Jag har sedan premiären på Traviata i helgen noterat att det inte bara var jag som tyckte som jag tyckte. Intressant. Oftast brukar man ju inte förstå vilken "annan" föreställning som recensenterna har sett. Om de alls har sett någon, förstås... Återstår att se om lag två har bättre lycka med sej. Eller ska man kalla det något annat. Tajtare samspel kanske. Jag har hört från säkra källor att kvällens Traviata (Carmen) är minst lika bra som första Violetta. Märkligt fenomen det här med premiärer och dubbla lag. Allt ställs på sin spets för en premiär. När sedan det riktiga jobbet börjar och publiken på allvar får möta uppsättningen, då har tidningar och annan media redan försvunnit för länge sedan. Med sina rubriker och domar klara och snart bortglömda. På väg mot nya premiärer. På vissa andra scener, med genomgående minst dubbla parallella besättningar, brukar recensionerna vara gemensam för båda lagen. En viss jämförelse är förstås ofrånkomlig. Det har mycket sällan, om aldrig, hänt på Stockholmsoperan. Men då har man också sällan haft dubbla lag. Parallellt. Som man åtminstone kallar likvärdiga. Kommer man in som nybesättning får man vara lycklig om Operan själva har koll på det. Det kanske står rätt namn i tidningen.
Och det här med dubbla besättningar bygger ju också på att man kan hoppa in för varandra om det skulle hända något. Det fungerar inte alltid så. En blandning av ensemble- och gästsångare skapar vissa delikata problem. Och det handlar inte enbart om ersättningen. Om en gästsångare delar roll med en sångare ur ensemblen, och gästen blir sjuk (vilket väldigt sällan händer) förväntas ensemblesångaren ställa upp. Utan extra ersättning. Med några timmars varsel. Om man inte har tagit tjänstledigt just det datumet. Vilket man förstås inte får, eftersom man ska vara tillgänglig. Om däremot ensemblesångaren insjuknar eller får förhinder (Gud förbjude!) står man kanske med en gäst som är kontrakterad för bara ett visst antal föreställningar. Allt därutöver kostar. Skjortan. Och lite till. Om han/hon överhuvudtaget är tillgänglig. Alltså har man en mycket konstig och svårhanterlig situation på Operan. Reglerna gäller inte alls för alla, och utövas inte heller så. Det vore förstås bättre om man hittade ett bättre system. Ett heltäckande system som passar nutidens flexibla arbetssituationer bättre. Och skapar åtminstone liknande förutsättningar för de som är anställda i ensemblen och de som kommer som gäster. Lika förutsättningar är det nu i all fall i scenporten på Operan. Lika svårt att komma in för alla. De stora dörrarna är nästan omöjliga att få upp med vanlig handkraft. Det är nåt med luftmotståndet, tror jag. Eller är det bara jag?
/ J
