Gårdagens sceniska konsert i Norrköping var riktigt lyckad. Tack vare hjälteinsatser från alla solister och fint samarbete med välspelande Norrköpings Symfoniorkester. Och förstås dirigenten Stefan Klingele. Hjälteinsatser? Ja, efter hela den här märkliga hösten med otaliga inhopp kunde förstås turnén till Östergötland inte bli något undantag. Så den första hjältemedaljen går till Silvia Moi, som kastade sej in i Cosi med full kraft och esprit. Utan skyddsnät. Bravo! Och vi andra fick gemensamt pussla och skapa en helt unik version av Cosi, någonstans i gränslandet mellan konsert och opera. Där vi agerade mer eller mindre mitt i orkestern. Så medalj till oss andra också. Det verkade som det föll publiken på läppen också. Den långa kvällen kändes nog inte så lång.
Lite märkligt och tragiskt är det dock att recensenten i Corren lyckats att skriva fel namn på inte bara en - utan två barytoner. Skäms!
Ryktet säger förresten att Kungliga Operan bett en av gästerna i Orphée blogga om produktionen. Intressant, tycker jag. Mest av allt undrar jag hur mycket frihet hon får i sitt skapande i bloggform. Och vad hon vill säga med den. Men intressant är det. Säger en som varit med ett tag. Fast helt på egen hand...
/ J
