Lätt utlands-skadad som man är efter veckor i främmande land kom det som en oerhörd överraskning när man stegar in paa stadens japanska restaurang och möts av bekanta ansikten. Mitt i mitt Tallinn satt Sussi V. Min kollega fraan Operan. Och hennes make. Mycket märkligt. Och roligt. Och mitt i allt slog det mej plötsligt: Första gaangen vi träffades var i Budapest. Närmare bestämt 1987. Just Budapest, där stora delar av Wallenbergs öde skrivs. Ännu ett märkligt sammanträffande...
Det känns mer och mer som just den här produktionen är ett vägskäl, eller kanske en samlingspunkt, där olika delar av mitt liv knyts ihop och blandas.
Är det slutet eller början?
Eller är det the curse of Wallenberg?
/ J
