Att göra en Jesper. Ja, så heter det faktiskt. Det är numera ett vedertaget uttryck (kanske något lokalt) i branschen. Innebörden av detta märkliga epitet är ungefär "att i ett till synes helt omöjligt läge, av omständigheter begränsat i tid eller av andra besvärande yttre förutsättningar, med stor framgång genomföra ett eller (helst) flera framstående konstnärliga uppträdanden". Exempel? Ja, att sjunga tre Pajazzo i Malmö samma vecka som man gör sina allra första Barberar-föreställningar i Stockholm. Eller att inför sin debut i USA strax efter 9/11 åka till Miami som turist och INTE repetera, för att en vecka innan premiär återvända till Stockholm bara för att hämta sitt försenade arbets-visum på ambassaden, och sen flyga direkt tillbaka in till förberedande genrep. Direkt från flygplatsen! Eller också att lyckas klämma ihop repetitioner i Karlstad, Carmina Burana med Göteborgs Symfoniker och en Eugen Onegin i Stockholm. På fyra dagar. Eller att hoppa in och rädda uruppförande i Vadstena. Med endast 23 timmars varsel. Och nu senast göra ett mycket krävande uruppförande i Sundsvall, för att direkt efter den tredje konserten (på tre dagar) sätta mej i hyrbilen och åka själv 40 mil till Stockholm, bara för att kunna sova några timmar och idag tillbringa hela dagen i Hölö Kyrka och spela in En svensk Markuspassion för skiva på Caprice. Och denna lilla nätta vecka precis efter sömnlösa nätter och ännu ett praktfullt muterat dagisvirus.
Jag har gjort det igen. Hur? Jag vet inte. Men det gick. På något underligt vis.
Och jag känner mej starkare än på länge.
/ J
