OS-Guld!!!

Kan det finnas ett bättre sätt att avsluta sin vistelse i exil än att få se sitt kära Tre Kronor vinna OS-guld mot Finland? I think not. Sverige! Sverige! Sverige! Nu kommer vi hem.
/ J

Konspirationsteori

Det är något väldigt mystiskt och märkligt med den här mejlhistorien som nyss rullats upp i Sverige. En man anställd av Sossarna har skickat mail till Reinfeldt, med insinuanta frågor om svartanställning och annat snask. Makalöst nog kommer det snabbt fram att han skickat det från Sossarnas högkvarter. Hur korkad får man vara? Eller vad är detta egentligen? En fälla som hela media fallit rakt i som en stackars hungrig björn? Det är inte utan att man börjar fundera i andra banor. I alla fall jag, som nu varit ett tag i USA. Konspirationsteoriernas Mecka. Förresten sägs just Mats Mejlbombare varit mycket intresserad och inspirerad av amerikansk politik. Hmm. Just nu pågår kampanjer för lokalval här i Chicago. Och allra mest i TV. Mellan programmen får vi höra mer eller mindre snaskiga detaljer om de tävlande, och mest om deras motståndare och dess nackdelar. "If you vote for XX, you will have higher taxes and no books in school" "Last period, XX raised government funding with 450 %" Och så vidare. Helt underbart. Tänk er motsvarande i Sverige. "Göran P har höjt skatten med 375%, och är fortfarande inte nöjd" eller "Reinfeldt vill höja nivån i skolan. Under den nuvarande ledningen har den försämrats dramatiskt. Tänk på barnen. Rösta på Reinfeldt" Och i den stilen.
Åter till Sosseskandalen. Något som faktiskt börjar bli mer en regel än undantag. Varför? Och är man lite konspirationsbenägen, så kan man börja hitta en del intressanta sidospår. Tänk om det inte är en slump att det här flyter upp till ytan just nu. Tänk om det är en väl genomtänkt strategi. Kanske för att ta bort fokus från något mycket viktigare, och kanske mycket mer skadligt för partiet. Kan en skandal vara bra för ett parti? Ja, kanske. En liten skandal som snabbt försvinner, när en medarbetare i bakgrunden erkänner och slutar, är nog mycket bättre än en stor skandal som kan fälla partiet eller någon viktig del av detsamma. Och under tiden kan man låta den större skandalen lugna ner sej eller försvinna. Är det till och med så att man planerar att förlora ett val, för att kunna komma tillbaka med nya krafter i nästa? Och hur många skandaler tål ett parti då? Och vad är skandaler? Och vad är kanske något helt annat egentligen. Hur var det egentligen med Tobleronen? Och är det verkligen så att Bosse Ringholm inte vet hur man pratar i telefon? Är våra politiker så naiva? Eller är de mer moderna och USA-inspirerade än vi tror? Jag tror att man ibland måste våga titta lite snett bakom den skandal som pågår. Då kanske man får se en skymt av de riktiga bovarna som rör sej i skuggorna. Istället för att se på när Mats tas ur skolan.
/ J

Resfeber?

Vaknar plötsligt vid tretiden i natt och bara skakar. Stapplar mej upp och in i badrummet. Var är iprenen? Med mycket möda och stort besvär lyckas jag få fram den lilla tabletten och in i munnen. Skakar fortfarande som en galning. Och toksvettas. Och fryser. Flashback till 1999, då jag senast var riktigt sjuk. Ja, förutom den underbara vinterkräksjukan som drabbade oss förra året. Flunsan 1999 var ingen lek. Jag var sängliggande i en vecka. Utan nån som kunde ta hand om mej. Det går ju inte nu. Jag ska ju sjunga sista föreställningen, och åka hem till Sverige. Tänk om jag inte får åka. Har de någon termometerkontroll i säkerhetskontrollen? Bergis åker jag fast och blir kvar här i Big Mac-land. Vore just snyggt...
Tillbaka i sängen blir jag snart lite bättre av den intelligenta värktabletten. Men fryser fortfarande. Går och hämtar min tjocka tröja ur garderoben. Lite bättre. Vaknar efter en obestämd tid igen, och är då så varm att det går att steka frukostägget på mej. Lakanen har totalt snott in mej i ett slags togaparty, och jag har ont i hela kroppen. Mysigt. Eller inte. Mest inte. Det slår mej att det måste vara res-feber som drabbat mej. Hoppas jag kan sova lite mer än två och en halv timme i natt. Annars blir det inte nån rolig föreställning imorgon kväll.
Kvällens konsert med CSO var förstås alldeles fantastisk. Danny Barenboim gjorde ingen besviken, och framförde Brahms 1:a pianokonsert med mycket styrka, säkerhet och känslighet. Vilken musiker! Orkestern, under Zubin Mehta's förtroendeingivande ledning var också bra, men träblåset hade tyvärr inte en av sina bästa dagar. Men vilken upplevelse att vara där. Utsålt och stående ovationer förstås. Och så fick vi chans att träffa Camilla & Anders en sista gång innan vi försvinner hem.
Nu är den stora frågan: Hur mycket får inte plats i resväskan/-orna? Måste vi, som förra gången, gå och köpa ny väska? Vi får se imorgon. Jag tror vi klarar oss, faktiskt. Men det blir trångt.
Väl hemma så får vi ta tag i nästa stora projekt, nämligen den stora födelsedagen. Matildas första stora dag närmar sej med stormsteg, och vi har inte planerat någonting. Än.
När vi har landat hemma igen, ska jag också försöka göra en sammanfattning av den här perioden. Det är ju som vanligt en del som har hänt sedan man lyfte från Landvetter den 15 januari. Både fysiskt och psykiskt. Den här gången har jag i alla fall bloggen att gå tillbaka till om minnet sviker. Fast så gammal är man ju inte riktigt. Än.
/ J
PS. Spanarna sänds förstås i P1 och ingenting annat. Men det är det som är så bra med Podcasts. Det spelar ingen roll... DS.

4 down - 1 to go

Så börjar det verkligen närma sej slutet. Efter en ordentlig spelpaus var det idag dags för nummer fyra, och det var en av de bästa hittills. Ofta blir det lite extra laddning när det varit en (liten) paus. Speciellt i Padlock var det äntligen lite flyt och roligt, tyckte jag. Och det verkade som publiken hade lite roligt också... Annars var det en ganska seg dag. Började alldeles för tidigt, med välling och lite lek vid halv åtta. Dock blev Matilda lite trött redan vid kvart i nio (hurra!) så vi gick och lade oss en stund till. Linda sov till halv elva. Sen bar det ut på stan, och den sista (?) shoppingen för den här gången. Lite iPod-tillbehör och lite kläder.
Jag måste förresten passa på att slå ett slag för Podcasts. För er som inte vet vad de är, så är det alltså radioinslag eller program, som man laddar ned med iTunes till sin iPod. Sen kan man lyssna på ett speciellt program när man vill. Jag har t ex laddat ner en hel bunt med P3-programmet "Spanarna", som jag tycker är riktigt bra. Bara att njuta, när man vill. Ingen tid att passa. Och var man än är i världen. Underbart!
Imorgon är det dags att börja packa, och sedan väntar en fantastisk konsert med CSO, Daniel Barenboim och Brahms. Mums!
/ J
PS. Jag lovar att förtydliga mitt uttalande igår om framtiden, så fort det är möjligt. DS.

Oak Park Onsdag

En av Amerikas (och världens) mest kända och omtyckta arkitekter hette Frank Lloyd Wright, och hans familjehem och studio finns förstås här i Chicago. Eller strax utanför. Tjugo minuter med tunnelbanan ut i förorten ligger idyllen Oak Park. Ett område som inte bara har en hel del Lloyd Wright-byggnader, och flera andra inspirerade av honom. Här hittar man också Hemingways födelsehus. Ett kvarter bort. Båda husen är nu museum, och vi gick turen i Frank Lloyd Wright's fantastiska skapelse. Huset ser inte speciellt mycket ut från utsidan, men bakom de strikta formerna gömmer sej en värld av genomtänkta och funktionella lösningar i harmoni med både människan och naturen. Mycket inspirerande och lockande. Dags att bygga hus? Mer om Frank Lloyd Wright
Gårdagens utflykt gick till Shedd Aquarium, ett paradis för alla barnfamiljer och djurälskare. Massor av fiskar i alla former, och delfiner, hajar, valar, pingviner och sjöstjärnor. Matilda var mycket intresserad, och ville gärna in och simma i akvariet med alla fiskarna.
Egentligen skulle vi ju ha gått på Rosenkavaljeren igår också, men det blev inte så. Istället fick vi chansen att äta middag med Kate och hennes Alex, en gammal god bekantskap från min senaste uppsättning här i Chicago. Vi gick inte så långt, utan gled in på The Saloon, som ligger här i huset. En av Chicago's bästa köttrestauranger enligt många. Senast jag var här i stan var hela Ocean's Twelve-gänget här och åt. Inte igår. Men vi fick en alldeles lysande uppvisning i kötthantering och perfekt tillagning. Lite mätt blev man.
Som ni ser på bilden nedan, så har Matilda och Camilla blivit riktigt goda vänner.
Efter dagens utflykt fortsatte vi till Hancock Building, för en liten drink. Och på fredag har vi biljetter till Brahms/Barenboim-festen med CSO. Vilket tråkigt liv man lever...
Det har dykt upp en tredje recension av Dido/Padlock, för den som är intresserad. Pioneer Press
/ J
PS. Just nu har jag inget flyt alls. Alla mina roliga jobb framöver verkar försvinna in i dimman av olika anledningar. Eller rättare sagt samma anledning. Aldrig kan det vara precis lagom mycket jobb, som passar tillsammans i tillvaron. Bad Karma? Ödet? Jag önskar att det kunde vara annorlunda. Om jag hade lite bättre hand med chefen på Operan kanske??? Den dagen. DS.
PS 2. Fotot överst togs idag från Hancock i solnedgången. DS 2.

Sista veckan

Sedan "den frusna lördagen" har det hunnit tina upp lite. Igår (söndag) hade vi föreställning nr. 3, och den var mycket välbesökt. Publiken verkade faktiskt ha ganska kul, och min egen svenska fanclub var på plats. Matilda var omhändertagen backstage, och skötte sej (som vanligt) helt enligt planen. Alla, framför allt kvinnorna, är helt betagna av vår lilla prinsessa, och står i kö för att få hålla henne eller gulla med henne. Och hon älskar det.
Igår lyckades hon med det omöjliga. Hon tog hela glasskivan som låg ovanpå soffbordet, och drog ner den i golvet. Tusen bitar, och som tur var fick hon inget på eller i sej! Och när stackars städaren kom och skulle dammsuga, fick hon ett stort utbrott. Han fattade ingenting...
Dessutom lyckades hon på nåt sätt också igår slå näsan i blod. På matbordet. Mycket mystiskt.
Och idag tog hon hela vagnen och välte över sej. En sak är i alla fall säker, det här rummet är INTE barnsäkert. Alls.
Nåväl, nummer tre var nog bäst hittills. Jag var lite peppad av att frugan var på plats, tillsammans med den svenska delegationen. Efter föreställningen gick vi, tillsammans med Camilla Tilling och hennes Anders på en mycket trevlig fisk- & skaldjurskrog. Väldigt Göteborg! Matilda åt ostronkex och vi åt ostron och hummer och King Crab och allt möjligt. Mums!
Idag har vi promenerat lite. Först var vi en bit norrut, för att fylla på Matildaförrådet. Sen var vi lite söderut, för att inhandla biljetter till fredagens konsert med CSO och Daniel Barenboim. På vägen hem var jag tvungen att ta en tur in på Apple-butiken som vanligt, och den här gången kom jag ut med en alldeles ny och skinande vit iPod (30 gb). Jag är redan förälskad. Den nya kan man ladda in foton i också. Med mycket hög kvalitet. Så småningom kommer även videofunktionen fullt ut till Sverige. TV och filmer på iPoden. Teknikens under. Love it. Live it. Buy it.
/ J

Lazy Lördag

- 16 grader celsius i solen, och en isande vind. Idag var det inte kul att vara utomhus i Chicago. Det var mer än kallt. Eller mindre, beroende på hur man ser det. Märkligt hur det kan skifta så snabbt. Och imorgon ska det bli plusgrader igen. (Celcius alltså) Efter en ovanligt kall och vaken natt (Matilda ville inte alls sova) var vi alla ganska sega. Ja, Daniel som sov i bäddsoffan var nog piggare. Eller? Daniel har åkt tillbaka till New York nu. Roligt att han kunde komma förbi. Matilda verkade tycka att det var kul också.
Det är nåt konstigt med klimatet även inomhus. På nåt sätt blir det bara varmt i vardagsrummet, hur mycket vi än brassar på. Sovrummet har nåt slags lokalt tvärdrag, som säkert är rätt behagligt på sommaren, men nu är bara plågsamt. Jättebra för rösten också med sån extrem kyla, och inte minst snabba förändringar... Pim-pim-pim.
Imorgon (bitti) bänkar jag mej vid NBC för att följa Sverige-USA innan jag rusar till teatern. Tippar 3-1 till Sverige.
Sen har vi matiné, och hela svenskklubben är samlad. Mycket trevligt. Välkomna allihop! Bra med lite egen fanclub. Hehe.
Vi har fortfarande inte riktigt hämtat oss från den helt makalösa matupplevelsen häromkvällen. Jag har försökt återge lite av menyn och alla detaljer, men det är inte helt lätt. Måste upplevas!
Nu är det snart dags att flyga hem till Sverige igen. Jag längtar hem. Till Göteborg. Och till Stockholm. Jag kommer nog alltid vara lite kluven där. Men det är ju ändå Sverige. Hemma. Snart.
/ J

The Last Supper

Allt var helt perfekt. Allt ifrån den automatiska metalldörren, som ljudlöst gled åt sidan när vi steg in, till det underbara kaffet, som serverades i fem (!) olika varianter beroende på smak och härkomst. Däremellan skedde något magiskt. En matsymfoni i tolv satser, där smaklökarna blev översköljda med helt makalösa kombinationer av smaker. Valet var enkelt. 12 rätter eller 25 rätter. Mycket eller mer. Allt serverat av en hel kader av personal, som noggrant och tydligt beskrev vad som serverades. Middagen påAlinea kan mycket väl vara livets måltid. Åtminstone hittills. Det går nästan inte att beskriva, men rätterna var mycket välkomponerade och ytterst vackert serverade. En del rätter var bara en tugga, andra lite mer. Huvudrätterna var anka med gåslever och Kobebiff, men det var helheten och kombinationerna som var det utomjordiska. Det var inte billigt, men det var värt det. Om ni får chansen, se till att besöka Alinea, och bli frälsta ni också. Tack Alinea, och tack till min bror Daniel, som hittat hit från The Big Apple och ska gå på föreställningen ikväll också. Som kock är han just nu i chocktillstånd efter gårdagens uppvisning. Han kanske hinner hämta sej till i kväll. Just det, vi hade ju premiär i förrgår också. Det gick nog ganska bra. Det var inte helt slutsålt, men publiken var positiv i sin respons. Skönt med lite skratt och svar från salongen. Nu är det snart över. Redan?
Recensioner finns här:Sun-Times & Chicago Tribune
/ J

Ödets nycker

Visst är det lite märkligt ibland. Plötsligt stöter man bara ihop med folk på gatan, och egentligen är sannolikheten ungefär lika med noll, men det bara inträffar. Ödet? Slumpen?
Chicago är ingen liten stad, och även om vi visste att vi båda befann oss i staden, så kan man ju inte bara säga som i t ex Vadstena: Vi ses på stan! Och det stämmer.
Idag hände det otroliga. I Chicago. Mitt på dagen. Vi hade just intagit en lunch på Café Baci (mycket trevligt italienskt fik) och var på väg till The Art Institute of Chicago. Ut med barnvagn och allt på trottoaren, och vilka står plötsligt framför oss? Camilla Tilling och hennes man (ja, de gifte sej på nyårsafton!) Anders! Helt sanslöst. Och nästan skrattretande. Men trevligt.
Camilla och jag var samtidigt i Vadstena den magiska sommaren 1997. Hon var på Gamla Teatern, tillsammans med Bosse Rosenkull och Håkan Starkenberg, min sambo för sommaren. Jag sjöng samtidigt Dittersdorf på Slottet, med Fredrik Hellgren, Samuel Jarrick, Malin Byström, Catarina Lundgren, Peter Nygren och Magdalena Bränland i Torbjörn Lillieqvist's regi. Nu när jag tänker tillbaka, så slår det mej att den produktionen hade en del gemensamt med The Padlock, som vi gör nu. Ett stycke komedi, samtida med Mozart, med talad dialog. Cirkeln sluts.
Efter Vadstena lyckades Camilla och jag ganska bra i stipendieregnet. Två år i rad (1998&1999) stod hon och jag överst på Akademiens lista. Christina Nilsson-stipendiater tillsammans. Fast jag kunde aldrig åka dit. Då hade jag redan börjat mitt Sisyfosarbete på Operan, och fick inte ledigt för att äta ostkaka i Småland. Synd!
Sedan har Camillas karriär fortsatt uppåt och utåt, men hon har kvar en bas i Göteborg. Och vem flyttar nyligen till Göteborg. Jo, jag. Så hemma i Göteborg bor vi ungefär en kilometer från varann. Inte nog med det. Camillas man Anders spelar nu i Göteborgssymfonikerna, där min fru Linda spelar. Cirklarna bara sluts till höger och vänster.
Här är vi i alla fall, på andra sidan jorden. Och stöter plötsligt ihop på gatan. Slump? Ödet? Jag tror på ödet.
Nu är det bara att luta sej tillbaka och invänta alla lyckönskningar till premiären, som infaller om ungefär 21 timmar.
Håll i hatten!
/ J
PS. Vilket instrument som jag blev? Trombon. Måste göra om det. DS.

Genrep avklarat

Så har vi då haft genrep, med inbjuden publik. Dock inte tillräckligt många. Kändes tomt och tyst under Padlock. Alla var väl stumma av beundran...
Jag tror det gick ganska bra. Inga större katastrofer. Utom Leah's kjol, som inte ville vara med i andra akten. Fast hon hade ju underkjol förstås. Efteråt var alla positiva, även om många inte tyckte att Dibdin's Padlock skulle åka på världsturné bums. Inte? Vi som redan förberett oss på det stora genombrottet. CD, DVD med extramaterial, Letterman, Oprah och hela grejen.
Nu är det bara fem föreställningar, och sen bär det av hemåt.
Hem till lilla Sverige.
Lilla Sverige som tagit två guld i skidsprintstafett. Förresten, är det verkligen en riktig gren? Sen när? Känns inte så stort som när Ingemar Stenmark eller Gunde var i farten, eller när Thomas Wassberg vann över Juha Mieto på femmilen, med en hundradels sekund. Med frost i skägget. Det var stort. 1980, Lake Placid. Och jag var 8 år.
Idag är det Valentine's Day, och det firas förstås hysteriskt här i USA. Hjärtan, rosor, choklad och röda nallar var man än tittar. Jag har ju två tjejer att fira med, så det ska nog gå bra!
Mina tankar går idag också till Putte Wickman, en av de allra största legenderna inom svensk musik, som gått ur tiden.
/ J
PS. För alla som gillar tester, och som alltid undrat vilket instrument DU egentligen är, testa här. DS.

Sunday Brunch II

Mmmm. En äkta brunch, med alla dess oemotståndliga delar. Amerikanska pannkakor med lönnsirap, färska bär och glass, bagels med cream cheese och lax, knaperstekt bacon, american muffins och wine spritzers. Brian och hans fru Nell tog emot oss alla i deras penthouse lite norr om centrala Chicago. Förutom vi sex solister (några lite mer bakfulla än andra...) var förstås regissörskan där, liksom dirigenten Raymond och ljusdesignern, koreografen och några till. Dessutom var regissören Robert Carsen där, just nu aktuell med en ny uppsättning av Orfeo ed Euridice på Lyric Opera, med bl a David Daniels. Vi blev inbjudna till deras genrep i nästa vecka. Kanske kan vara kul? Men Linda & jag ska förmodligen gå på Rosenkavaljeren, så det kanske blir lite mycket opera på en gång? Kan det bli det? Tänk om vi hade haft en regissör som honom istället. Undra hur det hade blivit?
Matilda och Brians dotter Bea (2,5 år) hittade i alla fall snabbt varandra, och snart lekte de tillsammans på golvet.
Efter brunchen åkte Linda vidare till konserthuset, och en fantastisk konsert med Concertgebouw. Matilda & jag fick nöja oss med lite shopping på Magnificent Mile. Ytterst plågsamt.
Förresten, apropå mat, så åt vi nyss middag på underbara Cheesecake Factory. Magen står i fyra hörn, men gott var det.
Imorgon är det genrep, med publik och allt. Och det ska bli riktigt kul!
/ J
Ps. Sedan den 23 januari har min blogg haft 1.055 besök. Helt sanslöst. Tack alla & fortsätt gärna titta in! Ds.

Sunday Brunch

Så här mellan förberedande genrep och genrep passar operachefen själv på att bjuda in hela solistensemblen på söndagsbrunch hemma hos sej. Mycket trevligt. Så nu måste vi skynda oss. Och Linda ska iväg på konsert senare. Concertgebouw är på besök, och spelar Shostakovich 7 i eftermiddag. Så då får Matilda och jag hitta på nåt själva.
Himla tråkigt...
Operachefen Brian har fina repbilder på sin blogg, om man är nyfiken. Länken ovan går direkt dit.
/ J

Land i sikte!

Idag markerar äntligen slutet på en mycket lång och tuff repetitionsvecka. Det känns som man i stort sett bara har gått upp, ätit frukost, gått till teatern, repat, gått hem och stupat i säng. Har inte ens hunnit blogga!!! Då förstår ni.
Men, det berömda pirret börjar komma så smått. Snart är det dags för riktig publik, och det är precis vad vi behöver just nu. Jag har fått alldeles för mycket beröm, inte bara för min sång. Tydligen kan jag agera på scenen också, både som gammal gubbe i komedi och som ung älskare i Dido. Dessutom har engelsmännen varit förundrade över min brittiska accent. Flawless, minsann. Och jag som hade sån ångest innan.
Matilda har nu anpassat sej alldeles utmärkt, och vaknar nu klockan sju (prick) varje morgon. Ingen feber. Skönt.
Snart hinner man tillbringa lite mer tid med henne också...
Det ska bli intressant att höra om premiären i Malmö (idag) på Maskeradbalen. Palmeoperan - succé eller ?
/ J

Snöstorm, snuva & samsjungning

Idag var det äntligen dags för orkestern att sättas ihop med oss. Mest nyfikna var vi förstås på hur The Padlock, som orkestrerats av Raymond Leppard själv, skulle låta med full orkester. Vilket lyft det blir när musiken kommer till liv på riktigt! Stycket fortsätter att växa, och vissa delar är riktigt bra och "catchy". Raymond Leppard är i riktig högform, och i Dido spelar han själv cembalo samtidigt som han dirigerar stycket. Och nu ska vi bara försöka sätta ihop det musikaliska med det fantastiska som vi förväntas utföra på scenen. (Ni hörde väl den något ironiska undertonen i den meningen..?)
Linda & Matilda är båda förkylda, vilket inte är så kul. Dessutom har Matilda febertoppar på över 40 grader. Och så är jag borta och repar hela dagarna. Kul i Chicago, typ. Jag antar att det är detta man får vänja sej vid som småbarnsförälder. Lite RS-virus här och lite förkylningar där. Esberitox intravenöst, tack!
Sen har det börjat snöa ordentligt här. Då snackar vi snö. Flingor stora som brownies från Wayne's Coffee. Pulsa hem från Harris Theater var plötsligt inte så kul. Tur att man är van vid snö hemifrån i alla fall.
Om ni tycker att jag är gammal och mossig, så titta in på Allans Blogg .
Världens äldsta bloggare. 93 bast. Så jag har ett tag kvar...
/ J
PS. Jag vill inte klaga på min trogna och växande publik, men det är lite tunt med kommentarer på bloggen. Det är alltid roligt med lite dialog. Klicka bara på Comments under varje inlägg. Och, använd gärna Google-rutan på bloggen. Min (dolda) räknare är snart uppe i tusen visningar på min blogg sedan den 24 januari. Tack och välkomna åter om & om igen! DS.

Familjen på plats

Tårarna kunde bara inte sluta rinna. Glädjetårar. Den där minuten efter de kom ut genom glasdörrarna på O'Hare var magisk och alldeles underbar. Tiden stod nästan stilla för en stund. Matilda var förstås alldeles groggy efter resan, men som tur är hade allt gått bra och nu är de äntligen här. Hela dagen hade varit mycket nervös väntan, men det var lite skönt att besöka IKEA och känna sej lite extra svensk. Köttbullar förstås. Fast de smakar inte riktigt som hemma... I väntan på mina damer hann jag också besöka ett av USA's största köpcentrum - The Woodfield Mall. Jag promenerade runt där i två timmar, och jag var inte på samma ställe en enda gång. Sjukt stort! Det är inte ofta jag går vilse, men nu var det nära.
Nåväl, jag hittade ut och hämtade mina damer på flygplatsen. Efter lite välling somnade Matilda som en stock. Vid tretiden var det dags för lite mera välling, och sen sov Matilda för allra första gången mellan oss. En del av natten sov hon bokstavligen liggande över mej. Mysigt. Speciellt idag.
Självklart så följde tjejerna med till teatern idag, så alla fick träffa dem. Alla var helt betagna av vår lilla prinsessa, och hon lyssnade lite på repet och dansade till.
Nu sover de båda som stockar. Lite jetlaggade fortfarande. Så jag får lite blogg-tid. Alldeles själv.
Min fru tog med sej den nya översättningen (av Magnus Lindman) till Così som vi ska göra i Karlstad. Peter Konwitschny's uppsättning från Berlin, fast på svenska. Ingen dålig översättning faktiskt. Till och med riktigt bra.
Jag tycker det verkar som han har kommit ganska nära originalet, utan att bli stolpigt och svårsjunget (/svårlyssnat?). Ibland kan det ju bli mindre lyckat. Nu gäller det bara att lära sej de där delarna som man "alltid" stryker. Inga strykningar alls. Tvärtom är det vissa tillägg. Mer kan jag inte säga nu, men det har med slutet att göra.
Men först ska vi sjösätta det här gamla Padlock/Dido-skeppet.
Undertecknad fick visst lite beröm av chefen också igår.
Nu börjar alla fråga när jag ska gå över till engelska, så de här kan läsa vad jag skriver om dem.
When pigs fly...
/ J

Super Sunday!!!

Nu är det väldigt nära... De borde vara nånstans över Grönland nu. Jag är förstås helt speedad, och bara vankar omkring. Hur går det för dom? Kan hon sova på planet? Eller vill hon bara ut och gå? Hon kommer helt klart charma flygvärdinnorna i alla fall.
Igår fick jag veta att hon tagit sina första (stapplande) steg. Bara ett åt gången, men helt klart på väg. Och jag var inte ens i närheten. Matilda kommer att gå i Chicago. Otroligt. Min prinsessa.
Har precis hämtat ut hyrbilen, som ska ta mej ut till IKEA och flygplatsen. Jag kommer nog vara ensam på vägen sen i eftermiddag. För idag är det Super Sunday. Superbowl. Amerikansk fotboll. Ungefär 150 miljoner tittare. Bara.
Igår flyttade vi in på teatern med hela produktionen. Ett lyft för oss alla, men mycket kvar att lösa. Alla entréer och sortier måste tajmas och synkas, all rekvisita måste ligga på rätt plats och mycket annat. Och samtidigt börjar ljussättaren sitt jobb. Kort sagt blir det bara stå och gå-rep. Dötrist. Men det måste göras. Och snart kommer orkestern till också. På onsdag är det samsjungning. Det kommer bli ännu en tung vecka, men jag kommer sväva på små pappamoln. Snart är dom här. Snart.
/ J

Jesper på Mozartbloggen

Plötsligt så är man omnämnd i Gunilla Brodrej's Mozartblogg också. Tackar & bugar! Jag lovar att försöka reda ut alla turer kring The Padlock så småningom. Jag kan säga så mycket som att tjänaren Mungo (som spelas av den inte alls så svarta Dean Anthony, för övrigt känd under namnet "The tumbling Tenor" eftersom han har gymnastik- och akrobatbakgrund) i den här uppsättningen (den första sedan 1786!) inte alls är svart. Han har istället blivit irländare, vilket fungerar alldeles utmärkt. Så dialogen, som är något reviderad från originalet för att göras lite mer förståelig, görs i hans fall på klingande irländsk dialekt. Det är en spelroll i bästa Papageno-stil, och de verkar till och med dela en viss förkärlek för god mat och vin också. Karaktärerna alltså. Uppsättningen görs i klassisk Commedia-stil, med en del av ensemblen som publik på scenen.
Nu kanske man måste börja skärpa sej lite, om man syns på Mozartbloggen? Jag som just skrev att regissören var en idiot...
Bra jobbat, Jesper.
/ J

Tung fredag!

Idag har varit den allra tyngsta och mest krävande repdagen hittills. Dubbla genomdrag av The Padlock, och sen genomdrag av Dido, allt inför en liten publik.Vi har ju själva varit ganska skeptiska. Nu fick vi äntligen lite riktig feedback och publikreaktioner, som är så viktigt. Inte minst i komedier. Det verkade som alla älskade The Padlock. Hmm. På riktigt? Eller bara artigt snack?
Jag börjar faktiskt själv tycka om stycket på nåt konstigt vis. Vi har faktiskt ganska kul. Men regissören är fortfarande en idiot. Hon är så otrevlig ibland, att man verkligen vill strypa henne. Sen kan hon komma bara en minut senare och överösa en med positiva kommentarer. Men framför allt: Hon KAN inte sköta repetitioner. Allt den här veckan har varit totalt kaos, och blivit fel. Och hon har inte använt tiden effektivt. Häromdagen ägnade hon en halvtimme åt att gnälla på oss, för att hon hade sjabblat med schemat. Vad är det för stil?
Man måste börja tänka på att lägga upp loppet för hela föreställingen också. Man blir HELT slut av The Padlock. Det är mycket fysisk teater, och jag är på scen en halvtimme i sträck, och lite senare ytterligare en kvart.
Brian (Dickie) har lagt upp bilder från dagens rep här . Imorgon flyttar vi in på teatern. Ska bli skönt, men jag tänker mest på en viss flygtur och vissa viktiga personer som är på väg hit. Bara timmar kvar... Superbowl Sunday!
Jag & grabbarna (Dean, Matt & Teppei) gick en liten sväng på vägen hem. Lite mat och lite öl, men vi var alla helt slut. Nu blir det en mycket lugn och skön kväll på rummet.
Over and out.
/ J

Linda, min Linda!

Det är mycket som är jobbigt med att vara iväg så här, men jobbigast av allt är att inte vara nära sin hustru. Att prata på telefon och ha kontakt på alla möjliga elektroniska sätt kan aldrig ersätta en fysisk närhet, med blickar, dofter och allt annat som man lätt tar för givet. I ett främmande land, långt ifrån hemmet och vardagen, får man en hel del tid att tänka och längta och sakna.
Nu kommer du/ni snart hit, men jag vill i alla fall säga högt:
Linda, du är ljuset i mitt liv, luften i mina lungor och bränslet i min tank. Utan dej vore jag ingenting. Jag vill inget annat än att leva tillsammans med dej (och Matilda) för all framtid. Tack för att du finns där för mej, och jag älskar dej fortfarande så mycket att det gör ont.
Kom snart hit!
/ J

State of the union

President Bush har just hållit sitt "State of the union"-tal, och det sändes på ungefär arton kanaler samtidigt. Stående ovationer, ryggdunkningar och stela leenden överallt. Jag fick lite Ferdinand-vibbar i början. Först kom kongressen in, sedan presidentens staff, så småningom regeringen och sist (och stoltast) av alla, toreadoren själv. Allt under standing ovations.
Lite för mycket så här mitt i tuffa repetitioner. Nu är måttet snart rågat för oss alla angående regissören, och nu börjar det närma sej Pariserliv-nivå, om ni förstår vad jag menar? Inte? Nåväl, då (2001) fick vi faktiskt nog, och såg till att sparka regissören. Faktiskt. Helt sjukt. Den gick på TV. Direkt. Kul. Jag stod i TV, med spruckna brallor, och sjöng "Min rock har spruckit nu där bak". Minne för livet. Och nu, fem år senare, står man och gör bort sej på samma sätt. Nästan. Kul.
Mitt detektivarbete med att hitta barnmat i Chicago går vidare. Inte helt lätt. Nu har jag fått ett tips på en ny kedja, som kanske har den mat vi söker. En bit att gå, men... Inte som hemma i Göteborg. Taxi!
Imorgon blir det först lite sovmorgon, och sen bokande av hyrbil till söndag. Jag måste ju ta hand om mina tjejer när de kommer! Det blir nog en sväng förbi IKEA också på söndag. Det låter som ett skämt, men det blir lite som hemma. Och lite köttbullar med lingon smakar nog mums. Och matshopen har ju allt man behöver! Vi får nog köpa en barnstol, som vi donerar till hotellet. Hur gör man annars i TRE VECKOR?
Blöjorna finns ju på apoteket i alla fall.
/ J
PS. För alla mina Scarlett-vänner, kan jag rekommendera Scarletts hemsida och en annan sida. DS.