Så var det alltså dags igen... Ny produktion, nya sångare och medarbetare, ny scen och kanske ny publik? Men samma gamla Guglielmo. Det känns ganska bra, men vi har oerhört kort om tid. Som vanligt, kan man tillägga. 14 repdagar jämfört med första lagets 8 veckor känns lite tajt. Särskilt när man börjar i racerfart närma sej föreställning och förbannelsen slår till på nytt. I min första Cosi-uppsättning i Ystad klarade vi oss utan större dramatik. Tror jag. Men i Karlstad blev vår Despina skadad på förberedande genrep. Vi kunde genomföra premiären med vissa ändringar, men fick senare ställa in tre. Och nu börjar det hända saker igen. Igår kom vi till första genomdrag efter sommaren. (Alltså andra genomdraget totalt...) Men inte alla kom till repet. Vår Dorabella låg hemma sjuk. Men inte nog med det. Vår sufflös, som var på väg till repet på cykel, råkade ut för en olycka och klarade sej enligt uppgift relativt bra men är borta minst två veckor. Plötsligt blev vår korta reptid om möjligt ännu kortare. Telefonerna gick varma, och efter en stund kunde vi få låna in vårens Dorabella från Wagner-förberedelser. Så det blev ett slags genomdrag i alla fall. Och ikväll blir det fullt kaos. Första rep med kör och orkester, på scenen och med smink och kostym. Och med någon Dorabella.
Starten på den här säsongen har onekligen blivit speciell. Inte minst med tanke på att vi plötsligt nåddes av budet att en kär solistkollega avlidit under sommaren. Jag kommer alltid att minnas min första Susanna. En mycket varm och generös sångerska som spred gott humör omkring sej. Och som imponerade med en ständigt hög nivå både musikaliskt och sceniskt. Och mänskligt. En förebild på många sätt.
Vi saknar dej!
/ J
