Symboliken är inte bara slående och omedelbar. Den är nästan lite kuslig. Idag återvänder jag till Sverige, efter min välkända exil i Österland. Samma dag återkommer skeppet Götheborg från sin 20 månaders resa i Österland. Och jag anländer Stockholm samtidigt som Stockholm Marathon går av stapeln. Fullständigt kaos, men jag kom fram i alla fall. Och symboliken och parallellerna är tydliga. Här kommer jag, efter en lång period borta från mitt hem i Götheborg, till mitt andra hem i Stockholm. Och har utfört vad som närmast kan kallas ett operavärldens maraton. I alla fall i frågan om tid. För som Wallenberg är jag på scen lika länge som maratonlöparna brukar springa ett maraton på. Snacka om symbolik!
Igår kväll hade vi alltså den sista föreställningen för den här perioden. Men inte för alltid... Och presidenten (han med flugan) var där. Och svenske ambassadören. Minsann. Nu blir det en välbehövlig paus fram till september för Wallenberg. Men då blir det åka av igen. Och nu kan både hjärnan och kroppen koncentrera sej på Cosi ett tag. Den sista veckan har varit onödigt påfrestande på alla sätt. Men på nåt underligt vis gick det mot alla odds. Till och med bra.
Det är inte utan att man är lite stolt över sej själv. Och tacksam för att man fått chansen. Och förvaltat den på bästa sätt. Jag hoppas och tror att det här stycket tar vägen över till Sverige någon gång. Det är det verkligen värt!
På ett visst sätt kommer jag nog sakna Tallinn lite. Kanske är det bara hela grejen med att få vara i fokus och att vara stjärna som jag saknar? Det är man ju inte alltid bortskämd med hemma... Fast jag vet ju redan att jag kommer tillbaka snart. I rampljuset. I fokus. Där jag hör hemma.
/ J
