Ja, inte är den här operan nagon liten dans pa rosor. Snarare ett maratonlopp. Med 30 kg packning. Och bara ett ben. Egentligen är det ju den totala egotrippen. Hela operan fran början till slut kretsar kring mej. Jag är pa scenen hela tiden. I alla fall nästan. Och är den enda som maste försöka gestalta hela resan genom charm, entusiasm, idéer, mod, smärta, frustration, neuros, apati och hopplöshet till slutet. Som sagt, ingen lek i parken direkt. Och inte lätt att bära oket heller. Nu börjar vi sätta ihop allt ocksa. Med orkester och dirigent i monitor. Snart med scenkläder ocksa. Och redan nästa fredag är det dags... Premiär! Det ska nog ga. Pa ett eller annat sätt. Det är ju jag som ansvarar för det mesta.
Välkommen in i buren, Mr Wallenberg.
/ J
