Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det finns mycket att skriva och berätta om mitt lilla äventyr i Wien och på Wiener Staatsoper. Så här några dagar efter känns det något overkligt, och helt vansinnigt. Men det hände. Tror jag i alla fall...
Att bara beträda denna smått heliga sångarmark kändes ganska stort. Att stå där på scenen och blicka ut över den enorma salongen, med alla loger och balkonger som fortsätter ända upp i himlen. Och långt därborta. Där sitter några människor och lyssnar och antecknar. Nu är det min tur. Här och nu. Gasen i botten. Fast med kontroll. Och verka avslappnad och cool. Hur då? Hjärtat slår som aldrig förut. Och halsen känns torr som Gobiöknen. Tungan är fast i gommen och jag börjar få tunnelseende. Kanske har jag tappat linsen. Vad var det jag skulle sjunga? Vad gör jag här egentligen? Andas. La-ran-la-lera! La-ran-la-la!
Vi hoppar tillbaka till några minuter tidigare: Efter ett kort möte med pianisten står jag tillsammans med tre andra mer eller mindre nervösa sångare i korridoren precis utanför stora scenen på Wiener Staatsoper. På scenen pågår fortfarande repetition. Man håller på med Massenet's Manon. En ny produktion med Roberto Alagna och Anna Netrebko, två av operavärldens största stjärnor. Det låter fantastiskt, till och med från avstånd genom dörren. Klockan slår två, och repetitionen är slut. Ut genom dörren strömmar korister och personal. Där kommer Roberto Alagna. Han är väldigt kort, men verkar avslappnad och morsar på flera i korridoren. De två tenorer som snart skulle provsjunga såg plötsligt mindre avslappnade ut. Och där skrider stjärnsopranen Anna Netrebko förbi. Tillsammans med två kollegor drar hon iväg på lunch. Hon är vacker. Och för ett ögonblick glömmer vi att vi ska kasta oss ut i lejongropen. Men bara för ett ögonblick. Mera vatten. Måste prova rösten. Jag kan ju ha tappat den någonstans i korridoren. Pim pim pim. Måtte det gå vägen. Ryktet går i korridoren. Chefen själv, Ioan Holender är inte på plats. Men provsjungningen är igång. Vad innebär det? Är det positivt? Eller är vi här helt i onödan idag? Sopranen sjunger en Verdi-aria. Låter bra. Mycket bra. Hon kommer säkert få jobb. Direkt. De vill höra mer av henne. Men emellan tar vi en tenor. Den spanska tenoren tar sats, och levererar höga toner på rad i Regementets Dotter. Men är det tillräckligt bra? Jag vankar av och an i korridoren och prövar rösten konstant. Är den kvar? Ska jag springa mot utgången? Eller gömma mej i någon loge, och hoppas att ingen hittar mej? Dags för sångare nummer tre. Nu går ryktet igen. Holender är på plats. Samtidigt rusar dirigenten Bertrand de Billy förbi. Han hade stannat några minuter för att lyssna, och gav sopranen beröm. Den andra tenoren sjunger nu. Han var amerikan, och såg ut som Ben Affleck. Che gelida manina. Det låter också bra. Nu är det bara jag kvar. Måste göra ett bra första intryck. - Herr Taube, you're next. På väg in får jag nya besked. De vill höra sopranen igen. Holender missade ju hennes första. Jag får vänta i kulissen medan hon sjunger Wagner. Och snart är tiden ute. Just snyggt. Till slut är det dags. Nu är det jag. Här och nu. Leverera. Eller byt jobb. La-ran-la-lera!
Fortsättning följer...
/ J
