Som småbarnsförälder/operasångare ställs man ofta (?) inför hopplösa faktum. Jaha, nu är det dags att vara i toppform igen. Vad synd att dottern råkar ha bronkit eller halsfluss eller något annat muterat virus som aldrig vill släppa taget. Jag medger att jag inte i förväg preparat mej och sett problemet i vitögat. Jag trodde i min enfald att det skulle vara mindre och lite obetydligare. Men nej då. Särskilt inte när man är så fint samspelta att dotterns sjukdomstillstånd och mitt friskhetstvång är helt i fas. Eller kanska man ska säga ofas. Dvs ju mer jag behöver vara frisk för att utföra mitt jobb då och då, ju sjukare blir min dotter. Vid snart sagt avrje tillfälle det senaste halvåret där jag behövt vara i form har dottern varit sjuk, insjuknat eller smittat mej med något som hindrat mej från att göra något mer än att genomföra jobben. Utan att någonsin kunna känna: Vad kul! Idag var det verkligen min dag. Formen är toppad och ingenting kan stoppa mej. Eller snarare, det har faktiskt hänt. Men vem bryr sej när det händer hemma i vardagsrummet? Ensam vid pianot. Eller i duschen. Eller när man har en ledig dag. Är detta ett tydligt tecken från högre makter? En prövningarnas tid? Eller bara hederligt oflyt? Jag som aldrig, aldrig är sjuk. Eller snarare var. Pre-barn. Pre-dagis. Och i takt med sjunkna karriärs-skepp och brända broar över musikens och konstens breda floder blir jag mer och mer frustrerad. Dels för att jag inte varit i form offentligt sedan Sundsvall brann, men också för att jag är hopplöst okunnig om hur jag botar eller skyddar mej från detta oändliga Sisyfos-tillstånd. Varje gång jag tror att ljudet i tunneln börjar skymta, kryper en ny liten bacill eller nåt elakt virus fram och presenterar sej. Eller en gammal bekant dito, som återvänder till sin mest mottagliga värdfigur. Och sen är det kört för några veckor till. Många kollegor har (med tiden eller från början) mer eller mindre blivit medicinska specialister för att överhuvudtaget kunna fortsätta sitt utövande annat än på skiva. Men jag är lite rädd. Rädd för att bli beroende. Det är nog väldigt lätt att skaffa sej ett mycket konstigt beteende. Och bli tjenis med personalen på Apoteket. Kunna alla receptbelagda mediciner utantill. och kunna pricka formen med hjälp av doping. Men vad är alternativet? Finns det? Tiden får utvisa. Jag tar under tiden det ständiga, frustrerande men osynliga nederlaget med jämnmod och hoppas att det finns en ljusning i tunneln någonstans.
Tro mej, jag kan betydligt bättre än jag kanske visat den senaste tiden. Jag vet.
Nu väntar årets utmaning. I Sundsvall med omnejd. Trots en natt helt utan sömn. Och kräksfläckar över hela hemmet. Och tankarna överallt utom på själva uppdraget. Om det är någon gång jag ber om högre makters hjälp och stöd, så hör nu min bön: Ge mej kraft och styrka att genomföra mitt svåra uppdrag i veckan. Ge mej min röst tillbaka. Och min tro på mej själv. Ge också min familj styrka och ett snabbt tillfrisknande. Och inga flera megamuterade dagisvirus. Tack!
/ J
