Hur många fick liksom jag i dagarna det skakande beskedet? Det som vi kanske viste, men fortfarande försökte förtränga? Eller försökte förtvivlat hitta tillbaka till? Alla har vi våra livsavgörande historier från skoltiden. Mer eller mindre smärtsamma. Och en tjänst som inte så lätt låter oss glömma den tiden är Stay Friends. Deras senaste utskick bär titeln: Jesper, hur populär är du och var du i din klass? För mej personligen väcker det kanske inga större trauman, även om jag känner mej som en helt annan person nu än då. Verkligen. Men jag tänker mej hur andra som kanske inte hade det lika lätt tänker. Hur kul är det att läsa det som man så plågsamt blivit påmind om år efter år. Hur ointressant och intetsägande var du i skolan? Eller omogen och felplacerad? Här har du listan. Och du är fortfarande i botten... Tack för kaffet! Helt otippat hittade jag mej själv på plats 13 i skolan just nu. I min årgång. En plats som jag inte ens skulle drömt om då. På den tiden. Och jag hoppas att det kanske beror på att jag är en bättre och intressantare människa nu. Och att jag faktiskt gjort något med mitt liv. Eller att jag kanske hade fel. Då. När jag inte trodde på mej själv. Utan var mest runt om andra. Tänk om man faktiskt fick gå om delar av skolan nu, när man vet det man vet idag. Om både livet just då, och vad man skulle kunna ändra på. Men även det man vet om livet efter skolan och vad man behöver ta fasta på och ta med sej. Oj! Vad annorlunda det skulle kunna bli. Många kanske är helt nöjda med sin skoltid, men jag skulle nog ändra på en del. Jag är väldigt nöjd med min tid i grundskolan. AF passade mej väldigt bra, och trots en ganska stökig klass hade vi en bra tid tillsammans. Men vad hände sen? Hur tänkte jag? Och varför stoppades jag inte? Av någon outgrundlig anledning valde jag att gå gymnasiet i Huddinge. Visserligen nära hemmet. Och med flera nära kompisar i klassen och i närheten. Men Sveriges största gymnasieskola. Hallå? Och plötsligt var man inte någon. Musiken förenade inte oss längre. Inte alls. Och jag vantrivdes. Eller snarare försökte jag nog bli någon jag inte var. Att hitta en plats i en hierarki där jag inte passade in. Och inte ville passa in. Varför flydde jag inte? Varför gav jag inte upp? Det jag sökte fanns ju någon helt annanstans. Det tog lång tid, men jag lyckades till slut hitta det. Eller hitta tillbaks. Kanske var det just det som trots allt var värdefullt. Saknaden. Den lilla taggen i foten. Något känns fel. Jag borde inte vara här. Musiken behöver mej. Eller jag behöver musiken. För att synas. För att höras. För att finnas. För att leva.
Plats nummer tretton. Inte så illa ändå.
/ J
