Så här dagen efter uruppförandet av det utmanande och krävande stycket Svalorna i katedralen känns det faktiskt oväntat bra. Oroväckande bra. Eller kanske välförtjänt bra. Allt det hårda arbete som jag utsatt mej själv (och i viss mån grannarna hemma i Göteborg. Förlåt!) för har nu verkligen gett utdelning. Och på ett härligt sätt. Gårdagens konsert var märkligt konkret och ändå med en härlig nerv. Jag hade stundtals känslan av fullständig kontroll. Över mej och över situationen. Och kunde leverera ett laddat framförande som inte alls behöver skämmas för sej. Och jag kunde faktiskt till och med njuta av situationen under tiden. Tro det eller ej... Och återigen förbryllas jag. Vad är det som gör att jag oftare och oftare presterar bättre när jag har alla eller många yttre förutsättningar mot mej? Är det så det ska vara? Eller är jag bara motvinds-beroende? Utmanings-junkie? Egomaniac? Ja, varför göra det enkelt för sej? Nu väntar Ö-vik otåligt ikväll. Det är bara att samla ihop resterna och ta sats igen. Host-host.
/ J
