Igår kväll hände något märkligt. Eller det hände ganska mycket märkligt igår, men på väg hem efter en mycket speciell och annorlunda kväll på jobbet sätter jag mej på tunnelbanan, och får snart sällskap i vagnen av en man. En för mej okänd man, som uppenbarligen hade varit på föreställningen på Operan. Han hajade till lite när han såg mej, och följande replikskifte följde:
Mannen: - Hej! Tack för din Guglielmo. Inte ikväll, men...
Jag: - Oj, tack. Vad kul!
Liten tystnad.
Mannen: - Jag läser förresten din blogg också. Den är verkligen jättebra.
Jag (lite tagen på sängen och förvånad): - Jaså, läser du den?
Mannen: Javisst, det gör ju halva Stockholm. Den är ju jättepopulär. Du skriver så bra, och det är jätteintressant att följa arbetet bakom kulissen.
Jag (Ännu mer tagen på sängen och lite generad): - Oj, tack. Vad kul! (Igen)
Mannen försvinner snart vidare i vagnen och kvar sitter jag och undrar vad som just hände. Och plötsligt slår det mej. Hur lite som behövs för att glädja en medmänniska. Och vad glad jag blev att höra det. Så, om du, man på tunnelbanan, läser det här: Stort tack för att du tog kontakt och tack för dina värmande ord!
Jag har hunnit med en liten återtripp till Tallinn också. Ytterligare två föreställningar av Wallenberg. Och nu också inspelat för TV och utgivning på DVD! Otroligt intensivt och fokuserat arbete. Men jag tror att det blev ganska lyckat. Något som jag är både glad och stolt över. Nu håller jag tummarna för att Cosi på måndag ska gå bra utan några inhopp. Och så blir det lite operett i Berwaldhallen. Och fortsatt framgång med min blogg..?
/ J
