Det är ingen lek att leta hus i Stockholm. Verkligen inte. Man blir lite smått uppgiven. Och förbryllad. Det verkar som det är andra regler som gäller. Som hittas på i stunden. Regler som alla andra fått veta, men som någon glömt att berätta för mej. Och så står man där besviken och huslös. Och undrar vad man ska hitta på. Kanske är just hus inte Den Enda Vägen för oss? Helt klart är att om man ska leta och hitta, så ska man göra det på heltid. Det är inget man klarar av på kvällar och helger efter 12-timmarsdagar på jobbet. Eller om man gästspelar utomlands, och bara kommer hem en söndag ibland. Risken finns att man plötsligt vaknar upp med ett köpekontrakt på ett renoveringsobjekt i någon förort som man inte ens visste fanns. Eller i panik bjudit alldeles för högt på ett radhus som inte är värt hälften. Nej, allt verkar fel och konstigt. Hur man än tänker och gör. Så vi vänder och vrider ett varv till. På vårt alldeles egna lilla sätt.
Återkomsten till Operan var en mycket intensiv, men lustfylld rivstart. Cosi känns ju ganska bekant för mej vid det här laget, och det här laget är inte sämre än något annat lag... I augusti blir det garanterat burnout-märken i den musikdramatiska asfalten. 25 augusti öppnar vi säsongen. Efter sammanlagt dryga tre veckors repetitioner.
Fast först väntar midsommar och en välbehövlig semester. Och en liten kammarmusikfestival nästa vecka. I Bohuslän. Jajamen!
/ J
