Mitt besök i Wien var ju inte endast en provsjungning. Jag fick se två föreställningar också. Fast ingen med Rolando Villazon. Han skulle ha sjungit i Bohème, men han var visst lite sjuk och ställde in. Jag önskar att jag kunde säga att båda föreställningarna var i absolut världsklass och att jag är helt uppfylld och inspirerad av dom. Men det kan jag inte. Två traditionella och vackra uppsättningar. Men ack så tråkiga. Inget samspel. Inga känslor. Inga gnistor. Bara slätstruken sång. I bästa fall. En Kärleksdryck utan kärlek. Och inte så mycket bubblor i drycken heller. Och en Zeffirelli-Bohème, som förstås brottades med interna oklarheter pga tenorbytet. Men ändå? Hallå! Var är stämningen? Var är samspelet? Var är timingen? Inte alls så imponerande. Det som var imponerande var intresset och engagemanget hos mina ståplatskamrater på Boheme. På Staatsoper finns det nämligen ståplatser. Som inte kan förköpas. Man köar samma dag i cirka två timmar. Sen får man köpa sin biljett (bara en!) och köa lite igen. Till slut får ungefär ett hundratal stå på bästa plats mitt framför scenen på parkett. Eller högst upp om man vill. Och priset är € 3.50. Fantastiskt! Och märkligt. Några meter ifrån tanterna med håren och de stora pärlhalsbanden trängs turister, icke bemedlade och ungdomar. Ja, faktiskt. Jag gjorde ingen statistisk gallup, men jag blev mycket glatt överraskad. En ganska stor del av ståplatspubliken var ungdomar. Inte bara turister. Utan helt vanliga ungdomar som ville se och höra lite opera. Utan att behöva betala en hel månadslön. Framtiden för opera kanske inte är helt becksvart?
/ J
