman på scenen av helt annan karaktär. Oavsett resultatet! Ibland kan det till och med bli en extra nerv och närvaro i såna föreställningar. Men det blir ofrånkomligt något annat än det var tänkt. Ikväll har den avslutande delen i Ringen premiär på Operan. Med inhoppare.
Själv hamnade jag hastigt och lustigt(?) i ett unikt sammanhang på Musikaliska Akademien. Tre barytoner. Tre pianister. Tre sånger. Och en publik.
/ J

Clownen skrattar?

Ibland är det svårt att lämna allt som hör det vanliga livet till vid scenporten. Extra svårt är det när man precis har tagit farväl av en kollega. Visserligen en mycket värdig och vacker ceremoni. Men man är inte så sugen på att ställa sej på scenen direkt efter. Jag lovar. Klumpen i halsen finns där. Och tankarna svävar på annat håll. Men vi ska göra vårt allra bästa ikväll. Det lovar vi. För dej. Och för oss. Och för konsten. Clownen kanske skrattar, men under sminket faller tårarna.
/ J

Nytt rekord?

Det är inget att försöka eftersträva att slå. Och inget man vill bli inblandad i. Men nu står vi här. Kungliga Operan säsongen 07/08: Antal föreställningar: 4 st. Antal föreställningar med ordinarie sångare: 0 st! Jo, den första blir nog ikväll, tror jag. Och det fortsätter. På torsdag får vi ytterligare en inhoppande sopran i Cosi. Spännande. Men ganska förvirrande. Som tur är har vi tid att repetera lite. Men bara lite. Annars är det ju ingen sport...
/ J

En klüftig opera?

Om man skulle roa sej med att jämföra opera med friidrottens olika grenar, så skulle nog Cosi fan tutte kunna vara operavärldens mångkamp. Likväl som Wagner-långdistansloppen kräver enorm uthållighet och mjölksyratålighet, och Rossini-sprintsträckorna kräver sin explosivitet och startsnabbhet, krävs det en kombination av alla möjliga färdigheter för att göra en bra Cosi-serie. Snabbt och långsamt, högt och lågt, fysiskt och mentalt, solo och i ensemble. Att kunna både följa och styra. Lyssna och höras. Och kombinationen är nog just själva nyckeln. Om det ska bli bra. Det handlar inte om att sjunga snabbast eller högst. Men att samla poäng i varje gren och lägga upp loppet rätt. Och helst undvika skador...
Nummer två för säsongen igår. Men vi väntar fortfarande på vår första med höstens besättning. Igår var Klas/Ferrando sjuk och ersattes hedervärt av Jonas D, som var så taggad innan föreställningen att han slog sönder knogen mot en dörr. Aj! Denna gång kan vi dock inte skylla på någon förbannelse. Bara lite vanlig dumhet.
Jag fick också känna på en treveckors liten bebis igår. Helt fantastiskt! Inte bara att en så liten varelse hittat till Operan, men ofattbart att fadern (dirigenten) har tillbringat mer tid med oss sångare i Sverige än med sonen under hans livstid. Hoppas det har gett resultat. Nu är det långt till nästa gång. Så alla hinner bli friska. Och sjuka igen. Jag satsar på nytt årsbästa. Vad nu det är...
/ J

La maledizione?

Vad är det som händer??? Säsongen kunde verkligen ha börjat på ett helt annat sätt. Mycket har man varit med om. Men nu börjar det nästan bli otäckt. Säsongens andra föreställning ikväll. Och hittills har vi haft minst 5 (fem) olika inhopp/ersättare/alternerande, om man räknar in rep också. Suck! Jag har tidigare berättat om flera märkligt olyckliga olyckor. Och smittsamma smittor. Allt i närheten av och runt Cosi. Idag blir det en annan Ferrando. Som är Alfredo samtidigt. Och Lenskij. Fast inte ikväll. När ska vi någonsin få ordning i ledet? Och lite spelro? Eller vem står på tur härnäst? Jag..?
/ J

Senaste nytt

Vad är det här? Vad är det med mej och Cosi? Folk blir sjuka och skadade till både höger och vänster. Är det ödet? Eller är det en förbannelse som vilar över stycket? Imorgon blir det onödigt spännande. Med en ny Fiordiligi. Eller snarare ny-gammal. Maria Fontosh går in, utan att ha repat med oss en enda gång.
Vi ses i tredje scenen...
/ J

Cosi öppnar säsongen

Imorgon smäller det! Trots den extremt korta reptiden, och diverse sjukdomsproblem här på slutet, står vi nu inför publik imorgon kväll. Och läget kunde definitivt vara värre. Hade man frågat mej för en vecka sedan, hade jag förmodligen svarat att det här kommer aldrig att gå. Eller åtminstone inte bra. Nu kan jag ärligt svara att jag faktiskt tror att det kommer att gå riktigt bra, redan imorgon. Tack vare en motiverad och hängiven ensemble och inspirerad ledning. Hepp! Genrepet igår gick över förväntan, trots att vår Fjorra (Fiordiligi) var indisponerad. Vill man se lite roliga bilder från genrepet kan man kika här. Hoppas nu bara att publiken hittar tillbaka efter sommaren också.
Spelet kan börja!
/ J

Cosi-förbannelsen!

Så var det alltså dags igen... Ny produktion, nya sångare och medarbetare, ny scen och kanske ny publik? Men samma gamla Guglielmo. Det känns ganska bra, men vi har oerhört kort om tid. Som vanligt, kan man tillägga. 14 repdagar jämfört med första lagets 8 veckor känns lite tajt. Särskilt när man börjar i racerfart närma sej föreställning och förbannelsen slår till på nytt. I min första Cosi-uppsättning i Ystad klarade vi oss utan större dramatik. Tror jag. Men i Karlstad blev vår Despina skadad på förberedande genrep. Vi kunde genomföra premiären med vissa ändringar, men fick senare ställa in tre. Och nu börjar det hända saker igen. Igår kom vi till första genomdrag efter sommaren. (Alltså andra genomdraget totalt...) Men inte alla kom till repet. Vår Dorabella låg hemma sjuk. Men inte nog med det. Vår sufflös, som var på väg till repet på cykel, råkade ut för en olycka och klarade sej enligt uppgift relativt bra men är borta minst två veckor. Plötsligt blev vår korta reptid om möjligt ännu kortare. Telefonerna gick varma, och efter en stund kunde vi få låna in vårens Dorabella från Wagner-förberedelser. Så det blev ett slags genomdrag i alla fall. Och ikväll blir det fullt kaos. Första rep med kör och orkester, på scenen och med smink och kostym. Och med någon Dorabella.
Starten på den här säsongen har onekligen blivit speciell. Inte minst med tanke på att vi plötsligt nåddes av budet att en kär solistkollega avlidit under sommaren. Jag kommer alltid att minnas min första Susanna. En mycket varm och generös sångerska som spred gott humör omkring sej. Och som imponerade med en ständigt hög nivå både musikaliskt och sceniskt. Och mänskligt. En förebild på många sätt.
Vi saknar dej!
/ J

Opera i den stora världen

Nu är det på gång. På riktigt. Opera som konstform är på stadigt stark frammarsch, och det stora genombrottet på oväntat bred front är inom räckhåll. Inte bara är jag tillbaka på heltid på Kungliga Operan, med en mycket spännande säsong framför mej. Dessutom ryktas det att den kommande Bond-filmen kommer att filmas i operamiljö. Ja, inte hela filmen förstås. Men i alla fall. Men störst av allt är det faktum att Placido Domingo kommer att gästspela som sej själv i The Simpsons. Homer Simpson ska ge honom sånglektioner och bli firad operastjärna. Smaka på den! Det kan nog inte bli större än så. Doh!!!
/ J

Från Kungshöjd till Kungsholmen

När vi nu ska jobba på Kungliga Operan respektive Kungliga Filharmoniska Orkestern, så måste väl vår adress ligga på Kungsholmen? Vi kanske är galna. Idéerna och förslagen har varit många. Visningarna har varit ännu fler. I några fall har vi varit riktigt nära. I andra fall har vi backat. Och nu står vi här. Mellan Kungshöjd och Kungsholmen. Flytten blev mer som en rockad. Vi kommer alltså bo trångt i Stockholm under året. Men i gengäld slipper vi flytta (igen) för denna begränsade period, och kan invänta framtiden ett tag till. Och vi har lyckats med det omöjliga. Det som gjorde det här beslutet ganska lätt. Vi snubblade över en förskoleplats till dottern. På Kungsholmen. Något som verkar stört omöjligt, särkilt om man kommer utifrån. Dessutom verkar det vara en riktigt bra förskola. Fina lokaler, trevlig personal och allt under kontroll. Nästan för bra för att vara sant...
Så, ett kungligt år väntar.
Kungligt, men trångt.
/ J

Jag minns en stund i Stenungsund...

Så var det då äntligen semester. Eller? Blir nog tyvärr inte så jättemycket semester. Mest flytt och all komplicerad logistik kring det. Fast lite semester från sjungandet blir det. Denna minnesvärda och intensiva mastodontvår kulminerade i helgen i en oerhört stimulerande och lustfylld kammarmusikfestival i Stenungsund. Jag lyckades med konststycket att framföra musik på sex språk på fem konserter på fyra dagar. Och dessutom ha roligt under tiden. Minnesvärd var t ex konserten i Valla Missionshus ute på Tjörn. En liten lokal lämpad för högst 40 personer. På konserten kom 130! Redan innan jag gjort entré var allt syre i lokalen helt slut. Grattis! Och så var det radioinspelning dessutom. Dubbelt grattis! Men vi klarade den utmaningen också. Minnesvärd var också den oändliga bordshockey-turneringen. Vem vann egentligen? Ja, inte jag i alla fall... Något jag definitivt kommer att minnas är festkonserten, och hur jag fick vänta länge innan det blev min tur. Laddad till tänderna och taggad av de andras utsökta framföranden stormade jag in till tonerna av Faktotum-arian. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag tror att en stol var inblandad på något sätt. Det sägs att jag klättrade upp och hoppade från stolen. Jag kan varken bekräfta eller dementera. Instant Opera kallas det. Eller nåt... Ja, det finns många andra roliga och starka minnen från denna intensiva musikhelg. Kort och gott kan jag bara konstatera att det var gôr-trevligt på alla sätt. Och jag hoppas att jag får anledning att återkomma till Stenungsund igen. Med eller utan hopp. Tack alla som medverkade. Tack alla som lyssnade. Tack alla som uttryckte sin glädje och uppskattning för våra framträdanden. Och tack alla som samverkade och gjorde helgen till den succé som vi hoppades på!
Idag (2/7 2007) är det faktiskt vår förlovningsdag också. För exakt sex år sedan stod jag på knä i solnedgången i den grekiska övärlden och ställde den stora frågan. Och hon svarade JA!
/ J

Hyllning till Göteborg

Från Masthuggsbergets krön
jag skådar Götastaden
vid Wästergyllens gräns
mot Bohus' karga land.
Jag ser på Göta Älv
den långa, stolta raden
av ångare och skepp
som styr mot fjärran strand.
Ramberget, kung bland berg,
symbol av manligheten!
Ej smeksam pastoral,
ej herdepipors gnäll
ger eko vid din fot,
nej, det är idogheten,
erövrartankens sång
som dånar mot din häll.
(E. Taube)

På nåt sätt känns denna skaldning väldigt lämplig och aktuell, nu när det stundar nya tider för familjen (igen). Snart går lasset mot Stockholm för en tid. Och det känns lite märkligt. Kanske är det för att mycket hänger i luften just nu. Eller kanske har vi redan hunnit rota oss på många sätt på Västkusten? Måste man alltid sakna några kära vänner någonstans? Och måste man till och med sakna Göteborgsvädret? Någon gång ska vi nog slå ner pålarna för gott. Eller åtminstone för lång tid. Var? Det vet ingen. Inte ens vi, tyvärr...
/ J

PS. Om någon råkar vara intresserad, så sänds "Svalorna i katedralen" (som jag uruppförde i Sundsvall tidigare i våras) i SR P2 den 6 juli kl. 19.30. Det är inte Allsång på Skansen, men... DS.

PS2. Och har man vägarna förbi Stenungsund med omnejd i veckan, så kan man få höra inte bara mej, men också Trio Poseidon och många andra artister i en härlig blandning. 28 juni - 1 juli. Och senare i P2. DS2.

Hus i helvete

Det är ingen lek att leta hus i Stockholm. Verkligen inte. Man blir lite smått uppgiven. Och förbryllad. Det verkar som det är andra regler som gäller. Som hittas på i stunden. Regler som alla andra fått veta, men som någon glömt att berätta för mej. Och så står man där besviken och huslös. Och undrar vad man ska hitta på. Kanske är just hus inte Den Enda Vägen för oss? Helt klart är att om man ska leta och hitta, så ska man göra det på heltid. Det är inget man klarar av på kvällar och helger efter 12-timmarsdagar på jobbet. Eller om man gästspelar utomlands, och bara kommer hem en söndag ibland. Risken finns att man plötsligt vaknar upp med ett köpekontrakt på ett renoveringsobjekt i någon förort som man inte ens visste fanns. Eller i panik bjudit alldeles för högt på ett radhus som inte är värt hälften. Nej, allt verkar fel och konstigt. Hur man än tänker och gör. Så vi vänder och vrider ett varv till. På vårt alldeles egna lilla sätt.
Återkomsten till Operan var en mycket intensiv, men lustfylld rivstart. Cosi känns ju ganska bekant för mej vid det här laget, och det här laget är inte sämre än något annat lag... I augusti blir det garanterat burnout-märken i den musikdramatiska asfalten. 25 augusti öppnar vi säsongen. Efter sammanlagt dryga tre veckors repetitioner.
Fast först väntar midsommar och en välbehövlig semester. Och en liten kammarmusikfestival nästa vecka. I Bohuslän. Jajamen!
/ J

Maraton i operavärlden?

Symboliken är inte bara slående och omedelbar. Den är nästan lite kuslig. Idag återvänder jag till Sverige, efter min välkända exil i Österland. Samma dag återkommer skeppet Götheborg från sin 20 månaders resa i Österland. Och jag anländer Stockholm samtidigt som Stockholm Marathon går av stapeln. Fullständigt kaos, men jag kom fram i alla fall. Och symboliken och parallellerna är tydliga. Här kommer jag, efter en lång period borta från mitt hem i Götheborg, till mitt andra hem i Stockholm. Och har utfört vad som närmast kan kallas ett operavärldens maraton. I alla fall i frågan om tid. För som Wallenberg är jag på scen lika länge som maratonlöparna brukar springa ett maraton på. Snacka om symbolik!
Igår kväll hade vi alltså den sista föreställningen för den här perioden. Men inte för alltid... Och presidenten (han med flugan) var där. Och svenske ambassadören. Minsann. Nu blir det en välbehövlig paus fram till september för Wallenberg. Men då blir det åka av igen. Och nu kan både hjärnan och kroppen koncentrera sej på Cosi ett tag. Den sista veckan har varit onödigt påfrestande på alla sätt. Men på nåt underligt vis gick det mot alla odds. Till och med bra.
Det är inte utan att man är lite stolt över sej själv. Och tacksam för att man fått chansen. Och förvaltat den på bästa sätt. Jag hoppas och tror att det här stycket tar vägen över till Sverige någon gång. Det är det verkligen värt!
På ett visst sätt kommer jag nog sakna Tallinn lite. Kanske är det bara hela grejen med att få vara i fokus och att vara stjärna som jag saknar? Det är man ju inte alltid bortskämd med hemma... Fast jag vet ju redan att jag kommer tillbaka snart. I rampljuset. I fokus. Där jag hör hemma.
/ J

Nationell helgdag?

De senaste dagarna har minst sagt varit turbulenta. Förra veckans triumf här i Tallinn, med ständiga genomdrag, genrep och tvaa lysande föreställningar, hann knappt klinga ut innan jag satt paa planet mot Stockholm. Repstart paa Cosi i maandags. Och tvaa dagar senare har vi plötsligt ställt första akten. Mycket tack vare ett bra och redan nu väl samlat gäng. Och en bra och stimulerande ledning. Och saa själva Cosi förstaas! Och nu är jag tillbaka i Tallinn. Föreställning nummer tre ikväll. Cosirep imorgon i Stockholm. Och saa föreställning igen paa fredag. Hänger ni med?
Lita paa att jag kommer vara ganska trött och urvattnad paa lördag. Varken kroppen eller hjärnan vill riktigt hänga med längre. Att det har fungerat saa här laangt är väl ren tur. Sommaren och semestern hägrar flyktigt i horisonten, men sikten skyms dessvärre av hela omställnings-logistiken och flytten som ligger framför oss. En dag ska nog allt falla paa plats. Men nu känns det mest som man har kastat upp alla bollar i luften samtidigt, bara för att plötsligt märka att det inte alls är bollar man jonglerar med. Det är bowlingklot.
Saa jag firar nationaldagen genom att gestalta en riktig nationalhjälte. Raoul W.
Fast jag skulle nog hellre se matchen just ikväll. Heja Sverige!
/ J

BRAKSUCCÉ!!!

Man brukar säga att en bra premiär kräver ett daaligt genrep. Allt som kan gaa fel ska helst göra det daa, och inte sen. Den regeln eller myten stämmer oftast ganska bra. Det framkallar en extra tändning för artisterna, trots att man är fullständigt sönderrepeterad fram till premiären. I det här fallet var det inte bara ett daaligt genrep. Det var uselt. Inte helt igenom uselt. Mycket fungerade aatminstone hyggligt, men musikaliskt var det slitningar och sceniskt var det fortfarande osäkert, med nya instruktioner och finslipningar. Min kostym och makeup ändrades ocksaa in i det sista. Paa genrepet hade jag skägg. Paa premiären inte. Och i andra akten (paa genrepet) fick man bryta därför en lina som skulle resa en kulissvägg paa scenen lossnade. En halvtimme senare kunde vi fortsätta... Allt var med andra ord upplagt för total succé. Eller ett kaos utan dess like. Marginalerna i ett saant här stycke är ju inte av det största slaget. Men det verkar faktiskt som det blev det första alternativet. Total succé. Staaende ovationer. Och jubel som aldrig ville sluta. Det var riktigt roligt. Och en personlig triumf för mej. Den här vaaren har varit onödigt ansträngande paa ett helt nytt sätt. Men jag har klarat mej genom det. Och inte bara det. Jag har överträffat mej själv. Samtidigt är det svaarare än naagonsin att vara ifraan familjen. Min dotter är i en mycket speciell och utvecklande aalder. Men fortfarande är hon lite för liten för att kunna prata med mej paa telefon. Jag tänker mycket paa hur hon maaste undra var pappa tar vägen hela tiden. Och sen plötsligt dyker han upp igen. Jag vill inte bli en fraanvarande förälder. Men nu är det snart slut med det. För den här gaangen. Men Wallenberg kommer tillbaka. Var saa säkra. Var? När? I vilket format? Det kan jag inte säga än. Men för att citera direkt fraan operan: - Das ist ein anfang. Oder ein anfang des anfangs. Aber es ist ein anfang.
/ J

Sushi & Sussi!

Lätt utlands-skadad som man är efter veckor i främmande land kom det som en oerhörd överraskning när man stegar in paa stadens japanska restaurang och möts av bekanta ansikten. Mitt i mitt Tallinn satt Sussi V. Min kollega fraan Operan. Och hennes make. Mycket märkligt. Och roligt. Och mitt i allt slog det mej plötsligt: Första gaangen vi träffades var i Budapest. Närmare bestämt 1987. Just Budapest, där stora delar av Wallenbergs öde skrivs. Ännu ett märkligt sammanträffande...
Det känns mer och mer som just den här produktionen är ett vägskäl, eller kanske en samlingspunkt, där olika delar av mitt liv knyts ihop och blandas.
Är det slutet eller början?
Eller är det the curse of Wallenberg?
/ J

Tiden är relativ

För naagra veckor sedan tyckte jag att tiden bara kröp fram. Saa här i slutskedet av repetitionsarbetet (genrep ikväll!) kan jag inte annat än konstatera att tiden eller tidsbegreppet försvunnit fullständigt. All vaken tid ägnas aat genomdrag med kostym och mask och justeringar och finslipningar, baade musikaliskt och sceniskt. Och eftersom jag bor i huset ser jag knappt dagens ljus längre. Som en lite oväntad och trevlig överraskning dök plötsligt regissören Dimitri Bertmann upp! Och daa började allt snabbt falla paa plats. Med smaa medel (och ibland lite större) har Bertmann paa oerhört kort tid lyckats smälta ihop alla spretande delar i verket och samla ensemblen och produktionen. Oerhört tydligt att han har saknats. Av alla. Alla kritiska beslut rörande uppsättningen tas plötsligt i sekunden, istället för som tidigare enligt principen "Vi maaste fraaga regissören först". Jag fick till exempel igaar en helt ny scenkostym, som ändrade hela mitt utförande till det bättre. Och nu är det en kamp mot klockan. Ljussättningen är precis klar, och justeringar kvarstaar fortfarande. Men imorgon smäller det. Vare sej vi är redo eller inte. PREMIÄR!!!
One man can make a difference...
/ J

Ingemansland

Antingen är man en främling i ett främmande land. Eller så känner man sej som en främling på besök i sitt eget hemland. Ingenstans är hemma. Och överallt är ens hem. "Wherever I lay my hat, that's my home". Livet som utlands-frilansare är påfrestande. Inte nog med att man längtar hem, när man sen väl får komma hem känner man sej obekväm och vilsen. Har man vant sej för mycket vid sina egna vanor? Och sina olater? Men hemma är ändå hemma. Men det tar lite tid varje gång. För om man bara ska stanna hemma över en helg eller en kort period är man redan på väg tillbaka. Men när jobbet väl är gjort och avslutat är det sällan svårt att lämna det bakom sej. Bara man är någorlunda nöjd med resultatet... Jag vet inte längre vad jag ska tycka om Wallenberg. Det är så svårt att tycka någonting när man är så oerhört inblandad själv. Helt enkelt kan jag aldrig vara ett öga utifrån. Jag är alltid mitt i. Men jag tror faktiskt att det kan bli en bra föreställning trots alla förbannelser och motgångar. Men frågan är vad en publik tycker. En publik som hör musiken för första gången. Och som inte har gått igenom texten och verket noga. Vad kommer de att tänka? Och vad kommer de att minnas? Och kommer verket att gripa dem? Kommer de få med sej något hem? Vi får se nästa helg. Då är det dags. På riktigt. Men den här helgen är det Stockholm som gäller. Husvisning och umgänge. Också på riktigt. Fast på ett annat sätt.
/ J

Att spela en viktig Raoul

Märkligt hur vissa händelser, platser och tillfällen kan verka nästan spöklikt synkrona. Som om naagon medvetet har förberett och verkställt allting efter en snillrik och vältajmad plan. In i minsta detalj. Eller är allt som händer bara tillfälligheter? Igaar avtäcktes ett nytt minnesmärke av... Just det: Raoul Wallenberg. Denna gaang i Göteborg. Närmare bestämt ett stenkast ifraan där vi bor. I den park där vi tillbringar i stort sett varje dag med dottern. Tillfällighet? Läs mer här. Sammantaget med hela den märkliga diplomatiska situation som raader här i Estland efter den flyttade statyn och hoten mot regissören(som alltsaa inte har kunnat komma hit alls) undrar man lite försynt: Vill världen säga mej naagot? Är detta tecken som bör tydas? Samtidigt som jag skriver detta brakar ett enormt oväder loss över oss. Blixtar och dunder. Magiska under? Och SAS är i strejk. Men mitt plan mot Sverige ska nog lyfta. Det är inte SAS.
Men först ska jag krypa in i buren igen och sjunga andra akten.
Apropaa buren förresten, häromdagen besökte jag det gamla fängelset här i Tallinn. Patarei. Skrämmande och ofattbart. Det användes ända fram till 2002. Och är nu öppet för besök och utställningar. / J

Luftslott?

Jag kan inte lata bli att tänka tanken. Kanske är det alldeles för högt ställda förväntningar. Eller är det just faktumet att författaren är avliden? Kanske är det bara att jag har mycket svaart för fenomenet ljudbok. För det var ju just vad som special-promotades i det här unika fallet. Först kommer ljudboken. Annars far du vänta. Och det kunde man ju inte. Inget ont om uppläsaren. Han eller hon maa vara alldeles utmärkt skaadespelare (oftast), men jag kan bara inte haalla mej vaken. Det gaar inte riktigt i mitt tempo. Och i det här fallet är det saa oerhört maanga referenser och anknytningar till framför allt den förra boken i serien saa man känner nästan att man läser/lyssnar till den förra boken igen. Luftslott? Hmm. Jag undrar jag. Är det verkligen Stieg Larsson vi faar höra och läsa? Eller är det ett Mozarts Requiem? Och isaafall färdigställt av vem? Tanken kittlar. Hur kan vi vara säkra? Han kan i alla fall inte försvara sitt sista verk. Eller?
/ J

Ach, Golgata!

Ja, inte är den här operan nagon liten dans pa rosor. Snarare ett maratonlopp. Med 30 kg packning. Och bara ett ben. Egentligen är det ju den totala egotrippen. Hela operan fran början till slut kretsar kring mej. Jag är pa scenen hela tiden. I alla fall nästan. Och är den enda som maste försöka gestalta hela resan genom charm, entusiasm, idéer, mod, smärta, frustration, neuros, apati och hopplöshet till slutet. Som sagt, ingen lek i parken direkt. Och inte lätt att bära oket heller. Nu börjar vi sätta ihop allt ocksa. Med orkester och dirigent i monitor. Snart med scenkläder ocksa. Och redan nästa fredag är det dags... Premiär! Det ska nog ga. Pa ett eller annat sätt. Det är ju jag som ansvarar för det mesta.
Välkommen in i buren, Mr Wallenberg.
/ J

No, Pagliacci non siete...

Var paa Cav/Pag alldeles nyss. Här i Tallinn. Och vet inte hur jag ska beskriva spektaklet. Det saknas ord, paa naagot sätt. Och daa pratar vi inte överord. Det var mycket som inte var saa bra, och väldigt lite som var bra. Men lite positivt ska man väl kunna faa ur sej. Orkestern lät bra, även om man inte riktigt fick den rätta sicilianska stämningen. Mer Paa Estniska landsbygden, typ. Turiddu (60+) var ganska behaglig att lyssna till, och hade ett snudd paa fläckfritt italienskt idiom. Men Santuzza... Aj stopp. Det vobblar fortfarande i öronen. Scenbilden var fin och användbar, men vad hade regissören gjort? Gaatt paa semester? Saa traakigt när musiken vill saa mycket mer.
Och Pagliacci? Ja, komedi var det aldrig riktigt fraagan om. Snarare medlidande. Med artisterna och resten av publiken. Nedda var ensam lysande stjärna. Stundtals. Canio blev aldrig riktigt farlig. Inte Tonio heller. Och produktionen. Hjälp! Släng in saa mycket moderna attiraljer och kläder och feltolkningar som du kan och rör om i grytan. Klart! Eller? Nej, det här var inget att skriva hem om. Saa det gör jag inte.
/ J

One man can make a difference

Wallenberg lever! Ja, produktionen alltsaa. Repetitionsarbetet fortskrider i ganska rask takt. Paa naagra dagar har vi ställt större delar av första akten. Med kör och allt. Bara resten kvar. Stycket växer. Kan nog bli riktigt bra. Hoppas jag. Dimitri Bertman (regissören som inte är här) har även här använt sej av ett scengolv som lutar KRAFTIGT mot salongen. Ni som är bekanta med Eugen Onegin paa Operan fattar. Hej ryggproblem och ömmande vader. Orkestern kommer vara placerad i Folkoperan-position, dvs bakom oss paa scenen. Alla slagverk faar inte plats i diket...
Samtidigt sitter man här utomlands och försöker hitta en ny bostad. Hur bisarrt är inte det? Men Hemnet är min drog. Och jag kan nästan inte slita mej. Det kan ju ha kommit in naagot nytt den senaste minuten. Eller har budgivningen redan startat? O, öppen budgivning. Smaskigt. Var slutar det? Inte klokt. Makalöst. Ofattbart. Hämta lite popcorn. Nej, hur är det möjligt? Är de inte helt rätt vaggade? Nu faar det väl ändaa vara slut. Sista budet. Nähä. Och sen försvann det huset ocksaa...
Och i samma takt som priserna stiger krymper avstaandet till den tänkta flytten. Och en ny pannkaksvändning i familjens snaariga tillvaro. Hur ska det sluta?
Vilse i pannkakan. Men pannkaka är gott.
/ J
PS. Tycker man det märks paa meningsbyggnaden att jag nyligen läst Jens Lapidus "Snabba cash"? Japp. Stämmer. Läs saa förstaar ni. Kanske. DS.

Good news - Bad news

The good news: Vi är igaang med de sceniska repetitionerna paa Wallenberg.
The bad news: Det är bara tvaa veckor (drygt) till premiär.
The good news: Vi har en regissör.
The bad news: Det är inte den rätta regissören.
The good news: Vi hade kollationering idag.
The bad news: Den var paa estniska och ryska...
The good news: Jag börjar känna mej ganska bekväm och trygg i rollen. Trots allt.
The bad news: Det är naagra fler roller i operan.
The good news: Jag/vi letar hus/boende i Stockholm.
The bad news: Jag och naagra andra letar hus i Stockholm.
More bad news: Priserna? Hallaa?
/ J

Wallenberg i luften

Mycket ska man vara med om... Men att staa inför en huvudroll i ett vanvettigt svaart stycke i ett främmande land, och faa beskedet att regissören tyvärr inte kommer pga visumproblem(Behöver jag säga att han är ryss?), det var nytt. Tre veckor har vi. Och naagon annan ska försöka iscensätta regissörens idéer och visioner. Och skapa lite ordning i kaoset. Musikaliskt är vi en bit paa väg, men hur ska detta gaa? Den enda uppsidan paa det här ödesmyntet är att jag faar en kort permis, och kan träffa min familj. Hurra! Flyger idag och kommer tillbaka maandag kväll. Underbart är kort!
/ J

Moldavien!

Jag glömde en personlig favorit till finalen: Moldavien. Bra laat som fastnar direkt, och kanske kan den gaa laangt. En fiol, ett par trasiga byxor och lite viftande med väldigt stora näsdukar kan funka. Tycker jag.
Kanske är den lite för lik Vitrysslands "Work your magic". Eller tvärtom. Men hon sjunger mycket bättre än den översminkade och osäkre vitryssen.
Alltsaa: Ryssland, Vitryssland, Moldavien, Sverige och Serbien.
Slovenien har nog ingen chans, men hon maaste vara med ändaa.
Som sagt, bara inte de pinsamma höga hattarna fraan Riga. Snälla?
/ J

ESC - eftersnack

Det var, inte helt oväntat, inte bara de bästa artisterna eller laatarna som gick vidare fraan semifinalen. Det har vi sett förut. Men nog var det ibland skrämmande daaligt? Dj Bobo, Belgiens disco-kitsch eller Albaniens gamla avdankade Tommy Körberg-kopia. En del bra laatar var otäckt uselt framförda, och en del bidrag var bara skräp. Och tvaa av "mina" gick vidare. Inte Island. Synd! Imorgon är det final, och daa kan allt hända. Nästan. Kan Finland vinna, saa...
Mitt tips för topp-5: Ryssland, Vitryssland, Slovenien, Serbien och Sverige.
Bara inte Lettland!!! (Även om laaten är svensk!)
/ J

ESC - Semifinal

Ja, nu är det dags igen. För en Eurovision Song Contest. Och för mina tips eller favoriter. Jag har bara hunnit lyssna lite, men ikväll tror (och hoppas) jag paa:
Slovenien, Island och nykomlingen Georgien. Alla tre starka och bra bidrag med bra artister. Och eftersom jag är i Estland maaste jag även ta med deras bidrag. OK. Allra minst tror jag pa Lettlands pinsamma Il Divo-kopia. Jag menar, en kopia paa ett svagt original kan faktiskt bara bli - svagare... Och hattarna? Nej tack!
/ J

Segerdagen - för vem?

Tallinn haaller andan. Tusentals extra poliser i gula västar är utkommenderade, och all folksamling paa offentlig plats och all spritförsäljning är förbjuden. Och mitt i alltihop ska vi försöka repetera en opera. Om andra världskriget. Känns lite märkligt. Men inte desto mindre baade nödvändigt och ständigt aktuellt. Sällan har väl ett ämne kännts saa högaktuellt och känsligt...
/ J

Skyddspass?

Det är väl klart att allt inte kunde gaa helt smärtfritt. Den musikaliska instuderingen gaar bra, även om det är lite krävande att sjunga operan tre gaanger samma dag. Hrmm. Nej, problemet just nu är regissören. Eller rättare sagt, problemet är att regissören inte kommer in i landet nu. Eftersom han är rysk medborgare, och relationerna med ryska ambassaden är väl inte direkt paa topp. Inget visum för honom. Saa vi faar se vad som händer. Suck! Man kanske ska utfärda ett svenskt skyddspass till honom? Göra en Wallenberg? Men daa hamnar man väl i Ljubljanka. Bäst att haalla sej lugn för nu. Och fortsätta sjunga. Och räkna dagarna tills man faar komma hem igen. Som en annan Wallenberg...
/ J

Wallenberg!

Överallt på stan finns den. Jag syns, alltså finns jag...
/ J

Alea iacta Est-land!

Tärningen är kastad. Jag har börjat! Första repetitionsdagen var "bara" tre timmar med pianist. Nöta tysk text och musik. Och det gick oväntat bra, faktiskt. Efter den första urladdningen var jag tvungen att ta en promenad i solen runt i gamla stan. Mycket vackert! Men nu tyvärr delvis förstört av kravallerna. Förbommade skyltfönster överallt. Och poliser i varje gathörn. Och gott om svenska turister... Vem vet vad som händer paa onsdag, självaste "Segerdagen" 9 maj? Jag stannar inne i alla fall. Och ikväll hoppas jag kunna se Sverige mot Finland i hockey-VM. Paa finsk TV. Hjärtat säger svensk seger, men finnarna är ju alltid som vassast mot oss. Hoppas Tre Kronor är beredda. Det är jag.
/ J

Ankomst Tallinn

Saa var man här. Ja, datorn här har (av förklarliga skäl) inte bokstaven aa. Ni faar förstaa ändaa. Inte alls irriterande..?
I alla fall, via Helsinki och en flygning över Finska viken som fick inrikesflyg i Sverige att framstaa som rena atlantresor är jag nu här. Tallinn. För allra första gaangen. Jag har precis hunnit göra mej hemmastadd här i operahuset. För det är där jag bor under min vistelse. Till och med 9 juni, närmare bestämt. Högst upp i huset ligger ett par gästlägenheter. Inte dumt alls. Nära till repetitionerna, typ. Och till kantinen. Och med utsikt över den Gamla Staden. Imorgon börjar allvaret. Men först ska jag bekanta mej lite med staden. Medan den fortfarande finns kvar...
Just det, idag (snart) är det ju premiär paa Operan i Stockholm minsann. Cosi fan Tutte heter den visst. Jag önskar er lycka till! Jag ser fram emot att faa ta över till hösten. I min tredje Cosi paa tre aar. Ystad - Karlstad - Huvudstad. Och sedan? Av bilderna att döma blir det nog roligt. Och vackert. Finns paa Operans hemsida. Speciellt tjusig är Jonas D's Joey Tempest-peruk. Grattis? The rest is yet to come. / J

Avresa

Alldeles nyss vid incheckningen: - Pappa måste åka nu. Säger jag med fuktiga ögon. Dottern, två år svarar: - Hej då pappa. Ha så kul. Ses sen. Puss. Detta är alltså början. Och kanske slutet. På att vara borta länge från familjen. Inte kul. Blä! / J

---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

Jetzt ist anfang

En av mina repliker i operan Wallenberg lyder: Das ist ein anfang, oder ein anfang der anfangs. Aber es ist ein anfang...
Alltså, Det här är en början, eller starten på en början. Men det är en början...
Frågan är om det passar bäst in på operan eller läget i Estland just nu?
Jag reser idag för att försöka repetera i det oroliga Tallinn. Inte helt utan en olustig känsla i maggropen.
Victory Day den 9 maj närmar sej. Håll tummarna för mej. Och för Tallinn.
/ J

Kravaller i Tallinn

Ja, vi får väl se om det finns något kvar när jag kommer dit...
Här kan man läsa mer om de tråkiga nyheterna. Måste sånt alltid hända precis när jag ska någonstans? Jag får väl (i min rollkaraktär) åka dit och medla. Wallenberg löser krisen i Tallinn! Hjälte i Baltikum! Eller kanske Inställt? Segerdagen 9 maj. Då är jag där.
/ J

Att göra en Jesper

Att göra en Jesper. Ja, så heter det faktiskt. Det är numera ett vedertaget uttryck (kanske något lokalt) i branschen. Innebörden av detta märkliga epitet är ungefär "att i ett till synes helt omöjligt läge, av omständigheter begränsat i tid eller av andra besvärande yttre förutsättningar, med stor framgång genomföra ett eller (helst) flera framstående konstnärliga uppträdanden". Exempel? Ja, att sjunga tre Pajazzo i Malmö samma vecka som man gör sina allra första Barberar-föreställningar i Stockholm. Eller att inför sin debut i USA strax efter 9/11 åka till Miami som turist och INTE repetera, för att en vecka innan premiär återvända till Stockholm bara för att hämta sitt försenade arbets-visum på ambassaden, och sen flyga direkt tillbaka in till förberedande genrep. Direkt från flygplatsen! Eller också att lyckas klämma ihop repetitioner i Karlstad, Carmina Burana med Göteborgs Symfoniker och en Eugen Onegin i Stockholm. På fyra dagar. Eller att hoppa in och rädda uruppförande i Vadstena. Med endast 23 timmars varsel. Och nu senast göra ett mycket krävande uruppförande i Sundsvall, för att direkt efter den tredje konserten (på tre dagar) sätta mej i hyrbilen och åka själv 40 mil till Stockholm, bara för att kunna sova några timmar och idag tillbringa hela dagen i Hölö Kyrka och spela in En svensk Markuspassion för skiva på Caprice. Och denna lilla nätta vecka precis efter sömnlösa nätter och ännu ett praktfullt muterat dagisvirus.
Jag har gjort det igen. Hur? Jag vet inte. Men det gick. På något underligt vis.
Och jag känner mej starkare än på länge.
/ J

Buss på!

Det höll på att gå illa. Innan det knappt hade börjat. Och vi blev faktiskt ganska skärrade. Hur gick det till? Vad hände? Ja, den lilla utflykten till Ö-vik för veckans andra konsert började inte riktigt som vi tänkt oss. Samling för avresa med buss från hotellet. Och vi hann knappt sätta oss ner förrän vi hörde och kände något illavarslande. Helt kort lyckades chauffören i en manöver göra mos av en parkerad BMW med bakvagnen. Oväntad dramatik, alltså. Inga personskador, tack och lov. Och vi kom iväg till slut. Framme i Ö-vik fick jag se att kvällens konsert i Nolaskolans aula annonserats som Taube-afton!?. Jag kan tänka mej att några blev grymt förvånade och besvikna. Eller åtminstone överraskade. Blev ju inte direkt Calle Schewens vals. Konserten blev trots detta ytterligare en framgång. Stycket växer och växer. För mej i alla fall. Jag känner mej säkrare och säkrare. Och hittar nya vägar och vågar ta ut svängarna ännu mer. Kul! Och kul fick vi i bussen hem också. En ny buss. Och ny chaufför. Och Borat på dvd. Vi skrattade oss trötta hela vägen tillbaka till Sundsvall. Idag är det dags för Härnösand. Och dessutom radioinspelning. Min andra inspelning från Härnösand. Och mitt andra uruppförande i bygden. Cirklarna sluts. Jag undrar om det är ett tecken att just samma dag som jag gör premiär i Ö-vik blir Foppa utslagen ur Stanley Cup. Och kanske är karriären över? För Foppa alltså. Jag tänkte hålla på ett tag till.
/ J

En skön känsla

Så här dagen efter uruppförandet av det utmanande och krävande stycket Svalorna i katedralen känns det faktiskt oväntat bra. Oroväckande bra. Eller kanske välförtjänt bra. Allt det hårda arbete som jag utsatt mej själv (och i viss mån grannarna hemma i Göteborg. Förlåt!) för har nu verkligen gett utdelning. Och på ett härligt sätt. Gårdagens konsert var märkligt konkret och ändå med en härlig nerv. Jag hade stundtals känslan av fullständig kontroll. Över mej och över situationen. Och kunde leverera ett laddat framförande som inte alls behöver skämmas för sej. Och jag kunde faktiskt till och med njuta av situationen under tiden. Tro det eller ej... Och återigen förbryllas jag. Vad är det som gör att jag oftare och oftare presterar bättre när jag har alla eller många yttre förutsättningar mot mej? Är det så det ska vara? Eller är jag bara motvinds-beroende? Utmanings-junkie? Egomaniac? Ja, varför göra det enkelt för sej? Nu väntar Ö-vik otåligt ikväll. Det är bara att samla ihop resterna och ta sats igen. Host-host.
/ J

Ett bra genrep - ett dåligt genrep?

Inom musikbranschen finns ett vedertaget oskrivet faktum. Man vill inte ha ett för bra genrep. Det bäddar nämligen ofta för att man slappnar av lite för mycket på konserten/föreställningen och kanske inte är riktigt så fokuserad som man behöver. Bättre (i de flesta fall) är att göra sina ordentliga tabbar på genrepet. Och sedan kunna rätta till det. Innan det är dags på riktigt. Och vara fullständigt på tårna och helskärpt när det smäller. Enkelt? Men ibland gäller inte de vanliga reglerna. Idag gäller helt andra regler. När man har så här lite gemensam tid på sej med ett modernt verk som är så krävande känns det helt fantastiskt att ha haft ett fullkomligt lysande genrep. All den tid man lagt ner på ett grundligt förarbete bär äntligen frukt, och man har en känsla av frihet och total kontroll. I alla fall lite kontroll. Inte bara total panik. Visst, det händer lite småsaker. Det kommer det nog göra ikväll också. Men jag har redan börjat känna en helt annan trygghet inför den här konserten och att genomföra detta stycke. Jag struntar i hur halsen känns. Jag struntar i det mesta som inte handlar om konserten. Här och nu. Ikväll. Sundsvall - håll i er. Nu smäller det!
/ J

Form med besked

Som småbarnsförälder/operasångare ställs man ofta (?) inför hopplösa faktum. Jaha, nu är det dags att vara i toppform igen. Vad synd att dottern råkar ha bronkit eller halsfluss eller något annat muterat virus som aldrig vill släppa taget. Jag medger att jag inte i förväg preparat mej och sett problemet i vitögat. Jag trodde i min enfald att det skulle vara mindre och lite obetydligare. Men nej då. Särskilt inte när man är så fint samspelta att dotterns sjukdomstillstånd och mitt friskhetstvång är helt i fas. Eller kanska man ska säga ofas. Dvs ju mer jag behöver vara frisk för att utföra mitt jobb då och då, ju sjukare blir min dotter. Vid snart sagt avrje tillfälle det senaste halvåret där jag behövt vara i form har dottern varit sjuk, insjuknat eller smittat mej med något som hindrat mej från att göra något mer än att genomföra jobben. Utan att någonsin kunna känna: Vad kul! Idag var det verkligen min dag. Formen är toppad och ingenting kan stoppa mej. Eller snarare, det har faktiskt hänt. Men vem bryr sej när det händer hemma i vardagsrummet? Ensam vid pianot. Eller i duschen. Eller när man har en ledig dag. Är detta ett tydligt tecken från högre makter? En prövningarnas tid? Eller bara hederligt oflyt? Jag som aldrig, aldrig är sjuk. Eller snarare var. Pre-barn. Pre-dagis. Och i takt med sjunkna karriärs-skepp och brända broar över musikens och konstens breda floder blir jag mer och mer frustrerad. Dels för att jag inte varit i form offentligt sedan Sundsvall brann, men också för att jag är hopplöst okunnig om hur jag botar eller skyddar mej från detta oändliga Sisyfos-tillstånd. Varje gång jag tror att ljudet i tunneln börjar skymta, kryper en ny liten bacill eller nåt elakt virus fram och presenterar sej. Eller en gammal bekant dito, som återvänder till sin mest mottagliga värdfigur. Och sen är det kört för några veckor till. Många kollegor har (med tiden eller från början) mer eller mindre blivit medicinska specialister för att överhuvudtaget kunna fortsätta sitt utövande annat än på skiva. Men jag är lite rädd. Rädd för att bli beroende. Det är nog väldigt lätt att skaffa sej ett mycket konstigt beteende. Och bli tjenis med personalen på Apoteket. Kunna alla receptbelagda mediciner utantill. och kunna pricka formen med hjälp av doping. Men vad är alternativet? Finns det? Tiden får utvisa. Jag tar under tiden det ständiga, frustrerande men osynliga nederlaget med jämnmod och hoppas att det finns en ljusning i tunneln någonstans.
Tro mej, jag kan betydligt bättre än jag kanske visat den senaste tiden. Jag vet.
Nu väntar årets utmaning. I Sundsvall med omnejd. Trots en natt helt utan sömn. Och kräksfläckar över hela hemmet. Och tankarna överallt utom på själva uppdraget. Om det är någon gång jag ber om högre makters hjälp och stöd, så hör nu min bön: Ge mej kraft och styrka att genomföra mitt svåra uppdrag i veckan. Ge mej min röst tillbaka. Och min tro på mej själv. Ge också min familj styrka och ett snabbt tillfrisknande. Och inga flera megamuterade dagisvirus. Tack!
/ J

Njet tolka tot, kto znal

Nej, bara en som vet hur
man längtar till varandra
kan veta vad jag har lidit
och hur jag lider

Jag ser i fjärran... vagt
Mitt öga blir suddigt...
O, så långt borta är den
som älskade mej, kände mej!

O, bara en som vet hur
man längtar till varandra
kan veta vad jag har lidit
och hur jag lider

Mitt hjärta blöder...
Bara någon som vet hur
man längtar till varandra,
kan veta vad jag lidit
och hur jag lider.

(Lev Mey, efter Goethe)
Översättning: J

/ J

Ah, je ris de me voir si belle en ce miro!

En (än så länge) anonym givare har donerat en tavla av Mirò värd cirka 7 miljoner, och pengarna från försäljningen ska gå till unga lovande operasångare. Hurra för anonyma donatorer! Och hurra för operakonsten...
/ J

Hög stämning bland lågstämda

Tänk att ett så ytterst litet intervall kan betyda skillnaden mellan succé och fiasko. Välljud eller oljud. Att en halvton, en ynka liten sketen halvton kan bli så otroligt betydelsefull. Och vilken skillnad det gör i klang och anspänning. Och vad konstigt det känns innan man vänjer sej. När man är van att öva i "normal" tonart och sen sjunger det lågstämt. Ibland känns det som rösten inte riktigt lyder. Som den vill sjunga en högre ton. Som det sitter i muskelminnet.Tänk om vi sångare kunde, liksom musikerna, bara helt enkelt byta instrument runt påsk och ta på oss den lite djupare och mindre vibrerande tidstrogna rösten. Vad praktiskt det skulle vara... Nåväl, nu har jag nyss återvänt efter en ganska lyckad tidstrogen Matteuspassion i självaste Köpenhamn. Tänka sej att det faktiskt var mitt första framträdande på dansk mark. Bara en sån sak! Hoppas att det inte var det sista. Och alldeles nyss ikväll var det konsert i Stockholm. En helt annan passion, skulle man kunna säga. Många likheter finns visserligen. Till att börja med är ju förstås ämnet det samma. Och min roll i båda dramerna är ju Kristus. Men Markuspassionen är en passionsberättelse på svenska. Och med svensk folkmusik i grunden. Och inte lågstämt. Tack och lov. Nutidstroget, kanske? Om några veckor ska vi spela in stycket för skiva. En blivande storsäljare? Svensktoppen?
Jag skrattade riktigt gott åt dagens bästa Aprilskämt i GP. Planer på att bogsera Göteborgsoperan till andra sidan älven. Helt underbart. med grafik och allt. Läs här.
Tänk om det är på riktigt...
/ J

Världsteaterdagen

Eftersom jag inte medverkar i någon föreställning idag väljer jag istället att här citera det som kommer att läsas upp vid varje publikt framträdande(?) idag.

Kära publik!

Idag är det ”Världsteaterdagen”.

Det här är en protest som just nu läses upp på teatrar över hela landet med anledning av hur de nya arbetsmarknadsreglerna slår mot scenkonstnärer och andra yrkesverksamma inom scen, film, tv, och radio.

Kulturen och scenkonsten är ett oumbärligt element i en levande demokrati. Svensk kultur har dessutom gett Sverige ett rykte internationellt.

Nittio procent av svenska scenkonstnärer är frilansare, det vill säga anställda för viss tid.

De nya reglerna i arbetslöshetsförsäkringen hotar våra möjligheter att fortsätta verka inom vårt yrke. Det är ett hot mot scenkonstens bredd, mångfald och kvalitet. Och inga åtgärder i form av kompenserande kulturstöd har vidtagits!

Regeringen har dessutom undanröjt ett beslut angående teatrarnas momspengar. Beslutet innebär att verksamhet som planerats nu står utan finansiering.

De fria grupperna lovades före valet höjda statliga anslag men fick en sänkning.

Alla hörbara röster för scenkonstens sak är viktiga.

Någon lär ha sagt till Winston Churchill under andra världskriget att ”Vi borde ta från kulturen och satsa mer pengar på försvaret”. Var på Churchill svarade

”Vad ska vi då försvara?”

/ J

Hur populär var du i skolan?

Hur många fick liksom jag i dagarna det skakande beskedet? Det som vi kanske viste, men fortfarande försökte förtränga? Eller försökte förtvivlat hitta tillbaka till? Alla har vi våra livsavgörande historier från skoltiden. Mer eller mindre smärtsamma. Och en tjänst som inte så lätt låter oss glömma den tiden är Stay Friends. Deras senaste utskick bär titeln: Jesper, hur populär är du och var du i din klass? För mej personligen väcker det kanske inga större trauman, även om jag känner mej som en helt annan person nu än då. Verkligen. Men jag tänker mej hur andra som kanske inte hade det lika lätt tänker. Hur kul är det att läsa det som man så plågsamt blivit påmind om år efter år. Hur ointressant och intetsägande var du i skolan? Eller omogen och felplacerad? Här har du listan. Och du är fortfarande i botten... Tack för kaffet! Helt otippat hittade jag mej själv på plats 13 i skolan just nu. I min årgång. En plats som jag inte ens skulle drömt om då. På den tiden. Och jag hoppas att det kanske beror på att jag är en bättre och intressantare människa nu. Och att jag faktiskt gjort något med mitt liv. Eller att jag kanske hade fel. Då. När jag inte trodde på mej själv. Utan var mest runt om andra. Tänk om man faktiskt fick gå om delar av skolan nu, när man vet det man vet idag. Om både livet just då, och vad man skulle kunna ändra på. Men även det man vet om livet efter skolan och vad man behöver ta fasta på och ta med sej. Oj! Vad annorlunda det skulle kunna bli. Många kanske är helt nöjda med sin skoltid, men jag skulle nog ändra på en del. Jag är väldigt nöjd med min tid i grundskolan. AF passade mej väldigt bra, och trots en ganska stökig klass hade vi en bra tid tillsammans. Men vad hände sen? Hur tänkte jag? Och varför stoppades jag inte? Av någon outgrundlig anledning valde jag att gå gymnasiet i Huddinge. Visserligen nära hemmet. Och med flera nära kompisar i klassen och i närheten. Men Sveriges största gymnasieskola. Hallå? Och plötsligt var man inte någon. Musiken förenade inte oss längre. Inte alls. Och jag vantrivdes. Eller snarare försökte jag nog bli någon jag inte var. Att hitta en plats i en hierarki där jag inte passade in. Och inte ville passa in. Varför flydde jag inte? Varför gav jag inte upp? Det jag sökte fanns ju någon helt annanstans. Det tog lång tid, men jag lyckades till slut hitta det. Eller hitta tillbaks. Kanske var det just det som trots allt var värdefullt. Saknaden. Den lilla taggen i foten. Något känns fel. Jag borde inte vara här. Musiken behöver mej. Eller jag behöver musiken. För att synas. För att höras. För att finnas. För att leva.
Plats nummer tretton. Inte så illa ändå.
/ J

Rätt ställe för brandlarm?

Jag kan inte låta bli. Trots att jag vet att det förstås är allvarligt och allt det där, men ändå. Hur komisk verkar inte händelsen: Brandlarm avbröt kvällens "Singin' in the rain" ??? På en skala...
/ J

Buller från en klar himmel

Man ska vara väldigt försiktig med vad man skriver på sin blogg. Särskilt om det är lite kritiskt mot arbetsgivaren. Även om det är ytterst modest och någorlunda välgrundat. Och tydligen kan man, om man vill, läsa mina små inlägg på helt fel sätt och misstolka dem. Jag har ingen dold agenda med min blogg. Och jag har ingen anledning att bara ogrundat spy galla över min huvudsakliga arbetsgivare. Men jag tycker att jag har en enskild persons rättighet att uttrycka förvåning och irritation över vissa företeelser som i synnerhet rör och påverkar mej i mitt dagliga liv.
Jag har tagit åt mej av kritiken och pekfingret. Och ber om ursäkt om jag trampat på ömma tår eller skrivit saker som tolkats som onödigt negativa mot Operan. Jag försöker hela tiden väga mina ord på guldvåg. Det är inte alltid helt lätt.
Det enda positiva med detta är väl att det faktiskt tagits upp i ledningsgruppen, vilket visar att jag har läsare. Både inom och utanför Operan. Nu hade jag helst sett att mitt namn på Operan förknippas med helt andra saker än min blogg och misstolkad kritik, men det är kanske inte försent att ändra på...
/ J

Vår i lungorna

Vilken vår-chock! Från ingenstans kom den smygande. Och lovade att stanna. Härligt! Mera sol. Nu! Synd bara att man är dyng-förkyld och dottern likaså. Men en liten sväng till parken blir det i alla fall. Där kan man väl knappast smitta? Och det eviga (?) traglandet med mina "kära" moderna projekt framöver gör mej inte friskare just nu. Suck! Längtar till hösten, då jag får återgå till min Mozart. Och min Verdi. Varför kan det aldrig bli en bra blandning. Allt kommer bara på en gång. Men det var i alla fall kul att dottern fick en ordentlig två-årsdag. Innan förkylningen slog till för fullt. Med litet kalas och tårta och presenter. Två år. Hur snabbt gick inte det? Sjukt snabbt. De var innehållsrika. Och lärorika. Och omvälvande. Och alldeles... alldeles underbara.
Och när man plötsligt nås av några vänners ofattbart sorgliga besked kan man bara sorgsamt konstatera att livet är grymt. Och orättvist. Och ibland ofattbart.
Ganska ofta, faktiskt.
/ J

Guldmasken III - Vinna eller försvinna?

Jag noterar att det faktiskt inte bara är jag som tycker att priset Guldmasken klingar lite ihåligt och ifrågasätter dess värde och plats i utmärkelsevärlden. I SvD tar man upp ämnet, men det verkar som man hellre ser priset försvinna än att utvidga och berättiga dess verkliga existens. Varför? Är det Jante som spökar? Problematiken med orättvis bedömning och hur juryn ska hinna med känns lite märklig. Att ägarförhållanden skulle påverka musikalens kvalitet vet jag inte riktigt heller. Visst, de statsunderstödda teatrarna har en annan budget. Men för en helt annan repertoar. Privatteatrarna kan satsa allt på ett kort. Så varför spelar man då musikal fem dagar i veckan på ett operahus? För att publiken kräver det? Eller för att staten kräver det? Eller för att det ofta säljer bättre än obskyra operaverk, och ger möjlighet att satsa på mer riskabla projekt? Finns säkert lika många svar som frågor.
Men någon opera-Guldmask lär vi knappast få se. Vi får nog starta en helt egen gala i så fall. Hurra för oss!
/ J

The Scottish Play

Inte lika helt i skymundan som Kungliga Operan presenterade igår Göteborgsoperan sin nästa säsong. På operasidan välkomnar vi en fransk pärla, som alltför sällan spelas i Sverige. Faust av Gounod. Kommer snart spelas i både Göteborg och Malmö. Samtidigt. Sedan kommer Barberaren i Sevilla tillbaka. Och sen kommer en ny Figaros Bröllop. På svenska. Och säsongen avslutas med Eugen Onegin. Och Verdis Macbeth. Bra grejer. I teorin. Men hur mycket krockar ska vi ha i repertoaren på svenska operascener egentligen? Det blir ju lite fånigt när samma pjäs faktiskt dyker upp på Sveriges alla tre stora operascener inom en tvåårsperiod. Bryr man sej inte, eller tror man inte att det spelar någon roll? Och som vanligt kommer Stockholm alltid lite efter... Den skotska pjäsen har premiär på Malmö Opera redan om två veckor. Nästa säsong gör man alltså den i Göteborg. Och lite senare i Stockholm. Fantasi? Samordning? Eller kanske lite kommunikation? Om det ändå var så att man gjorde samproduktioner för att spara pengar, eller att låta publik från fler delar av landet njuta av samma vackra produktion. Men nej. Tre olika. Precis som Traviata nyss. Och Eugen Onegin. Och Figaros Bröllop. Och så vidare... Sverige är för litet för att motivera såna fatala krockar hela tiden. Och det finns så mycket att välja på. Men det är klart, när sångarna blir sjuka är det ju bra att ha andra till hands på nära håll. En ny typ av besparing. Men en typ av kulturskymning också. Jag är av den starka övertygelsen att man måste våga lite mer. Ta ut svängarna. Jag berömmer Malmö som gör det både nu och nästa säsong. Med en favorit som tyvärr aldrig spelas i Sverige. La Fanciulla del West. Puccini i vilda västern. Boka in redan nu. Den kommer inte krocka. Och kören kommer inte lyfta några kulisser.
/ J

Guldmasken II - eller Vem drog ur proppen?

Föga överraskande och säkerligen välförtjänt tog musikalen (efter filmen) Singin' in the rain hem hela nio Guldmasker. Frågan är inte om de var värda detta. Men om inget annat värt namnet är gjort på musikalområdet under året är det ju ganska lätt att vinna. Om man väljer att begränsa urvalsområdet till bara privatteatrar. Och bara Stockholm. Då är det svåra att hitta lämpliga motkandidater till den enda större produktion som haft premiär under året. Återigen ställer jag mej frågan varför man väljer att ha en gala överhuvudtaget, när urvalet är så snävt och inavlat och de flesta står utanför än de som faktiskt är på röda mattan. Varför vågar man inte öppna t ex för musikalinsatser på andra scener, när många av de större scenerna ute i landet spelar musikal av hög klass? Och varför finns inte opera och dans med alls? Det känns som om alla skulle vinna på det. Guldmasken skulle vinna i status och vara åtråvärd för många. Själva galan skulle kunna vara mer än en vanlig firmafest för några utvalda. En värdig utmanare till Guldbaggegalan. Varför inte? Och man skulle även inom den opera- och dansgrenen kunna belöna högst framstående insatser och bragder. Återigen, varför inte?
Annars borde man nog lägga ner Guldmasken. Jag menar, firmafest kan ni ju ha i alla fall.
Förresten, Singin' in the rain. Det är ju min egen signaturmelodi nuförtiden. Så är det att bo i Göteborg. Jag lovar.
/ J

Ungdomens hus?

Alltmedan kravaller och kaos råder i Köpenhamn och man börjat rivandet av Ungdomens hus har vi i Stockholm ett fallfärdigt operahus som helst borde rivas, men nu (dvs 2010) ska renoveras och lappas och lagas för massa miljoner. Och det behövs. Samtidigt som man jobbar för ett nytt operahus. I nästan ett år ska operan vara stängd. Under tiden ska vi (eller dom?) turnera runt i folkparkerna och/eller spela någon annanstans. Cirkus har nämnts. Och visst är vi sång-akrobater. Men är det verkligen en bra operascen? Även tillfälligt. Och är den ledig? Kolla med Robert Wells. Han kanske är klar 2010. Kanske.
Läs mer här hos Mitt i musiken. Som numera finns både i p2 och p1. Förvirringen är total.
/ J

Nästa säsong

Helt i skymundan och lite i förbifarten presenterades Kungliga Operans nästa säsong. Någon som har sett notisen? Inte ett ord på hemsidan. Märkligt! Man är väl inte direkt förvånad, men undrar lite stilla varför man inte slår på den stora trumma som finns till hands. Varför inte försöka skapa lite spänning kring presentationen? Göra det till ett efterlängtat event.
Jämför t ex med Dramaten. Där skapas varje år en dramatisk och nyfiken spänning när man presenterar kommande säsong. Och man får känslan av att artisterna faktiskt är både närvarande och medverkande. Och inför nästa säsong har Operan ju ett gyllene läge. Eller vad sägs om en ny Orphée i regi av Mats Ek. med Ann-Sofie von Otter och Anna Larsson i huvudrollen. Eller en helt ny Falstaff. Med hela Sveriges Loa i huvudrollen. Och en ny(-gammal) Askungen. Med Malena Ernman. En ny Cosi fan Tutte. "Nu äntligen med Jesper Taube". Och så förstås En Ring som är på väg att slutas. Aj! Det där blev lite roligare än vad jag hade tänkt. Kort sagt, en säsong som jag tycker att man inte behöver skämmas för. Inte än! Det finns annat som man kanske borde skämmas mer över, men det är en annan historia...
För er som är intresserade kan jag då påpeka att jag (faktiskt) medverkar i tre av dessa nykomlingar. Ja, Cosi har visserligen premiär redan sent i vår. Utan mej. Och man kommer förmodligen inte kunna läsa om mej i recensioner från premiärerna. Men tro mej, jag kommer att medverka i tre nya produktioner nästa säsong. Cosi fan Tutte. Falstaff. Och Askungen. På Kungliga Operan.
Så nu vet ni det. Och ska ni läsa mer om det, så får ni nog komma tillbaka hit. Tyvärr.
Välkomna!
/ J

Met på svenskar?

Häromdagen släppte Metropolitan Opera information om sin nästa säsong. Den kan man läsa om här. Första säsongen för nya ledningen. Mycket spännande. Men en fråga ställer man sej direkt. Kanske har vi blivit bortskämda de senaste åren. Men - var är svenskarna? Alla våra högklassiga stjärnor? Inte ett namn så långt ögat når. De kanske gömmer sej i kulissen. Eller har Met blivit mätt? På svenskar?
/ J

En för alla - alla för varann?

Förvirringen är total. Eller kanske är den gudomliga klarheten alldeles uppenbar. Mats Almgren som repeterar Gurnemanz i Göteborg hoppade in och räddade premiären på Parsifal i Karlstad i lördags. Och Tomas Lind är hela Sveriges Alfredo i Traviata. Igår i Göteborg. Ikväll i Stockholm. Är det en ny medveten strategi av Göteborgsoperan att skuggplanera och ständigt ha sångare beredda bakom glas? Krossas endast i nödfall. För första gången ser man en liten fördel med dessa eviga repertoarkrockar i lilla Opera-Sverige. Och den fatala nackdelen om en sångare är tätt uppbokad på flera av scenerna samtidigt. Faller en så - falleralla.
/ J

Vardag på Staatsoper

Mitt besök i Wien var ju inte endast en provsjungning. Jag fick se två föreställningar också. Fast ingen med Rolando Villazon. Han skulle ha sjungit i Bohème, men han var visst lite sjuk och ställde in. Jag önskar att jag kunde säga att båda föreställningarna var i absolut världsklass och att jag är helt uppfylld och inspirerad av dom. Men det kan jag inte. Två traditionella och vackra uppsättningar. Men ack så tråkiga. Inget samspel. Inga känslor. Inga gnistor. Bara slätstruken sång. I bästa fall. En Kärleksdryck utan kärlek. Och inte så mycket bubblor i drycken heller. Och en Zeffirelli-Bohème, som förstås brottades med interna oklarheter pga tenorbytet. Men ändå? Hallå! Var är stämningen? Var är samspelet? Var är timingen? Inte alls så imponerande. Det som var imponerande var intresset och engagemanget hos mina ståplatskamrater på Boheme. På Staatsoper finns det nämligen ståplatser. Som inte kan förköpas. Man köar samma dag i cirka två timmar. Sen får man köpa sin biljett (bara en!) och köa lite igen. Till slut får ungefär ett hundratal stå på bästa plats mitt framför scenen på parkett. Eller högst upp om man vill. Och priset är € 3.50. Fantastiskt! Och märkligt. Några meter ifrån tanterna med håren och de stora pärlhalsbanden trängs turister, icke bemedlade och ungdomar. Ja, faktiskt. Jag gjorde ingen statistisk gallup, men jag blev mycket glatt överraskad. En ganska stor del av ståplatspubliken var ungdomar. Inte bara turister. Utan helt vanliga ungdomar som ville se och höra lite opera. Utan att behöva betala en hel månadslön. Framtiden för opera kanske inte är helt becksvart?
/ J

Röster-rike

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det finns mycket att skriva och berätta om mitt lilla äventyr i Wien och på Wiener Staatsoper. Så här några dagar efter känns det något overkligt, och helt vansinnigt. Men det hände. Tror jag i alla fall...
Att bara beträda denna smått heliga sångarmark kändes ganska stort. Att stå där på scenen och blicka ut över den enorma salongen, med alla loger och balkonger som fortsätter ända upp i himlen. Och långt därborta. Där sitter några människor och lyssnar och antecknar. Nu är det min tur. Här och nu. Gasen i botten. Fast med kontroll. Och verka avslappnad och cool. Hur då? Hjärtat slår som aldrig förut. Och halsen känns torr som Gobiöknen. Tungan är fast i gommen och jag börjar få tunnelseende. Kanske har jag tappat linsen. Vad var det jag skulle sjunga? Vad gör jag här egentligen? Andas. La-ran-la-lera! La-ran-la-la!
Vi hoppar tillbaka till några minuter tidigare: Efter ett kort möte med pianisten står jag tillsammans med tre andra mer eller mindre nervösa sångare i korridoren precis utanför stora scenen på Wiener Staatsoper. På scenen pågår fortfarande repetition. Man håller på med Massenet's Manon. En ny produktion med Roberto Alagna och Anna Netrebko, två av operavärldens största stjärnor. Det låter fantastiskt, till och med från avstånd genom dörren. Klockan slår två, och repetitionen är slut. Ut genom dörren strömmar korister och personal. Där kommer Roberto Alagna. Han är väldigt kort, men verkar avslappnad och morsar på flera i korridoren. De två tenorer som snart skulle provsjunga såg plötsligt mindre avslappnade ut. Och där skrider stjärnsopranen Anna Netrebko förbi. Tillsammans med två kollegor drar hon iväg på lunch. Hon är vacker. Och för ett ögonblick glömmer vi att vi ska kasta oss ut i lejongropen. Men bara för ett ögonblick. Mera vatten. Måste prova rösten. Jag kan ju ha tappat den någonstans i korridoren. Pim pim pim. Måtte det gå vägen. Ryktet går i korridoren. Chefen själv, Ioan Holender är inte på plats. Men provsjungningen är igång. Vad innebär det? Är det positivt? Eller är vi här helt i onödan idag? Sopranen sjunger en Verdi-aria. Låter bra. Mycket bra. Hon kommer säkert få jobb. Direkt. De vill höra mer av henne. Men emellan tar vi en tenor. Den spanska tenoren tar sats, och levererar höga toner på rad i Regementets Dotter. Men är det tillräckligt bra? Jag vankar av och an i korridoren och prövar rösten konstant. Är den kvar? Ska jag springa mot utgången? Eller gömma mej i någon loge, och hoppas att ingen hittar mej? Dags för sångare nummer tre. Nu går ryktet igen. Holender är på plats. Samtidigt rusar dirigenten Bertrand de Billy förbi. Han hade stannat några minuter för att lyssna, och gav sopranen beröm. Den andra tenoren sjunger nu. Han var amerikan, och såg ut som Ben Affleck. Che gelida manina. Det låter också bra. Nu är det bara jag kvar. Måste göra ett bra första intryck. - Herr Taube, you're next. På väg in får jag nya besked. De vill höra sopranen igen. Holender missade ju hennes första. Jag får vänta i kulissen medan hon sjunger Wagner. Och snart är tiden ute. Just snyggt. Till slut är det dags. Nu är det jag. Här och nu. Leverera. Eller byt jobb. La-ran-la-lera!
Fortsättning följer...
/ J

Rolando eller Joseph?

Som man kan läsa här är tydligen Rolando Villazòn inte helt kurant, och ställde med kort varsel in Boheme på Wiener Staatsoper härom kvällen. Som tur var hade de Joseph Calleja (min gamla Boheme-kompis) i krokarna, och han kastade sej in och räddade kvällen. Så nu får vi se om jag får se Joseph i Kärleksdrycken. Eller om det blir Joseph i Boheme. Eller Rolando. Kul ska det bli i alla fall...
/ J

Tredje gången gillt?

När slutackordet klingade ut för sista gången den 5 november 2006 i Karlstad, och vi försökte för sista gången klämma oss förbi de stackare som köpt biljetter på första bänk utan att veta vad som väntade dom, trodde jag faktiskt att det var sista gången jag sjöng Guglielmo i Così fan Tutte. Så fel man kan ha... Sedan några dagar tillbaka har min höstsäsong på Kgl. Operan totalt ändrats från Eugen Onegin till Così. Ny uppsättning. Min tredje Così på lika många år. Nu med bara tre veckors rep. Eftersom det (förstås) är andra-besättning. Ironiskt nog (som jag skrivit om tidigare) kändes det som vi bara repade typ tre veckor i Karlstad också. Resten var mer eller mindre utfyllnad. Utan demonregissören. Och första gången i Ystad hade vi också drygt tre veckor. Och det gick. Så det ska nog gå bra. Vid en hastig genomläsning av Operans version av Così kan jag säga direkt att den kommer bli minst en timme kortare än senast. Språng och strykningar all over the place. En helt annan pjäs. Hoppas jag kan hålla isär versionerna bara! Tur att man är ung och alert.
Men först ska jag ner till Wien och ge järnet. Imorgon lyfter jag. Och på fredag är jag tillbaks igen. Fingers crossed! Halz- und Beinbruch! In Bocca Lupo!
La-ran-la-lera!
/ J

Veckans tenor

För er som inte ska se honom på Wiener Staatsoper i dagarna rekommenderar jag konserten på svt på söndag. Killen är ganska kompetent. Jag återkommer när jag hört honom (live) i Bohème. Snart.
/ J

Nymodigheter och gammalt tänkande

Ungefär samtidigt som Microsoft lanserar sin alltför ofärdiga och skrämmande dåligt fungerande senaste produkt Windows Vista (kanske borde döpts till Visst, ja?) lanserar Kungliga Operan sitt intranät. Ta-taa! Med datakiosker i hela korridorerna. Och en hel del problem redan nu... Meningen är ju att man ska kunna logga in sej från var som helst. Men icke. Helst ska man alltså befinna sej på Operan. Då ställer den kloke sej frågan: Om man nu är på Operan, kan man inte bara ta reda på den informationen på plats? Per telefon? Eller ta trappan upp. Hiss finns. Nyckelordet, som jag ser det är Användarvänlighet. Utan den så är hela intranätet fullkomligt skräp och helt onödigt. Och nu kommer förklaringar och små fixar på alla problem. Och jag säger bara: Varför då? Är det inte färdigt? Dåligt underbyggt? Vad är problemet? Använder man måhända Windows Vista? Året är 2007. Men inte riktigt överallt.
/ J

Guldmasken - varför?

I dagarna har det tillkännagjorts årets främsta insatser inom scenkonsten(dvs pjäser och musikaler som haft premiär på privatteatrar i företrädesvis Stockholm mellan 1 feb 2006 och 31 jan 2007...). Föga spännande och oväntat är Singin' in the rain nominerad till minst 10 kategorier. Säkert till bästa regn. Men känns det inte lite väl navelskådande? Och märkligt? Varför kan man bli nominerad till en föreställning som faktiskt gått förut ( Linda Bengtzing - Rent)? Varför är det bara nomineringar till Stockholm? Varför finns inte andra teatrar överhuvudtaget med? Är alla andra så dåliga, eller ligger det annat bakom? Ta bara Värmlandsoperan som exempel. Där "måste" man spela musikal varje säsong för att överleva. Och ganska ofta gör man det med stor framgång. Både publikt och konstnärligt. Under året som gått (Guldmaskåret) har två extraordinära musikaler gjorts i Karlstad, Jekyll & Hyde med Christer Nerfont samt nyligen hyllade Sweeney Todd. Jag har tyvärr inga egna erfarenheter av dessa, men många har understrykit att båda dessa föreställningar har varit absolut strålande. Men de spelas ju inte på privatteater i Stockholm. På samma sätt "ratas" t ex Cats på Göteborgsoperan, Tolvskillingsoperan på Stadsteatern och åtskilliga andra. Varför då? Och till vilken nytta? Borde inte ett bredare underlag också ge ett bättre ansikte åt Guldmasken själv? En insats är ju en insats är ju en insats. Eller? Och nu slänger jag in den riktiga vedklabben: Varför inte ta ett steg till? Några nya förslag på klasser i Guldmasken: Årets produktion - Opera, Årets manliga/kvinnliga huvudroll- Opera. Kanske också dans? Är detta helt uppåt väggarna? Jag tror faktiskt att det skulle skapa lite mer pondus och trovärdighet åt ett relativt dammigt och introvert pris. Scenkonsten är större än bara halvdana musikalförsök på privatteatrar i Stockholm. Och hela den världen är värd att navelskådas. Noggrant. Tycker jag.

Schlaget kan börja

Visst är det roligt nästan jämt. Men ibland är det inte fullt lika uppåt. I fredags ringde de från dagis och berättade att dottern var hängig och hade lite problem i de bakre regionerna. Vi har (något panikslagna) läst det stora anslaget varje dag den här veckan: DET GÅR VINTERKRÄKSJUKA PÅ AVDELNINGEN! Och nu var det då våran tur. Eller? Ja, både dottern och jag har sett bättre dagar. Och frun är i Stockholm. Hjälp! En märklig blandning av magsjuka och halsont. Otroligt plågsamt, faktiskt. Tänk er själva. Inte helt balanserad i magen. Och så kommer en hostattack, som inte går att stoppa... Ja, ni förstår säkert.
Natten (vilken natt?) trasades sönder i ett antal besök på blöjbordet och toaletten, och nu blir det bara inne och vila hela helgen. Förutom ett litet besök på apoteket. Mera suppar åt folket! Vilken rackarns timing att det är första delfinalen i det stora Melodikalaset ikväll. Efter att ha skumlyssnat igenom dagens bidrag kontaterar jag följande: Även i en proppfull blöjhink kommer något slutligen att ligga överst. Därför tror jag att Anna Book och Tommy Nilsson går vidare. Mest på gamla meriter. Och lite G:son. Resten var verkligen inte spännande. Mest ser jag fram emot Luuk's överraskningsinledning. Hoppas Sverige vinner, så han kan leda hela stora finalen nästa år. Men då måste det till lite mer än kvällens bidrag. Kanske en Magnus Uggla eller The Ark. Host-host.
/ J

In Wien-o veritas?

Kryptiskt? Ja, kanske. Förklaringen kommer här. För hemskt länge sedan var jag i Wien för en provsjungning på Staatsoper. En typisk vardag för en sångare. Inte på stora scenen, utan en första gallring i repsal. Men inför hela ledningen. Typ 14 personer... Självklart var jag sjuk, och fullproppad med alla möjliga medikamenter. Trots det lyckades jag faktiskt pressa fram en riktigt hyfsad Barberare följt av en kompetent Greve. Jag var högst osäker själv, men redan då ville de att jag skulle komma tillbaka. En s k call-back! Och nu på stora scenen. Gulp. Och jag fick flera datum att välja mellan. Av olika anledningar (dvs Operan) passade tyvärr inte datumen, och sedan har det liksom runnit en del vatten under både svenska och österrikiska broar. Plötsligt poppar idag ett mail fram: Kan Herr Taube möjligtvis komma ner i februari för fortsatt audition? Kan jag? Jajamensan! Jag redovisar inte precis när det händer, men lovar att rapportera allt från Wien. Håll tummarna!
/ J

Svart som natten

Vad är nu detta? Ny design igen? Hur ska han ha det? Ja, man måste väl förnya sej lite ibland. Medger att den förra designen inte var så lyckad. Man är ju inte sämre än att man kan erkänna sina misstag...
Svart känns som det passar bra just nu. En vacker färg. Som man ser lite smalare ut i. Men ämnesvalen och texterna kommer inte vara smala. Ja, kanske ibland. Men det är ju som det är.
Håll till godo, mina trogna (?) läsare.
Och utanför fönstret är det svart. Som natten. Eller själen. Välj själva.
/ J

Leo Nucci - Il Primo Baritono Assoluto

Barytonen Leo Nucci firade nyligen 40 år som sångare, varav 30 med La Scala i Milano. Den 15 januari gjorde han en makalös recital (konsert) på just La Scala, där han framförde arior ur operor han medverkat i under sina 30 år!! 14 arior på samma konsert!!!!!! Fatta! Otroligt mäktig uppvisning av en av världens främst Verdi-barytoner.

Här är självaste låtlistan:
1. Largo al Factotum ur Barberaren i Sevilla (som liten uppvärmning...)
2. Cruda funesta smania ur Lucia di Lammermoor
3. Come Paride vezzoso ur L'Elisir d'Amore
4. Eccomi solo alfine/ O vecchio cor ur I due Foscari
5. Perfidi... Pietà, rispetto ur Macbeth
6. Alzati!...Eri Tu ur Maskeradbalen
7. Hela Posas döds-scen ur Don Carlo
8. Jagos Credo ur Otello
9. Vittoria! Ah!.. che zucconi ur Gianni Schicchi
10. Tutto è deserto/Il balen ur Il Trovatore
11. Cortigiani ur Rigoletto
12. Morir! Tremenda cosa /Urna fatale ur La Forza del destino
Och sen några små extranummer...
Di Provenza il mar il suol ur La Traviata (som han gör först i sommar på La Scala!?)
Nemico della Patria ur Andrea Chenier
Non t'amo più av Tosti
och som slutnummer (där han dirigerar och sjunger med publiken!) klassikern Mamma av Bixio.
Vilket program. Och det är helt igenom världsklass. Killen har fortfarande en grym teknik och kontroll. Och vilken klang. Vilken dynamik! Annars skulle ett sånt här program ta död på vem som helst. Garanterat!
Som det brukar stå vid Jackass eller andra galna program på TV:
Do not try this at home!!!
Men lyssna gärna och njut... (Direkt från Youtube)
Eller gå till hans egna (mycket kompetenta) hemsida.
Grazie Maestro!!!
När jag blir stor, ska jag bli som du. Vänta bara...
/ J

Vuxenmobbing

Jag har aldrig upplevt mej själv som problematisk eller intrigant. Ej heller kan någon hävda att jag skulle vara besvärlig eller underpresterande i min yrkesroll. Tvärtom har jag gång på gång blivit nästan trackad för min höga och jämna arbetsmoral och nivå. Blygsam? Kanske rentav lite osvensk. Men det duger tydligen inte till på min ordinarie arbetsplats. Varför? Vad ligger bakom skynket? Kan det verkligen vara så banalt och barnsligt att min egen chef mobbar mej för att jag försöker gå min egen väg? Kan det vara så att han fortfarande är irriterad för att han inte kunde tvinga mej att ställa upp under min pappaledighet? Försöker han få mej att sluta självmant? Eller vad är det som händer? Jag har funderat mycket de senaste dagarna. Och kommit fram till att det värsta/bästa jag kan göra nu är att att inte göra något alls. Att gå till jobbet precis som om inget har hänt nästa säsong. Och göra så jävla bra ifrån mej. Som bara jag kan. Och le. Sen kan jag (och de som vill) räkna dagarna tills han försvinner. Men som sagt, räkna inte med några inhopp från min sida. Varför ställa upp för ett hus som inte har lagt två strån i kors för att göra min situation lättare eller försöka hjälpa mej? Aldrig. Det låter säkert bittert. Det låter säkert tragiskt. Attt det ska behöva komma till det här. Ja, men så blev jag ju just 35 också. Grattis Jesper! Ett stort jävla grattis från din arbetsgivare! Och välkommen åter! Verkligen...
/ J

Inhopp eller magplask?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Kanske lite av varje. Det här låter säkert helt ofattbart och märkligt, men det händer idag. Telefonen ringer, och jag får förfrågan om att hoppa in i Tosca, eftersom min kollega blivit sjuk. Vad händer med barytonerna där nuförtiden? Jag råkade ju faktiskt var i stan, och kunde utan stor tvekan säga att det kunde jag tänka mej. Jag har ju gjort föreställinngen förut. Jag var till och med först i den här uppsättningen. En av mina alltför sällsynta premiärer. Nåväl, jag beger mej till Operan för att friska upp mina arkiverade Tosca-repliker. Det går nog. Sen ringer Operan igen. - Tack, men vi behöver inte dina tjänster. OK, tänker jag. Då är kollegan frisk i alla fall. Men nejdå. Man väljer istället att ta in en helt ny och på Operan oprövad sångare till morgondagens föreställning. Det går säkert alldeles strålande, men varför ringde man då mej överhuvudtaget? Det känns ju inte direkt som man får större lust att komma tillbaka till ett hus som beter sej så här konstigt mot sina egna artister. Räkna inte med några inhopp där för min del. Om chefen själv får bestämma.
/ J

Jag och Fuglesang

Det lär nog knappast stå några skolklasser och vänta. Inte något porträtt på mej, där jag ler och säger: - Welcome to my hometown! som väntar på att avtäckas. Det lär inte heller finnas någon minister som håller ett vackert tal och tackar mej för mina insatser för landet. Inte ens en liten ensam vimpel. Trots att det är min födelsedag och allt... Nej, jag får vackert ta mej till flygbussen själv, med dotter och barnvagn. Och med packningen på ryggen.
Stockholm, ready or not - here I come!
/ J

Likhet inför lagen?

Bara för att jag råkade blogga lite tidigare idag om dubbla lag och problematik runt det, så händer det förstås precis ikväll på Operan. Jag har inte all information, men tydligen så blev kvällens Pappa Germont (Anders Larsson - gäst) hastigt sjuk under föreställningen och gick av scenen. En extra paus följde, och därefter kom den andra inkallade Pappa G (HS Karl-Magnus Fredriksson - ensemble) och slutförde föreställningen. Stor dramatik! Inte så dumt med dubbla lag ibland... Sådana hjälteinhopp borde automatiskt generera en extra ersättning (för sveda och värk) oavsett anställningsform. Och stor respekt. Tycker jag.
/ J

Traviata lag II

Jag har sedan premiären på Traviata i helgen noterat att det inte bara var jag som tyckte som jag tyckte. Intressant. Oftast brukar man ju inte förstå vilken "annan" föreställning som recensenterna har sett. Om de alls har sett någon, förstås... Återstår att se om lag två har bättre lycka med sej. Eller ska man kalla det något annat. Tajtare samspel kanske. Jag har hört från säkra källor att kvällens Traviata (Carmen) är minst lika bra som första Violetta. Märkligt fenomen det här med premiärer och dubbla lag. Allt ställs på sin spets för en premiär. När sedan det riktiga jobbet börjar och publiken på allvar får möta uppsättningen, då har tidningar och annan media redan försvunnit för länge sedan. Med sina rubriker och domar klara och snart bortglömda. På väg mot nya premiärer. På vissa andra scener, med genomgående minst dubbla parallella besättningar, brukar recensionerna vara gemensam för båda lagen. En viss jämförelse är förstås ofrånkomlig. Det har mycket sällan, om aldrig, hänt på Stockholmsoperan. Men då har man också sällan haft dubbla lag. Parallellt. Som man åtminstone kallar likvärdiga. Kommer man in som nybesättning får man vara lycklig om Operan själva har koll på det. Det kanske står rätt namn i tidningen.
Och det här med dubbla besättningar bygger ju också på att man kan hoppa in för varandra om det skulle hända något. Det fungerar inte alltid så. En blandning av ensemble- och gästsångare skapar vissa delikata problem. Och det handlar inte enbart om ersättningen. Om en gästsångare delar roll med en sångare ur ensemblen, och gästen blir sjuk (vilket väldigt sällan händer) förväntas ensemblesångaren ställa upp. Utan extra ersättning. Med några timmars varsel. Om man inte har tagit tjänstledigt just det datumet. Vilket man förstås inte får, eftersom man ska vara tillgänglig. Om däremot ensemblesångaren insjuknar eller får förhinder (Gud förbjude!) står man kanske med en gäst som är kontrakterad för bara ett visst antal föreställningar. Allt därutöver kostar. Skjortan. Och lite till. Om han/hon överhuvudtaget är tillgänglig. Alltså har man en mycket konstig och svårhanterlig situation på Operan. Reglerna gäller inte alls för alla, och utövas inte heller så. Det vore förstås bättre om man hittade ett bättre system. Ett heltäckande system som passar nutidens flexibla arbetssituationer bättre. Och skapar åtminstone liknande förutsättningar för de som är anställda i ensemblen och de som kommer som gäster. Lika förutsättningar är det nu i all fall i scenporten på Operan. Lika svårt att komma in för alla. De stora dörrarna är nästan omöjliga att få upp med vanlig handkraft. Det är nåt med luftmotståndet, tror jag. Eller är det bara jag?
/ J

Den vilseförda (publiken) ?

Jag har funderat en hel del sedan genrepet på Traviata i torsdags. Jag förstår inte. Vad vill Kasper och gänget säga med den något märkliga, men ack så övertydliga, World Trade Center-animationen i ouvertyren? Är det bara jag? Och varför fick jag känslan av att solisterna inte spelade med/mot varandra utan snarare bredvid varandra? Är det bara jag? Och varför kändes hela slutscenen, med obligatoriska plastpåsar och sovsäckar, lite sökt och utstuderad? Och därför också märkligt känslokall? Eller är det också bara jag? Och varför kändes samarbetet mellan dike och scen skrämmande otydligt? Bara jag? Och varför blir jag nästan lite illa berörd över spridda bravo-rop på ett genrep? Jo, det kan jag berätta. Det beror på att det känns helt ogrundat. Med det menar jag inte att personen/sångaren/sångerskan inte förtjänar all uppskattning den/han/hon kan få. Tvärtom. Men jag tycker faktiskt att bravo-rop och andra överdrivna hängivenheter inte hör hemma på ett genrep. Om traditionen hade varit en annan, kanske. Om vi hade haft (som andra scener) ett antal publika genrep, fine. Men nu, med ett genrep för enbart anställda på Operan (ja, så är det väl sagt?) i publiken känns det nästan lite magstarkt och skrattretande. Vi som står på scenen är mer än väl medvetna om pressen och nyfikenheten kring en stor premiär. Och den ska finnas där. Men är det verkligen rimligt att skrika bravo på en intern repetition? När man aldrig-aldrig- aldrig i Sverige ger uttryck för den andra sidan av myntet. Jag vet inte. Lösningen: Det är dags för även Operan att låta uppsättningar möta publiken tidigare. Fler öppna genrep inför publik. Många betalar för att se även icke färdigt resultat. Och skolor och andra borde vara där, för att lära och se hur arbetet går till. För ofta känns det som om de första tre, fyra föreställningarna egentligen är rep, men för betalande publik. Och då är det förstås också fritt fram för både inbördes och utbördes beundran. För det vill vi ju ha...
/ J

I'm afraid that's another chip up the nose...

Tur att man inte behöver börja varje dag sittandes i en timme med en lång slang genom näsan ner i halsen, alltemedan doktorer och forskare försöker få bilder av undertecknads stämband i olika gymnastiska övningar. Men det gjorde jag alltså idag. Vad gör man inte för forskningen? Alldeles gratis fick man själv en liten titt på de små fladdrande skinnbitarna, och de verkade må bra. Skönt. Hemska tanke. Tänk om man skulle sitta där, och så utbrister doktorn med kameran: - Vad i h-lvete är det där? Eller, ut i korridoren: - Hörni, det här måste ni se. Kolla här. Aldrig sett nåt liknande. Burr... Nåväl, efter denna morgongymnastik var det raka spåret till Operan, och dagens genrep av La Traviata. Jag tänker inte ge mej in och recensera spektaklet, men min helt personliga upplevelse av genrepet var ganska sval. Snygg scenbild. Snygga statister. Men lite tråkigt. Och inte helt tajt. Kanske är man avtrubbad, speciellt till sin "egen" scen, men ändå..? Jag har högre förväntningar och krav. Både på mej själv och på andra. Toi-toi- toi för lördagens premiär! Viva Verdi!!!
Nu ska jag försöka toppa gårdagens Requiem. Laddad till tusen. Bra - Bättre - Här och nu.
/ J