Inte lika helt i skymundan som Kungliga Operan presenterade igår Göteborgsoperan sin nästa säsong. På operasidan välkomnar vi en fransk pärla, som alltför sällan spelas i Sverige. Faust av Gounod. Kommer snart spelas i både Göteborg och Malmö. Samtidigt. Sedan kommer Barberaren i Sevilla tillbaka. Och sen kommer en ny Figaros Bröllop. På svenska. Och säsongen avslutas med Eugen Onegin. Och Verdis Macbeth. Bra grejer. I teorin. Men hur mycket krockar ska vi ha i repertoaren på svenska operascener egentligen? Det blir ju lite fånigt när samma pjäs faktiskt dyker upp på Sveriges alla tre stora operascener inom en tvåårsperiod. Bryr man sej inte, eller tror man inte att det spelar någon roll? Och som vanligt kommer Stockholm alltid lite efter... Den skotska pjäsen har premiär på Malmö Opera redan om två veckor. Nästa säsong gör man alltså den i Göteborg. Och lite senare i Stockholm. Fantasi? Samordning? Eller kanske lite kommunikation? Om det ändå var så att man gjorde samproduktioner för att spara pengar, eller att låta publik från fler delar av landet njuta av samma vackra produktion. Men nej. Tre olika. Precis som Traviata nyss. Och Eugen Onegin. Och Figaros Bröllop. Och så vidare... Sverige är för litet för att motivera såna fatala krockar hela tiden. Och det finns så mycket att välja på. Men det är klart, när sångarna blir sjuka är det ju bra att ha andra till hands på nära håll. En ny typ av besparing. Men en typ av kulturskymning också. Jag är av den starka övertygelsen att man måste våga lite mer. Ta ut svängarna. Jag berömmer Malmö som gör det både nu och nästa säsong. Med en favorit som tyvärr aldrig spelas i Sverige. La Fanciulla del West. Puccini i vilda västern. Boka in redan nu. Den kommer inte krocka. Och kören kommer inte lyfta några kulisser.
/ J
