Häromkvällen var det dags för en mycket efterlängtad, men tyvärr långt i framtiden förskjuten Cosi. Alltså en Cosi med en komplett ensemble som stukats och prövats av sjukdomar och motgångar. Drygt en månad efter den tänkta "premiären". Och den satt långt inne även den här gången. En av solisterna hade varnat dagarna innan, och ytterligare en unik rockad var förberedd. Men den här gången gick det faktiskt bra! Och det var skönt att få fokusera helt på spelet, även om det var lite ovant vid det här laget. Nu blir det tyvärr långt till nästa igen. Fast vi får två chanser att ytterligare slipa det musikaliska samspelet nästa vecka då vi konserterar i Norrköping och Linköping. Och innan dess väntar ett operettprojekt, som tyvärr kantats (kantrats?) av otaliga avhopp och inhopp längs vägen. Först ut var operetten själv, som varit gömd och glömd sedan sin urpremiär. Låter Furstinnan Ninetta bekant? Aldrig spelad i Sverige. Och nu ska det bli Sverigepremiär på söndag. Drygt hundra år efter uruppförandet. Konsert och CD-inspelning på en gång. Låter det som en bra lösning? Jag vet inte riktigt. Risken är ju ganska stor att vi känner oss mer fokuserade på inspelningen än konserten, och publiken kommer nog mest få närvara (tysta). Självklart har vi minimalt med tid, och vi får se hur långt vi kommer. Jag ska i alla fall gestalta en rysk diplomat, som tidigare varit både egyptisk finansminister, hypnotisör och trapetskonstnär. Bara en sån sak...
/ J
