För naagra veckor sedan tyckte jag att tiden bara kröp fram. Saa här i slutskedet av repetitionsarbetet (genrep ikväll!) kan jag inte annat än konstatera att tiden eller tidsbegreppet försvunnit fullständigt. All vaken tid ägnas aat genomdrag med kostym och mask och justeringar och finslipningar, baade musikaliskt och sceniskt. Och eftersom jag bor i huset ser jag knappt dagens ljus längre. Som en lite oväntad och trevlig överraskning dök plötsligt regissören Dimitri Bertmann upp! Och daa började allt snabbt falla paa plats. Med smaa medel (och ibland lite större) har Bertmann paa oerhört kort tid lyckats smälta ihop alla spretande delar i verket och samla ensemblen och produktionen. Oerhört tydligt att han har saknats. Av alla. Alla kritiska beslut rörande uppsättningen tas plötsligt i sekunden, istället för som tidigare enligt principen "Vi maaste fraaga regissören först". Jag fick till exempel igaar en helt ny scenkostym, som ändrade hela mitt utförande till det bättre. Och nu är det en kamp mot klockan. Ljussättningen är precis klar, och justeringar kvarstaar fortfarande. Men imorgon smäller det. Vare sej vi är redo eller inte. PREMIÄR!!!
One man can make a difference...
/ J
