Vilken vår-chock! Från ingenstans kom den smygande. Och lovade att stanna. Härligt! Mera sol. Nu! Synd bara att man är dyng-förkyld och dottern likaså. Men en liten sväng till parken blir det i alla fall. Där kan man väl knappast smitta? Och det eviga (?) traglandet med mina "kära" moderna projekt framöver gör mej inte friskare just nu. Suck! Längtar till hösten, då jag får återgå till min Mozart. Och min Verdi. Varför kan det aldrig bli en bra blandning. Allt kommer bara på en gång. Men det var i alla fall kul att dottern fick en ordentlig två-årsdag. Innan förkylningen slog till för fullt. Med litet kalas och tårta och presenter. Två år. Hur snabbt gick inte det? Sjukt snabbt. De var innehållsrika. Och lärorika. Och omvälvande. Och alldeles... alldeles underbara.
Och när man plötsligt nås av några vänners ofattbart sorgliga besked kan man bara sorgsamt konstatera att livet är grymt. Och orättvist. Och ibland ofattbart.
Ganska ofta, faktiskt.
/ J
