Jag har funderat en hel del sedan genrepet på Traviata i torsdags. Jag förstår inte. Vad vill Kasper och gänget säga med den något märkliga, men ack så övertydliga, World Trade Center-animationen i ouvertyren? Är det bara jag? Och varför fick jag känslan av att solisterna inte spelade med/mot varandra utan snarare bredvid varandra? Är det bara jag? Och varför kändes hela slutscenen, med obligatoriska plastpåsar och sovsäckar, lite sökt och utstuderad? Och därför också märkligt känslokall? Eller är det också bara jag? Och varför kändes samarbetet mellan dike och scen skrämmande otydligt? Bara jag? Och varför blir jag nästan lite illa berörd över spridda bravo-rop på ett genrep? Jo, det kan jag berätta. Det beror på att det känns helt ogrundat. Med det menar jag inte att personen/sångaren/sångerskan inte förtjänar all uppskattning den/han/hon kan få. Tvärtom. Men jag tycker faktiskt att bravo-rop och andra överdrivna hängivenheter inte hör hemma på ett genrep. Om traditionen hade varit en annan, kanske. Om vi hade haft (som andra scener) ett antal publika genrep, fine. Men nu, med ett genrep för enbart anställda på Operan (ja, så är det väl sagt?) i publiken känns det nästan lite magstarkt och skrattretande. Vi som står på scenen är mer än väl medvetna om pressen och nyfikenheten kring en stor premiär. Och den ska finnas där. Men är det verkligen rimligt att skrika bravo på en intern repetition? När man aldrig-aldrig- aldrig i Sverige ger uttryck för den andra sidan av myntet. Jag vet inte. Lösningen: Det är dags för även Operan att låta uppsättningar möta publiken tidigare. Fler öppna genrep inför publik. Många betalar för att se även icke färdigt resultat. Och skolor och andra borde vara där, för att lära och se hur arbetet går till. För ofta känns det som om de första tre, fyra föreställningarna egentligen är rep, men för betalande publik. Och då är det förstås också fritt fram för både inbördes och utbördes beundran. För det vill vi ju ha...
/ J
