Om man skulle roa sej med att jämföra opera med friidrottens olika grenar, så skulle nog Cosi fan tutte kunna vara operavärldens mångkamp. Likväl som Wagner-långdistansloppen kräver enorm uthållighet och mjölksyratålighet, och Rossini-sprintsträckorna kräver sin explosivitet och startsnabbhet, krävs det en kombination av alla möjliga färdigheter för att göra en bra Cosi-serie. Snabbt och långsamt, högt och lågt, fysiskt och mentalt, solo och i ensemble. Att kunna både följa och styra. Lyssna och höras. Och kombinationen är nog just själva nyckeln. Om det ska bli bra. Det handlar inte om att sjunga snabbast eller högst. Men att samla poäng i varje gren och lägga upp loppet rätt. Och helst undvika skador...
Nummer två för säsongen igår. Men vi väntar fortfarande på vår första med höstens besättning. Igår var Klas/Ferrando sjuk och ersattes hedervärt av Jonas D, som var så taggad innan föreställningen att han slog sönder knogen mot en dörr. Aj! Denna gång kan vi dock inte skylla på någon förbannelse. Bara lite vanlig dumhet.
Jag fick också känna på en treveckors liten bebis igår. Helt fantastiskt! Inte bara att en så liten varelse hittat till Operan, men ofattbart att fadern (dirigenten) har tillbringat mer tid med oss sångare i Sverige än med sonen under hans livstid. Hoppas det har gett resultat. Nu är det långt till nästa gång. Så alla hinner bli friska. Och sjuka igen. Jag satsar på nytt årsbästa. Vad nu det är...
/ J
