Klockan är slagen för Operan

Idag skriver SvD om nyheten att Operan flyttar in i Gasklocka 1 under renoveringsåret. Det har mumlats och viskats länge om detta, men allt har varit väldigt osäkert och hemligt. Men nu kan vi ta bladet från munnen och se fram mot ett oerhört spännande tillfälligt hem, som säkert kommer bli jättebra. Hurra!!!
Nästa vecka rullar repetitionerna av Spader Dam igång med musikaliska ensemblerep. Så nu gäller det att få ordning på ryskan. På riktigt.
Det går inte riktigt att låta bli att konstatera att det är ett lustigt sammanträffande att Spader Dam (rysk opera med rysk regissör) har premiär just 16 maj. Samma dag som Malena E kickar butt i Eurovisionfinalen i Moskva! Om inte den diplomatiska Tingeling-krisen förvärras...
Tingeling!
/ J

Numero Uno

Placido Domingo tog alltså hem Birgit Nilsson-priset. 1 000 000 $.
Inte helt otippat, kanske. Lite ospännande. Men otroligt välförtjänt.
Hoppas han kommer till Stockholm nu, då... Det vore stort.
Förlåt La Nilsson, men frågan är om inte P Dingo's allra tyngsta framgång trots allt är den här.
Ojojoj så stort!
/ J

Lite färg i tillvaron

Kanske kan lite färg sätta fart på inspirationen?
Förberedelserna för den kommande Spader Dam-produktionen är igång. Ryska-coaching och textmemorering. Och det känns redan ganska bra. Eller under kontroll. Textmängden för min del är betydligt mindre än min tidigare paradroll Onegin, men det behöver inte vara lättare för det...
Parallellt med Spader Dam jobbar jag med Mahler's Kindertotenlieder, som jag ska sjunga i St Petersburg snart. Och senare i Stockholm. Senast jag sjöng dem var 2001 i Åbo och Västerås. Det känns väldigt länge sedan. Men sångerna är fantastiska. Smärtsamma och ljuvliga på en gång. Nu, när man också är förälder själv, griper texten och ångesten lite extra. Att förlora sitt barn... Nej, den tanken vill man knappt tänka.
Bättre då att tänka på fåglarnas kvitter, smältvatten och solens värmande och upplyftande ljus. Snart...
/ J

Dieci anni - en liten sammanfattning

10 år. 120 månader. 520 veckor. 3642,5 dagar. Så länge har jag varit anställd som solist på Kungliga Operan. Några andra kungliga siffror att roa sej med:
Antal operachefer under mina tio år: 6 st
Antal produktioner som jag medverkat i: Cirka 15 st
Antal tyskspråkiga produktioner: 0
Antal föreställningar: Ingen aning, men det borde vara runt 250.
Antal premiärer jag fått sjunga: 4,5 (Orlando, Boheme, Pariserliv, Falstaff och Askungen)
Antal inställda föreställningar: 0
Antal gånger jag fått frågan om jag är släkt med Evert: Oräkneliga
Antal gånger jag fått frågan om jag är tenor: Lika många
Antal tenorer jag har sjungit med i Boheme: 10

Mest lärorika produktion: Barberaren, utan tvekan.
Mest absurda produktion: Pariserliv, också utan tvekan.
Mest oväntade rolldebut: Posa i Don Carlos, 28 år gammal.
Mest saknade produktion: Don Carlos.
Mest (av andra) bortglömda rolldebut: Greve Almaviva i Figaros Bröllop. Endast 5 föreställningar 2002.

Nu ser jag framåt mot nya, djärva mål och utmaningar. Både på Kgl Operan och annorstädes. Både på scenen och i det verkliga livet.
För det jag kanske har lärt mej längs vägen är att sångarlivet inte alltid är champagne och jordgubbar. Ibland är det filbunke också. Och det måste man lära sej att hantera lika mycket som de fläckvisa framgångarna.
Men ikväll är det bara champagne och jordgubbar.
Och en dödssjuk Mimi, förstås. Party party.
Min nästa föreställning på Kgl Operan är 16 maj.
Gott nytt år!
/ J

Jag höjer ett bryn...

På vägen hem från Bryn Terfels haussade konsert i Konserthuset igår kväll slogs jag av flera oväntade tankar och känslor. Kanske är det orimligt höga förväntningar, kanske är det något annat. Men jag kan inte vara helt och fullt nöjd. Framför allt i den första operaavdelningen, med arior ur Otello, Falstaff, Tannhäuser och Faust verkade Bryn mest gå på något slags autopilot, och han bjöd inte på något utöver det han verkligen behövde. Jag vill ha extra allt! Annars får det nog vara. Och det mest överflödiga numret var en totalt blodfattig och platt Granada efter paus. Varför???
Först i Wales- och Camelotsångerna började det hetta till på allvar. Litegrann.
Den som istället stod för kvällens upplevelse var harpissan Catrin Finch. Hennes solonummer i andra avdelningen var magiskt. Ett virtuost stycke som lät som "Min hatt den har tre kanter" med sanslösa variationer som fick det att svindla. Hon hade publiken helt i sina flinka händer. Med rätta. Något som faktiskt Bryn inte riktigt lyckades med förrän stundtals i den alltför korta musikaldelen. Tyckte jag.
Ikväll lyssnar jag stolt på p2, som direktsänder Sjostakovitj 8 från Berwaldhallen. Med min Linda på piccola. Jag är redan stolt.
/ J
PS. Missa inte Metplayer, opera i HD-format. Gratis 1 vecka! Själv ska jag nog se Ernani från 1983, Bohème från 1977, Idomeneo från 1982 och I Puritani från 2007. DS.

Inte mätt på Met?

Än en gång går the Met i spetsen för multimediaoperautvecklingen. Idag lanseras Metropolitanoperans nya mediaspelare - Metplayer. Där ska man kunna se ett urval av både nya och gamla föreställningar i HD-kvalitet, och utan störande buffringar och hackande. Verkar mycket lovande. Om det inte är för kostsamt tror jag det kan bli en riktig hit.
Direkt hem till vardagsrummet...
Imorgon kväll väntas fint besök i Stockholm. Världssångaren Bryn Terfel intar Konserthuset. Jag drar mej till minnes en kväll för länge sedan. Platsen var som så många gånger förr Le Bistro de Wasahof. Fyllt till bristningsgränsen med unga sångare. Och Bryn Terfel. Och det sjöngs. Högt och lågt. Starkt och ännu starkare. Med Bryn. Och för Bryn. Jag minns att jag till slut nästan tvingades upp på golvet, och innan jag hann ångra mej så hade jag satt igång att sjunga Factotumarian ur Barberaren. Ett paradnummer. Men kanske inte klockan halvett på natten i ett inte helt nyktert tillstånd. Men kul var det.
Imorgon får han sjunga för mej. Och jag ska bara njuta...
/ J

Carl iBildt!

Nu har alltså Sveriges utrikesminister också insett det faktum som några av oss vetat länge. En Mac är inte bara en dator. Det är ju prestanda, design och funktionalitet i ett litet vitt paket. Oslagbart. Stort grattis Calle!
/ J

Herr, lehre doch mich

Snart är den värsta/bästa Requiem-säsongen igång på allvar. Den sträcker sej från oktober med sin kulmen i allhelgonahelgen och övergår till advent i slutet på november.
I år gör jag nog fler än någonsin. För en gångs skull passar det (faktiskt!) med mitt schema på Operan. Hurra!
Eller vad sägs om: Brahms Requiem i Stockholm & Uppsala, Mozart i Nacka, Duruflé i Düsseldorf. Och så, förstås, ytterligare en omgång Förklädd Gud (nummer fyra i år) i min nya hemförsamling i Gustavsberg. Sen är det hög tid att klä om till advents- och julrepertoaren.
I år gästar jag Berwaldhallen och Stockholms Körförbund samt Adolf Fredriks Bachkör.
Så nu gäller det bara att pussla ihop barnvakter, så pappa kan ut och tjäna lite slantar till julklapparna...
Och i år ska det banne mej bli en riktig gran också.
/ J

Allting på is

För den som undrar, och det verkar ju vara några, kan jag berätta att jag tagit ett litet uppehåll. Men nu återkommer jag med full fart!
Med ny kraft, nya idéer och förhoppningsvis intressanta inlägg. Här kommer ett:
Det tog några år, men till slut så kom Celebrities on Ice/Stjärnor på is till Sverige. Jag såg den amerikanska förlagan redan när jag var där 2006, och tyckte att det var betydligt mer intressant och underhållande än någon senare Idolsäsong eller Let's Dance någonsin kommit i närheten av. Kanske är det att insatsen är större?
Större risk = mer intressant TV.
Blodspillan och skador redan i förväg skapar ju också ett visst intresse. Eller?
Så, lägg ner Idol och Let's Dance nu. Allt där är redan gjort.
Nu vill jag se en Operation Opera eller kanske Opera on Ice? Ice Age?
Tanken svindlar...
/ J

Opera - en fluga?

Vissa idéer verkar väldigt bra i teorin, men fungerar sämre i praktiken. Andra infall kan verka totalt vrickade och omöjliga att genomföra, men kan bli riktiga kioskvältare i slutändan. I operavärlden finns det otaliga exempel på till synes goda idéer som inte riktigt nådde fram, eller likväl galna satsningar som blivit otroligt lyckade.
Den kommande veckan skulle jag gärna befinna mej på Los Angeles Opera. Där har nämligen två uppsättningar som frestar min nyfikenhet premiär. Den första är Puccini's Gianni Schicchi. Den tredje delen av triptyken Il Trittico. Inget speciellt så långt. Men i huvudrollen hittar man en rolldebutant. Sir Thomas Allen. Och som regissör finner vi en annan mycket intressant debutant... Woody Allen. Allen och Allen. Vill se!!!
Den andra stora begivenheten i LA är förstås opera-tionen (förlåt!) av den klassiska filmen The Fly/Flugan som öppnar om en vecka. Med musik av Howard Shore. I regi av David Cronenberg, som också regisserade filmen från 1986. Otroligt intressant. Kan mycket väl bli en riktig kult-opera. Vill se!!!
Men istället får jag fortsätta sjunga La Boheme och Askungen hemma i Stockholm.
But L.A. is my Lady this week.
/ J

Borta bra, men Bo-hema bäst?

Så var en ny säsong igång. Eller snarare arbetet bakom kulisserna. Efter en lång, men mycket efterlängtad och njutbar semester samlades vi idag för att återuppta jobbet med årets olika föreställningar. För min del alltså med Boheme. En produktion som också går under öknamnet "Laptopen" alternativt "Macbook". Om man ser scenbilden till första och sista akten så förstår man. Sedan urpremiären 13 september 2001 har ett antal olika sångare passerat revy. Jag tror jag räknade till minst sju tenorer längs vägen. Och nu är det Operans egen Jonas Degerfeldt som tar upp stafettpinnen i en av operavärldens mest kända huvudroller. Och som Mimi hör man för första gången Maria Fontosh. Hon gjorde för övrigt Musetta vid urpremiären 2001. För den som vill ha ett litet smakprov från Boheme med både Jonas och mej, tillsammans med Maria Fontosh och Marianne Hellgren Staykov kan man besöka Stockholms Kulturfestival på lördag kl. 20:00. Gustav Adolfs Torg är platsen.
Vi ses väl där?
/ J

Som en humla

Vissa kanske tycker att det är mer eller mindre sommar redan. Andra kanske har häcken full. Oavsett vilket tycker jag är våren en härlig årstid. Förutom för oss som är allergiker. Jag, som varit i stort sett kärnfrisk hela mitt liv, har plötsligt i vuxen ålder blivit allergiker. Eller är det bara ytterligare en dagisbacill? Nej. Pollen har fått grepp på mej. Men som tur är har jag medicin som hjälper. Annars hade det varit svårt att genomföra denna veckas dubbelkommando med premiärvecka på Askungen (på lördag!) samtidigt med en högst tveksam mun-mot-munmetod på en svårt sargad Boheme. Som om det inte var nog har vi passat på att sälja två lägenheter också. Till slut gick det bra. Över förväntan, faktiskt. Men ett tag var det riktigt nervöst. På båda ställena fick vi bra bud för att låta bli visning. Otroligt svårt beslut. Rata budet eller ställa in visningarna? Vi valde att gå vidare. I båda fallen var det rätt beslut. För oss. Så nu kan vi bosätta oss i lugn och ro i vårt hus i förorten och leva ett skönt familjeliv. Grillen står snart på plats och bilen har en egen parkeringsplats. Dottern kan springa ut på gräsmattan och pappa kan pyssla med något i förrådet. Typ. Nu kommer nästa steg i processen. Efter den långa och mödosamma köp/säljprocessen med dess olika faser och otaliga vibrationer i byxtrakten kommer man till en helt ny insikt. Flyttpusslet. Om man, som vi, flyttar från två lägenheter samtidigt till ett hus hamnar man i ett svårt livs-sudoku. Vad klarar man själv? Behövs flyttfirma? Vad kostar det? Flyttstädning? Av två ställen? My God! Och allt ska ske simultant. Helst. Och mitt i sommaren. Då drabbas man ofelbart av nästa stora vuxenbacill. Trädgårdspaniken. Snabbt inser man att man inte bara saknar all kunskap om hur man gör och hur saker och ting växer och vissnar. Man saknar också samtliga redskap som man behöver för att utföra det arbete som krävs. Gräsklippare, skottkärra, utemöbler(för två altaner), högtryckstvätt och förstås en grill. Jag måste ha en grill! Första Juli. Jag ser redan tändstickan nere bland briketterna. Och jag kan känna doften. Jag har varit redo länge. Och nu är det verkligen dags. Phoff.
/ J

Askungen på många språk

Idag var min första "riktiga" repdag på den "nya" Askungen. Det första citationstecknet för att jag förstås haft ett antal sångrum med pianist innan för att lära mej musiken, och det andra för att det är en hyrd produktion från Theatre de Champs-Elysées i Paris och som sedemera har landat på svensk mark. Nåväl, idag var hela produktionsteamet på plats, och de flesta av solisterna var också där. En salig blandning av bekanta ansikten och röster och en del nya förmågor. Vissa har gjort pjäsen förut. Andra (som jag) är förstagluttare. Det var många olika språk som florerade i lokalen. En gäst pratade enbart italienska, spanska och franska. En annan pratade franska och engelska. En från Tyskland. En gäst kom bara förbi och sa hej, innan han flög vidare/tillbaka till Tyskland. Och så några svenskar. Och en ytterst liten hund. Instruktioner kom på både engelska, franska och italienska. Första intrycket av produktionen hade jag nog redan fått, eftersom några av oss utrustats med en DVD från Paris, men ändå är det spännande att se hur människor jobbar. Eller hur andra människor jobbar. Och hur olika språk och traditioner möts och blir något nytt. För är det något jag har lärt mej under åren är det att det finns ganska många vägar till målet. I det här fallet haltar besättningen lite märkligt. Sju roller. Och tio solister. Dvs tre dubbelbesatta roller. Och ganska tajt med tid. Och dessvärre har vi bara den här första veckan med regissören Irina Brook. Som för övrigt verkar vara en riktigt trevlig och intelligent regissör. Men en vecka? Hallå! Låt gå för att det är en inhyrd produktion, men i alla fall. Med Konwitschny i Karlstad hade vi tre veckor. Nåja, vad är väl en bal på slottet..? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles... alldeles underbar! Vi får se.
/ J

Wallenberg prisad

Texten är hämtad från Estniska Nationaloperans hemsida:

"Several high acknowledgements to the people who brought on stage the opera "Wallenberg"
On the occasion of Independence Day and in order to acknowledge his services to the Estonian state, President of the Estonian Republic Toomas Hendrik Ilves decided to give the IV class medal of Maarjamaa Rist to Dmitri Bertman, a Russian stage director who in May 2007 brought on stage opera "Wallenberg" at the Estonian National Opera. For the year 2007 the Government of the Estonian Republic decided to give the state`s culture reward (with the monetary value of 150 000 EEK) to composer Erkki-Sven Tüür, stage director Dmitri Bertman, conductor Arvo Volmer, stage director Neeme Kuningas and designer Ene-Liis Semper for the production of a contemporary opera "Wallenberg" at the Estonian National Opera.

The artistic director and chief conductor Arvo Volmer is convinced that the year 2007 was good for the National Opera and for Estonian operatic art. „The staging of Erkki-Sven Tüür`s „Wallenberg” at the Estonian National Opera turned out to be a great noteworthy event of Estonian music and theatre life. It feels proud that an original of our composer addresses the audience with such great power. The Holocaust theme has not been much treated in Estonian art and its message has an explosive effect on both the makers and the audience. In 2008 another Estonian opera will come on stage, this time a world première for Mari Vihmandi`s "The Formula of Love". The Estonian music theatre and operatic art lives and evolves, exactly with the help of these works we are able to differ and to become renowned in both European and world dimensions,” says Arvo Volmer.

The staging of opera „Wallenberg” earned the widest attention of general public – it was reflected by both Estonian and international press. At the same time, in the autumn of 2007 the recording of this opera was carried out by the Estonian National Broadcasting, as a result of which a quality TV- and radio production as well as DVD should be completed in the current year."

Dessutom blev min kvinnliga motspelerska utnämnd till årets estniska sångare, bl a för rollen i Wallenberg.
Håll ögonen öppna för den kommande DVDn. Snart i var mans hem?
Ytterligare föreställningar spelas under Östersjöfestivalen i augusti. Wallenberg lever!
/ J