Man brukar säga att en bra premiär kräver ett daaligt genrep. Allt som kan gaa fel ska helst göra det daa, och inte sen. Den regeln eller myten stämmer oftast ganska bra. Det framkallar en extra tändning för artisterna, trots att man är fullständigt sönderrepeterad fram till premiären. I det här fallet var det inte bara ett daaligt genrep. Det var uselt. Inte helt igenom uselt. Mycket fungerade aatminstone hyggligt, men musikaliskt var det slitningar och sceniskt var det fortfarande osäkert, med nya instruktioner och finslipningar. Min kostym och makeup ändrades ocksaa in i det sista. Paa genrepet hade jag skägg. Paa premiären inte. Och i andra akten (paa genrepet) fick man bryta därför en lina som skulle resa en kulissvägg paa scenen lossnade. En halvtimme senare kunde vi fortsätta... Allt var med andra ord upplagt för total succé. Eller ett kaos utan dess like. Marginalerna i ett saant här stycke är ju inte av det största slaget. Men det verkar faktiskt som det blev det första alternativet. Total succé. Staaende ovationer. Och jubel som aldrig ville sluta. Det var riktigt roligt. Och en personlig triumf för mej. Den här vaaren har varit onödigt ansträngande paa ett helt nytt sätt. Men jag har klarat mej genom det. Och inte bara det. Jag har överträffat mej själv. Samtidigt är det svaarare än naagonsin att vara ifraan familjen. Min dotter är i en mycket speciell och utvecklande aalder. Men fortfarande är hon lite för liten för att kunna prata med mej paa telefon. Jag tänker mycket paa hur hon maaste undra var pappa tar vägen hela tiden. Och sen plötsligt dyker han upp igen. Jag vill inte bli en fraanvarande förälder. Men nu är det snart slut med det. För den här gaangen. Men Wallenberg kommer tillbaka. Var saa säkra. Var? När? I vilket format? Det kan jag inte säga än. Men för att citera direkt fraan operan: - Das ist ein anfang. Oder ein anfang des anfangs. Aber es ist ein anfang.
/ J
