Antingen är man en främling i ett främmande land. Eller så känner man sej som en främling på besök i sitt eget hemland. Ingenstans är hemma. Och överallt är ens hem. "Wherever I lay my hat, that's my home". Livet som utlands-frilansare är påfrestande. Inte nog med att man längtar hem, när man sen väl får komma hem känner man sej obekväm och vilsen. Har man vant sej för mycket vid sina egna vanor? Och sina olater? Men hemma är ändå hemma. Men det tar lite tid varje gång. För om man bara ska stanna hemma över en helg eller en kort period är man redan på väg tillbaka. Men när jobbet väl är gjort och avslutat är det sällan svårt att lämna det bakom sej. Bara man är någorlunda nöjd med resultatet... Jag vet inte längre vad jag ska tycka om Wallenberg. Det är så svårt att tycka någonting när man är så oerhört inblandad själv. Helt enkelt kan jag aldrig vara ett öga utifrån. Jag är alltid mitt i. Men jag tror faktiskt att det kan bli en bra föreställning trots alla förbannelser och motgångar. Men frågan är vad en publik tycker. En publik som hör musiken för första gången. Och som inte har gått igenom texten och verket noga. Vad kommer de att tänka? Och vad kommer de att minnas? Och kommer verket att gripa dem? Kommer de få med sej något hem? Vi får se nästa helg. Då är det dags. På riktigt. Men den här helgen är det Stockholm som gäller. Husvisning och umgänge. Också på riktigt. Fast på ett annat sätt.
/ J
