Snapphanar och prinskorvar

Juldagens kväll - och man börjar bli smått däst efter diverse mer eller mindre obligatoriska julinmundiganden. Vår(ständiga)resa mot det förlovade landet har burit oss till Linköping. Härbärget har öppnat sina dörrar, och barnet har nyss slutit sina ögon, med armarna kring sin nyligen, med oanad kraft uppslitna, tidigare paketinslagna Pippi-docka. Nyligen bevittnade jag också början på den nya svenska(?) dramaserien "Snapphanar". Det var inte speciellt dramatiskt. Snarare skrattretande. Dåligt. Och man var tvungen att sätta på text-tv's remsa för att förstå vad de försökte säga. På svenska. Det var lättare att förstå och acceptera de danska skådespelarna. Undrar varför? Är det för att man matats med så mycket högkvalitativa danska filmer och serier som Mordkommisionen, Krönikan, Nikolaj & Julie och så vidare? Kanske.
Gladelig Jul!
/ J

Julen är här - och där!

Så var det dan före dopparedan, och julefriden lyser fortfarande med sin frånvaro. Vädret är ju inte direkt juligt, och i brist på det får man väl försöka skapa stämning på andra sätt. Vi står inför en helt ny och världsomvälvande julafton. En julafton utan föräldrar. I många år har vi åkt kors och tvärs mellan alla våra olika julfiranden. Det kommer vi visserligen att göra i år också, men inte på själva julafton. Istället kommer vi fira tillsammans med min systers familj. För barnens skull. Och för föräldrarnas skull. Det känns ganska vuxet. Och roligt. Och sen ska vi ta sats mot ett spännande 2007. Tack alla ni som följt och läst min blogg under året. Det har varit spännande och utmanande för mej. Så länge någon läser kommer jag att fortsätta. Och sen lite till...
Ha nu en riktigt trevlig jul!
Årets stjärngosse: Christer Fuglesang. Vem annars?
Årets lucia: Cecilia Stegö-Chilo (Brann snabbt och blev bränd på medie-bål)
Årets motvilligaste lucia: Dottern M, som vaknat på helt fel sida.
Årets tomte: Anders Franzén, som sparat och skurit ned sedan han kom till Operan. Och nu i december delar ut extra julbonus till de flesta anställda. Ho-ho-ho.
Årets pepparkaksgubbe: Regiassistenten i Così i Karlstad. Kämpade kanske hårt, men i helt fel riktning och med ytterst oklara mål. Vilse i pannkakan.
Årets julskiva: Julstämning med Loa Falkman. Inte helt ny, men betydligt kitschigare än det mesta.
Årets julskiva 2: Swingle Singers "Unwrapped". Otroligt soft, mysigt och njutbart.
Årets skiva, alla kategorier: Maggan Bengtsson (fd Real Group-Jalkéus) I'm Oldfashioned. Jösses i det lilla skåpet, vilken skiva. Och vilken röst. Halleluja!
Årets julklapp: Platt-TV, kanske?
Årets prestation: Hustrun Linda lyckas (återigen) mycket bra i provspelning för Radiosymfonikerna. Blir det kanske Stockholm igen? Vi får se...
Årets översvämning: Mölndal. Nordens Venedig.

On the road again

Så var det årliga och traditionstyngda racet igång igen. Nu ännu mer avancerat och utförligt än tidigare. Hela veckan innan jul tillbringar vi i den Kungligaste av Huvudstäder, och ska försöka hinna med att träffa alla våra kära vänner och släktingar. Tufft schema. Dessutom har jag en konsert kvar innan jag stämplar ut för i år. Det är också en gammal fin tradition. Julkonsert med manskören De Svenske. Ibland har vi varit i Tyska Kyrkan, ibland i Gustav Vasa, och nu (imorgon) får vi bekanta oss med Finska Kyrkan. En traditionell julkonsert, med lite finska förtecken. Bl a Sibelius 5 Julsånger. Och jag prövar en helt ny julsång. Ny för mej alltså. Hugo Alfvén har skrivit en fin julsång för sång och piano, och den hör man inte allför ofta. Spännande.
Nu hoppas vi bara på att det kommer lite snö också. Bara lite. Snälla?
/ J

Ett litet steg för mänskligheten?

Inget är på något sätt klart än, men det är roligt att läsa följande i alla fall:

Ett steg närmare ny opera i Stockholm
Stockholms stad ska verka för ett nytt operahus, en förnyad Berwaldhall, fler scener för levande musik, fler elever i kulturskolan och mer indivuell musikundervisning, bland annat. Det beslutade en borgerlig majoritet med moderaterna i spetsen under kommunfullmäktigesammanträdet i fredags kväll. På vilka sätt allt ska genomföras är ännu inte klart.(P2 MiM)

Ruset efter magin i Vasa har inte riktigt lagt sej, och bra är väl det. Jag har en liten julkonsert kvar, nämligen den 20 december i Finska Kyrkan i Stockholm. Ännu en gång ska jag framträda med manskör. Och musikklasser. Och julmusik blir det också. Förhoppningsvis har vi fått lite snö då, så den riktiga julstämningen infinner sej. Känns rätt absurt just nu här i Göteborg, där det är översvämningar och kaos i både tåg- och biltrafiken. Tur att man bor högt. Imorgon är det (som alla vet) Lucia. En speciell dag för oss. Inte bara är det min frus födelsedag. Det är också dags för dotterns första Lucia-samling på dagis. Kameran är laddad och dotterns kläder och krona är framme. Fast dottern envisas med att mest sjunga "Här kommer Pippi Långstrump". Jaja, hon sjunger i alla fall...
/ J

Allt annat än botten i Österbotten

Sällan har jag fått så mycket värmande lovord. Sällan har jag njutit själv så mycket. Sällan har jag blivit så väl emottagen och omhändertagen. Och sällan har det varit så lite snö i Vasa så här års. Men lite julstämning blev det nog i alla fall. Och en hel del sång. Det var ett ganska tufft program jag gått med på. Flera av arrangemangen tillsammans med manskören skulle inte vilken baryton som helst ro hem. Men nu är ju jag inte vem som helst heller... Det var verkligen en ganska märklig känsla, men redan från jag kom dit kändes det på något sätt väldigt tryggt och hemtrevligt. Precis så bra som det borde vara oftare. Den känslan är enormt stärkande och inspirerande. En julkonsertproduktion brukar ofta gå på lite rutin. Ofta samma gamla repertoar. Och det kan vara svårt att hitta den rätta motivationen och fräschören. Inte nu. Det kändes speciellt och lite magiskt. Och både publiken, kören och andra överröste mej med superlativer. Jag fick till och med skriva ett antal autografer. Inte varje dag man får göra det, kan jag berätta. Och hemma hade jag till och med tack-mail i inboxen från besökare. Sånt värmer förstås också. Efter konserterna fick jag också gästa körens traditionsenliga julmiddag, kallad Julgrisen. Behöver jag säga mer? Mycket trevligt och sent blev det. Och väl hemma igen känns det faktiskt som jag fick några nya vänner på andra sidan viken. Vänner och sångarbröder. Tack!
/ J

Abba fiskar efter hus

Jodå. Nu ska det bli ett Abba-museum. I Stockholm, förstås. Tydligen helst på Djurgården. Jag är övertygad om att det kommer att bli en riktig publikmagnet. Men bara det inte stör planerna på Stockholms nya operahus... Man kan tänka sej att ministrar och beslutfattare får på sitt bord att kanske välja mellan ett Abba-museum/hus eller ett nytt operahus. Svårt val? När till och med vår (då) nyblivne VD på Operan hellre väljer att gå på Mamma Mia över att se en nypremiär av Don Carlos med flera världsnamn blir man lite orolig. Nu kanske det inte blir något operahus i alla fall, men jag hoppas att det ena inte behöver utesluta eller skjuta undan det andra. Båda behövs och kommer att dra folk till Stockholm.
I helgen sjunger jag Adventskonserter med SLB. Och direkt i radio. Vilken tur att man hunnit hämta sej efter hals-svackan, som hållit i sej ända tills nu. Annars hade det inte blivit roligt. Känns lite underligt att sjunga på O helga Natt och jullåtarna när det är 11 grader ute, men det får man ta. Sen ska jag (förhoppningsvis) få se Folkoperans Rigoletto. Äntligen! Och veckan efter (när jag har kommit tillbaka från Finland) så får jag se en annan mycket efterlängtad pjäs i Stockholm. Ja, just det. Mamma Mia. Och då ska jag se om det är bättre än Don Carlos.
/ J

För konsten - mot tiden

Tack och lov för verkningsfulla mediciner. (Köp med er hem om ni åker till USA!) Ett elakt (dom är alltid elaka) halsvirus kan vara verkligen förödande. Särskilt för en pressad sångare, som ska provsjunga för ett stort operahus i Europa och några dagar senare framföra ett otäckt svårt och krävande parti i en dödsmässa. Det är ju inte sångaren som ska dö, väl? Men jag lyckades ro hem det på något sätt. With a little help from my friends. Och kanske lite högre makter som tog hand om mej.
I vilket annat läge som helst hade jag ställt in, men nu fanns det inte mycket att välja på. Jag är nämligen den enda sångare som någonsin sjungit verket. Och det är inget man sätter i sej på en timme. Sagt och gjort, det var bara att sjunga skiten.
Som om stycket inte var svårt nog i sej självt, blev det nu dubbelt svårt eftersom rösten inte lydde, utan gjorde som den själv ville. Ibland inte alls. Jag fick på flera ställen helt ändra teknik efter dessa extraordinära omständigheter. Som att flyga med bara en vinge, eller att simma med bara fötterna, eller att köra bil utan att kunna se. Eller dansa med bara en fot. Ja, ni kanske förstår. Lite överdrivet förstås, men ungefär.
Så, om det fanns en bragdmedalj för operasångare känns det som jag den här veckan blivit en stark kandidat. Med motiveringen " Just i den svåraste av stunder visade denna sångare inte bara stort mod och styrka, utan också en häpnadsväckande stark vilja i stark symbios med ett gediget musikantskap. Artisten har under lång tid visat prov på ypperligt tålamod och har en mångdubbelt hyllad förmåga att kunna på ett föredömligt sätt hantera många svåra musikaliska utmaningar. För detta belönas barytonen..."
Ja, man kan ju få drömma lite.
Istället blev det vårdcentralen Kungshöjd på måndag morgon.
/ J

Tjo flöjt!

Ibland misstänker man om det finns någon högre makt som justerar världsbilden, korrigerar misstag eller ställer saker och ting lite till rätta. I vissa ögonblick lyckas dessa ingrepp sammanfalla på ett alldeles underbart sätt.
Detta hände i helgen.
Provspelningen i Radiosymfonikerna var inte alls varken något misstag eller något som behövde justeras, men resultatet föll verkligen ut på ett makalöst bra vis. Min fru (och två andra tjejer) ska efter hårda gallringar prövas i orkestern. Helt fantastiskt! Ett kvitto på att talang och hårt, fokuserat arbete ger utdelning. Även om förutsättningarna inte alltid är optimala. Men när är de det?
Det som sammanföll och passade så bra var att vår andrahandshyresgäst i Stockholm ringde precis innan helgen och sade: - Jag har köpt en egen lägenhet, så jag vill gärna flytta ut till nyår. Och plötsligt har vi verkligen användning för den i vår. Allting faller på plats. Kanske.
Efter denna enorma urladdning och framgång är det nu istället min tur att åka och försöka inhåva jobben. Imorgon avreser jag till de brittiska öarna för ett möte och en möjlig produktion framöver. Och sedan ska jag till Helsingborg, för att återerövra ett stycke nyskrivet oratorium. När jag tittar på noterna och sjunger det igen efter tre år, slås jag av hur mycket av det som faktiskt sitter kvar. Men att det är mycket. Och högt! Inget annat stycke jag sjungit (tror jag) har en liknande tessitura. Det spänner över tre oktaver. Bara i första satsen har man fyra höga G och ett antal Fiss. Det gäller att ha hela rösten med sej, alltså...
Hoppas den inte fastnar i tullen.
/ J

Känn ingen press...

Som far till en liten dotter är det klart att man ibland funderar och drömmer sej bort. Vad ska hon göra med sitt liv? Vilken väg ska hon följa? Kommer hon gå i sina föräldrars fotspår? Eller göra något helt annat?
Helt klart är att vår prinsessa har ärvt nån form av musikalitet. Det går att skönja redan, även om det inte är Casta Diva eller Seguidillan som kommer ut just nu. Hon kommer hem från förskolan och sjunger på en hel massa sånger. En del går att tyda, annat får dechiffreras med hjälp av fröknar och med egna gissningar.
Inte alls för att göra någon som helst jämförelse, men om det låter så här kommer pappa bli mycket stolt.
Jag säger bara: NIO ÅR!!!
Hemsidan är här. Skivan kommer den 14 november. Bara att köpa.
/ J

Reaktion på The Late Show Barbiere

Här kan man läsa en kommentar till veckans urpremiär. Opera hos Letterman.
/ J

Barytonvecka!

I skuggan av Folkoperans nye Rigoletto (idag) och Nordenpremiär i Malmö på Jake Heggie's hyllade opera Dead Man Walking (lördag) får nog sägas att veckans största svenska barytonhändelse ändå är Peter Mattei. Ny produktion på MET av Barberaren. Med Juan Diego Florez, Diana Damrau, John Del Carlo och Samuel Ramey. Stort. Mycket stort. Premiär imorgon fredag. Kan höras direkt här. Om man vill det. Och större är att Herr Mattei är på omslaget till nya OperaNews. Stor intervju. Störst. Nästan ännu större är att han (och hela casten) medverkade på The Late Show med David Letterman igår/i natt. Visas på svensk tv (tv6) nästa vecka. Störstast.
Varför är det så tyst om detta? Inte ett ljud har hörts i varken tidningar eller andra svenska media. Mycket märkligt. Snart kommer han till Stockholm. Och sjunger Guglielmo.
I väntan på det kan man alltid roa sej med att titta på Will Ferrell sjungandes Fantomen på Operan på The Late Show. Bäst. Finns här.
Själv åker jag till Stockholm för att stötta och hjälpa min fru som provspelar. Och träffa familj och vänner.
Det där med Mozart och Karlstad förresten. Dröjde inte alls så länge. Requiem i Domkyrkan 26 november. Fast utan turban.
/ J
PS. Toi-toi-toi till barytonkollegorna. Allihop. DS.

Så gjorde (vi) alla...

Cosi är slut. Så här var det:
Sex solister.
Och fyra dockor.
En kör och en orkester.
En dirigent. Med hammarklaver. Och egen replik i operan.
En svensk översättning. Och femton bearbetningar. Under gång.
3 regissörer/assistenter. (Minst!)
19 föreställningar. Och 3 inställda. Pga knäskada.
1 skolföreställning. Bejublad. Och förkortad.
3 par kalsonger. Och ett par långkalsonger. Och två t-shirts och två linnen.
Och två par strumpor. Gick åt varje föreställning.
3 turbaner. I olika format. Varje föreställning.
4 besök hos naprapaten. Orsak: Se ovan.
1 mustasch. Cirka 30 cm lång.
2 arior var. Hade nästan alla solister. Fast inte alltid.
20 kalla korvar. Har man ätit på scenen. Mums!
35 grader var medeltemperaturen på scenen under sommarens repetitioner. Svalt?
3,45 tim. Låter som en Wagneropera, men det var Mozart. Med en paus.
Nu är det över. Kanske dröjer det innan man får göra Mozart överhuvudtaget igen.
Vem vet?
Ciao ciao turbano!!!
/ J

Better to strike first..?

Under höstens produktion av Così fan Tutte har vi flera gånger ställts inför det svåra valet: Ska vi ställa in? Kan vi genomföra? Om vi stryker lite krångliga arior kanske det går? Är detta moraliskt riktigt gentemot den publik som rest dit? Om alternativet är inställd föreställning är nog svaret ja. Men hur hanterar man såna här frågor? Det verkar väldigt olika beroende på vilken teater man är. Kan man gå in och förkorta hur som helst utan att publikens upplevelse blir förstörd? Ska de i så fall få en del av pengarna tillbaka? Och vem bestämmer vad som är ok, och vad som inte kan undvaras. Är det bättre att göra allt, men att sångaren tydligt markerar att han/hon inte sjunger? Jag vet att det är många frågor nu, och det beror nog på att jag inte har svaret. Det är mycket svårt. Och i en sån opera som Così är, med många ensembler och scener tillsammmans, är det svårt att ta bort något som har vital betydelse för de andra medverkande. Å andra sidan gör vi ju här i Karlstad mer av Così än någonsin (?) i Sverige, så man kanske inte tycker att man saknar en aria som i flesta fall inte görs ändå. Men vad säger dramaturgiatet i Tyskland? Och regissören? De är nog lyckligt ovetande. Tror jag.
Det är förstås enklare om man är i ett stort operahus, med kanske dubbla besättningar och andra resurser. På Operan väljer man ofta varianten med mimande sångare på scenen och sjungande sångare i diket. Om det nu är det som är problemet. Jag råkade själv ut för detta. Det råkade faktiskt till och med bli min debut som solist på Kungliga Operan. Samma dag som föreställningen blev jag påsprungen i korridoren, och tillfrågades om jag kunde göra ett blixtinhopp. Paniken kom inte förrän lite senare, så jag svarade ja. Och där stod jag några timmar senare på kvällen. Min "debut" på Kungliga Operan. I orkesterdiket. Och sjöng duett med Ingvar Wixell!
Här i Karlstad skulle emellertid inte den lösningen fungera. Diket är redan överfullt. Med musiker.
Tre föreställningar kvar. Sen är det No more Turbans.
/ J

Ny kulturminister

Till ny kulturminister utnämndes precis Lena Adelsohn Liljeroth. Lycka till! Och nu vill vi hemskt gärna se lite kraftfull och positiv kulturpolitik. Lös pensionsfrågan för kultursektorn snarast. Projektera ett nytt ändamålsenligt operahus till Stockholm. Och inför full avdragsrätt för kultursponsring. Tack!
/ J

Opera eller operation?

Är opera en sjukdom? Eller är det ett livselixir som håller oss friska? Ibland kan symptomen vara skrämmande lika vissa sjukdomar i alla fall. I dagens tidning presenteras en lista på symptom på diabetes. Stämmer precis på en sångare som just nu medverkar i Cosi fan tutte... Hör själva: Stora urinmängder? Japp. Ökad törst? Ja, särskilt efter föreställningen. Onormal trötthet - både mentalt och kroppsligt? Kan du räkna med. Viktnedgång? 4 kilo, hittills. Synstörningar, framför allt dimsyn? Fläckvis. Klåda i underlivet? Ständigt. Infektionskänslighet? Jajamensan. Smärtor i benen? Ja, där också. Depression och irritabilitet? Har pendlat under produktionens gång. Men på en konstant hög nivå...
Som ni ser så stämmer alla symptom på pricken. Alltså bör man vara vaksam. Antingen är man i farozonen för diabetes. Eller så är man en frilansande operasångare. Vilket är värst? Och den stora frågan: Hur jag ska klara mej utan i ett halvår? / J

Ljuset i tunneln

Snart är det dags att summera och ta farväl av Karlstad och den här tiden med Cosi, och alla dess ingredienser. Salt som sött. Det kommer bli tomt, åtminstone för min del. Inte sedan jag började sjunga på allvar har jag haft ett så långt sammanhängande operauppehåll som jag kommer ha nu. Sex månader. Jag kommer förstås inte vara helt ledig. Men inga operaproduktioner som knackar på dörren. Både skönt och lite läskigt. Men jag behöver verkligen tiden till att förbereda mej för några riktigt krävande och kniviga moderna projekt senare i vår. Och vara med familjen.
Igår hade vi Così nr. 14 (tror jag). Det gick ganska bra. För mej personligen var det otroligt skönt att känna att rösten är på plats igen. Det tar tid när man inte får vila helt. Och bara flänger fram och tillbaks.
I dagarna fick jag två besked. Det ena var ganska tråkigt, och det andra kan bli roligt. Aldrig roligt att höra att en dirigent vill ha något annat. En annan rösttyp eller karaktär. Men det går över...
Det som kan bli roligt är att någon ska komma till lilla Karlstad för att lyssna på mej. För en produktion utomlands. Inte av Cosi, faktiskt. Känns lite märkligt, men det är den bästa provsjungning man kan få. Allt blir så stelt och konstigt när man bara ska in och prestera på två minuter. Krampen kommer som på beställing. Bättre att få presenteras i en hel föreställning. Hoppas jag...
Vår unge dirigent blev mycket brydd över att jag "avslöjade" turné-incidenten här på bloggen häromsistens. Nog för att alla redan visste, och dessutom var det inte alls elakt. Men jag kanske ska låta hornen växa bara lite. Vi får se.
/ J

Nej men usch!

Ja, vissa hann knappt installera sej förrän det var dags att kasta in handduken. Och nu står vi här. Med Lars Leijonborg som stf kulturminister. Intressant.Vem ska bli den "lycklige" att ta över den blodtörstiga kulturmobben? Och vad har man tänkt att driva för politik? I budgeten kunde man inte läsa mycket om kulturen. Det man kunde utläsa var möjligen att anslaget till nationalscenerna, bl a Kungliga Operan ökar något. Och att Drottningholms Slottsteater numera inräknas i den skaran. Betyder det att anslaget egentligen blir mindre då, när det är fler som ska dela på det?
Den stora pensionsfrågan är förstås lika olöst som tidigare. Och man ska dra in den populära gratisentrén för vuxna på vissa muséer. Inte så taktiskt smart, kanske. Gratis entré på Operan istället? Så kanske publiken kommer. Dubbla priset på Valkyrian verkade inte locka folk nu. Även Wagner kanske har ett pristak. Åtminstone för halvdåliga platser.
Jag börjar så smått se slutet och ljuset i Karlstad-tunneln. Nu har vi bara sju kvar, tror jag. På tre veckor. Ja om alla håller sej friska förstås. Själv kämpade jag mej igenom tre Così och en konsertvecka med halsont, tidvis feber och munsår. Inte så kul.
Men det gick. Med lite våld och bedövning. Aj stopp, som vi brukar säga.
Efter några korta dagar hemma i Göteborg bär det nu av till Karlstad via Borghamn. Lämna av dottern och hämta upp kräftor. Vilket byte!
Efter Karlstad väntar en lång period utan operaföreställningar. Ett drygt halvår. Om inget plötsligt dyker upp. Däremot dyker jag upp i konsertsammanhang lite här och där. Jag ska försöka bli lite bättre på att uppdatera min hemsida. spindelnäten börjar samlas. Men närmast (förutom Così) väntar Brahms Requiem i Nacka kyrka. En fin tradition sedan många år. Missar man detta, kan man också höra mej i samma stycke i januari i Berwaldhallen med Radiokören. Adventskonserter i Stockholm och Vasa, Finland. Och konsert i Helsingborg i november. En rubrik för min vår 2007 skulle kunna vara "Moderna tider" eller "Uruppföranden". Återkommer med mer om detta snart.
De flesta har väl redan hört om detta, men rubriken ovan måste nog förklaras lite. Kungliga Operan var på turné i veckan. Sopranen avbryter efter vissa missöden mitt i en aria, och förklarar att hon nog inte kan fullfölja arian. Den unge dirigentens svar från pulten är förmodligen årets kommentar. - NEJ, MEN USCH!!! Fantastiskt. Och redan en klassiker.
/ J
PS. Nya framsteg från dottern. Hon gjorde Ettan på pottan häromdagen. Helt spontant och utan press. Med mormor. DS.

Hösthost & galen galavecka

Det är mycket nu...
Veckan som gått har vi betat av tre Così, samtidigt som vi brottats med diverse åkommor i ensemblen. Jag har varit helt väck, eller som min fru så fint uttryckte det:
- Jesper, jag tror faktiskt aldrig jag sett eller hört dej så förkyld. Märkligt nog har jag/vi lyckats genomföra föreställningarna. Inga inhopp. Inga avhopp. Men förkylningen ger heller inte med sej. Den biter sej fast, och attackerar hela tiden olika delar av systemet. Det började lokalt i halsen. Sedan intogs bihålorna under några dagar. Och däremellan värk i både leder och huvud. Nu börjar man samla ihop spillrorna efter slaget. Om man ändå fick vara hemma lite. Men inte. Nu ska det bli galakonserter i Värmland. Grattis Karlstad och Säffle! Med ett program som verkar helt märkligt, om det inte vore för att det är bitar ur den tänkta framtida repertoaren på teatern. Om allt går som det ska. Och det återstår att se.
Mest av allt är jag nu en mycket stolt och förundrad pappa. Dottern gör såna framsteg att man blir alldeles stum. Ordförrådet bara växer, och nu har hon också börjat att komma hem från dagis och sjunga! Bä, bä vita lamm, Lilla snigel och så vidare.
Ni förstår säkert vilken lättnad och glädje som råder i familjen. Någon form av musikalitet måste ha gått i arv. Hurra!!! (Puh!)
Inte nog med att pappa (jag) är borta mest hela tiden. Nu ska mamma åka på turné med orkestern också. Komplicerat att få ihop, men mormor kommer som en räddande ängel i några dagar. Hon får nog fullt upp.
Var snäll mot mormor. Och sjung för henne!
/ J

Fri kultur?

Läste att Deutsche Opers uppsättning av Idomeneo har stoppats för att undvika hot och eventuella attacker från muslimskt håll. Idomeneo själv skulle tydligen ha kommit ut i slutscenen med ett antal avhuggna huvudden, bl a ett av profeten Muhammed.
Är detta verkligen fri kultur? Varför väljer man att stoppa föreställningen? Eller är det bara ett nytt sätt att skapa rubriker och få publik till operan? Och vad vill regissören säga? En ganska otäck och märklig utveckling av kulturklimatet. Man kan förstås alltid ha synpunkter på regissörers tolkning av verk, och det är verkligen inget som tyska scener är främmande för, men därifrån till att hota artister och regissörer eller utföra andra attacker mot kulturen är inte rimligt.
När man iscensätter Mozarts Così fan tutte ställs man inför ett delikat politiskt/religiöst problem. Pojkarna, som ska testa sina flickvänners trohet, klär ut sej till (i originalet) albaner. Tanken är väl att de ska maskeras till något exotiskt. Nåt som var exotiskt på Mozart och Da Pontes tid. Dessutom säger myten att just albaner ska vara "välutrustade", något som säkert Mozart var väl medveten om. Turbaner och mustascher är tradition. Vill man kan man säkert tycka att ett sånt schablonmaskerande är kränkande. Men det känns inte nedlåtande eller förnedrande. Härom sommaren gjorde jag också Così i en annan produktion i Ystad. Där valde man en annan lösning, och vi pratade ganska mycket om problematiken. Regissören och scenografen ville att karaktärerna skulle istället för albaner förklädas till muslimska nordafrikaner. För regissören var det både mer exotiskt och kanske lite spännande för kvinnorna än den vanliga schablonen. Men var går gränsen? Hur långt får konsten gå för att nå sina mål? Hos vem ligger ansvaret? Och hur indignerad får man bli över nåt som visas på scen eller film?
Om scenen blir en politisk plattform som censureras är nog mycket förlorat. Vi måste kunna tillåta vissa såna utspel, precis som vi kan visa mord på scenen utan att för den skull tycka att det är rättfärdigat.
/ J

Mamma, quel vino e generoso

Jag har redan berättat lite om den nyöppnade krogen Via Appia, på precis lagom krypavstånd från Karlstads teater. Mitt i city. En italiensk krog med bra ambitioner. Igår kväll gled vi in efter lördagens föreställning för lite välförtjänt belöning i form av mat och vin. Nästan hela ensemblen. Och en gäst. Om vi börjar med maten, så var den lite ojämn. Vissa av oss fick riktiga höjdare, medan andra rätter var direkt dåliga. Barnsjukdomar? Nåväl, det är ändå vinautomaten som folk minns. Ja, ni läste rätt. Vinautomat. En apparat som ser ut som en avancerad vinkyl, med ett femtontal olika sorters italienska viner. Man köper en kreditkort i kassan som laddas med pengar. Sen är det bara att tanka. Olika sorter. Olika mängder. Tills det är dags att fylla på. Rolig idé. Och det är inte dumt om man vill prova lite olika sorter. Och det vill man ju...
Vi fick också en snabb tjuvtitt på Skybaren, som inte öppnar förrän nästa helg. Kupolen/skybaren har en fantastisk utsikt över Klarälven, och är inredd med en stjärnhimmel. Hiss direkt från restaurangen. Vi kommer tillbaks!
På restaurangen fick vi också besök av en viss Margot Wallström, som hade bevistat vår Così. Hon tackade så mycket för föreställningen. Speciellt för andra akten, då hon tyckte att vi hade sjungit upp oss... Dessutom gillade hon inte våra långkalsonger. Varför inte?
Nu är man hemma i soliga (ja, faktiskt!) Göteborg igen några dagar innan det är dags igen. Fram och tillbaka. Och inte riktigt hinner man landa nånstans. Otroligt förvirrande och svårt att vänja sej vid. Är det åldern? Eller är det bara mycket svårare nu när man har familj? Helt klart får man andra perspektiv på hela grejen nu. Och det känns bra. Ibland.
/ J

Mitt i city

I dagarna har Karlstad begåvats med en splitter ny galleria. Massor med affärer, restauranger och folk. Tjusigt! Och i ena hörnan ligger en helt ny italiensk krog, med utsikt över Klarälven och teatern. Via Appia. Självklart var vi där och provsmakade redan igår. Klart godkänt. Mer än man kan säga om filmen som Tobias och jag hamnade på igår kväll. "Snakes on a plane". Ja, titeln säger nog allt. Herregud! Det värsta är att den var ganska effektiv i sitt onda syfte. Alla som har minsta skräck för ormar (vem har inte det?) eller för att flyga inser säkert att kombinationen är inte bara dubbelt värre... Idag har vi föreställning igen. Sist var både Annlo och Jonas lite illamående, men det gick trots detta riktigt bra. En sällsynt diskret och svårflörtad publik bara. Det ska inte behöva påverka, men det gör det. Jag lovar.
Den senaste veckan har min kalender framöver börjat fyllas lite mer. Mest konserter framöver. Av olika karaktär. Och en överraskning framåt sommaren. Än kan jag inte riktigt berätta vad det gäller, men det verkar spännande. Snart måste jag bestämma mej hur jag ska göra med nästa säsong också. Tillbaka till Operan eller? Vi får se.
En familjefråga som måste diskuteras och planeras noggrant.
Den här veckan har ju också gänget på Folkoperan haft premiär på Rigoletto. Tyvärr har jag inte kunnat se den ÄN, men det är kul att se och höra att alla utlåtanden tyder på en mycket bra uppsättning. Grattis. Gå och se den, alla. Jag kommer och tittar senare!
/ J

Blue monday

Vi vaknar i ett lite nyare Sverige idag. Allians för Sverige tog till slut hem spelet, och jag ser med nyfikenhet, spänning och lite förhoppning fram emot en intressant och dynamisk förändringens tid i Sverige. Och Stockholm. Kanske får vi nu löst frågan om kultursektorns pensionsvillkor. Kanske får vi nu öppning i frågan om ett nytt operahus i Stockholm? Och troligen öppnas för avdragsrätten för kultursponsring på allvar. Vem blir ny kulturminister? Får kulturen en lite mer framskjuten och tongivande plats i politiken? Man kan ju alltid hoppas.Hoppas att det blir tydligt. En nystart för Sverige. För framtiden.
Själv drar jag återigen till Karlstad. Imorgon (tisdag) väntar en speciell föreställning. Klockan tolv väntar skolungdomar på teatern. Förhoppningsvis fulla av förväntan. Och tålamod. Man ska aldrig underskatta ungdomarnas (eller några andras) förmåga att uppskatta en fyra timmars opera. Flera gånger har jag blivit glatt överraskad vid Högskolekvällarna på Kungliga Operan. T ex har vi spelat Carmen på franska. Många trodde att det skulle bli mycket svårt att övertyga. Tvärtom har jag sällan varit med om en så öppen, spontan och uppskattande publik. Ingen gammal stel osäkerhet där inte. Och inga gamla fördomar och jämförelser med gamla "guldåldrar" eller andra uppsättningar långt tillbaka i tiden. Förhoppningsvis har vi där en trogen publik även i framtiden. Därför är skolföreställningar något av det viktigaste för både oss, men också för de som kanske återkommer många gånger framöver. En nystart för Sverige. Och för kulturen?
/ J

Lördag hela veckan

På väg till tåget. Ska försöka ta mej tillbaka till Karlstad igen. Ja, det är sant! Vi är igång igen efter uppehållet. Nypremiär i onsdags. Det gick faktiskt oväntat bra, med tanke på omständigheterna. Vi hade två otroligt flamsiga och okoncentrerade repdagar, där vi alla undrade vad vi egentligen håller på med. Det är ganska lustigt vad saker och ting förändras, bara man får lite distans till det. En uppsättning tenderar ju ofta att bli ganska intensiv, inte minst nära premiär. Då kan det börja hända saker efter premiär, bara för att man låter både tanken och kroppen vila lite. Bearbeta kanske? Klart är att jag använde mitt uppehåll till att måla och pyssla i lägenheten. Och att gå till naprapaten. Tre gånger! Men, så går det väl när man tvingas springa omkring och sjunga med en jätteturban på huvudet... Aldrig mer, typ.
Häromkvällen fick jag nästan höra Verdi's Requiem här i Göteborg. Dvs jag stod bakom scenen, med dottern i vagnen. Hon somnade strax efter Dies Irae... Det var en helrysk solistensemble, som inte imponerade särskilt. Tjejerna var hyfsade. Men dirigenten Vedernikov gjorde en lysande insats med stycket. Jag drar mej plötsligt till minnes när jag hörde samma stycke i Globen för hundra år sedan. Eller närmare bestämt 1991. En viss herr Pavarotti hedrade Sverige med sin "närvaro". Lite halvt nochalant trallade han sej igenom stycket med klaverutdrag i handen halvsittandes på en barstol. Wow!
Men då blev man tagen av den enorma kören, som med sina drygt fyrahundra röster fyllde denna jättearena med mäktigt välljud. Det blev man inte riktigt häromdagen. Det var bra, men inte riktigt så maffigt som jag gärna vill att det ska vara.
Nu är det dags att rusa. Man vill ju inte missa tåget...
/ J

9/11

Fem år sedan. Det känns helt overkligt. Fem år sedan man satt och förtvivlat försökte förstå vad som pågick. Fem år sedan de där bilderna som ingen kunnat glömma, när planet flyger rakt in i World Trade Centers norra torn, spreds över hela världen.
Ofattbart och skrämmande. Men verkligt. Och påtagligt, inte minst när man efter detta ska åka till och från USA. Jag höll på att inte komma iväg till min USA-debut strax efter 11 september. Alla visumbehandlingar tog förstås extra lång tid. Amerikanska ambassaden hälsade bara: Återkom senare. Vi vet inte när. Det slutade med att jag fick göra en vansinnesresa tillbaka till Sverige mitt i rep-perioden för att hämta mitt visum. Kontrasten från det trettiogradiga Miami till snökaos och tio minus i Stockholm var overklig. Och skrämmande.
11 september markerar också något positivt. Vår dotter "fyller" nämligen 1 och ett halvt år idag. Grattis! Tiden bara rusar fram, och hon är plötsligt en stor tjej, som går till dagis med ett leende på läpparna och ryggsäcken i högsta hugg. Redo att möta världen och ta den med storm. Makalöst. Och skrämmande.
Sedan är det nu dags att damma av Così igen. Förhoppningsvis är alla friska. Själv är jag visserligen allt annat än frisk just idag. Kanske har dagisbacillerna nått även mej. Ont och tjockt i halsen. Det var 25 dagar sedan vi gjorde föreställning nr 2. Vad finns kvar? Och vad är borta? Overkligt. Och skrämmande. Men lite spännande.
/ J

Maxtaxflax

Jag berörde ämnet redan i förra inlägget. Nu kommer utvikningen. Livet med dagisbarn har börjat. En enda lång väntan på svinkoppor, moraxella och andra intressanta streptokockmutationer. Men mest av allt känns det som man har fått tiden tillbaka. Tid till sej själv. Och varandra. Tid till kontemplation. Tid som varit försvunnen. Eller kanske rentav kidnappad.
Eftersom vi har så ovanliga arbetstider i kultursektorn har vi också fått stifta bekantskap med något fantastiskt. Smaka på detta: Kommunal barnvakt på kvällstid i hemmet. Tack vare enträgna, energiska och envetna insatser från (framför allt) föräldranätverket på Göteborgsoperan har vi nu tillgång till denna nödvändiga resurs. En kvinna som kommer hem till oss de kvällar vi båda har föreställning/konsert. Allt inom ramen för maxtaxan. Hurra! Annars skulle vi faktiskt inte kunna jobba fullt ut båda två. Och hur förklarar man att "jag bara kan jobba varannan helg" eller "inga torsdagkvällar" för arbetsgivaren? Visserligen har jag tagit en liten time-out från Kungliga Operan. Men det betyder ju inte att jag är helt ledig. Nästa vecka börjar vi om igen i Karlstad. Föreställningar hela hösten. Kom och titta!!!
Hur gör folk egentligen? Tar man hjälp av släkt och vänner? Hyr in Nisse från Manpower ? Eller funderar man igen på om det är värt det. Eller om man ska hitta en alternativ väg. Mot målet. Och vad är då målet?
Hur mycket ska man egentligen offra för konsten? Är man beredd att missa mycket på vägen för sin karriärs skull? Eller skulle man trivas med ett "vanligt Svensson-liv"?
Frågor som får svar. Så småningom. Hoppas jag.
/ J

Nystart

Vem känner inte en viss berusning av något nytt och fräscht? En "ansiktslyftning" eller bara lite nya pigga krafter i ansamling? Mot nya mål. Eller samma. Men med nya krafter och tag. I kamp mot hösten och mörkret. Eller något annat.
Som ni kanske märkt har jag inte varit så flitig den senaste tiden. Det betyder inte att jag håller på att avveckla. Tvärtom. Nu kommer en fräsch nystart, som förhoppningsvis ska nå ännu lite längre och djupare. Den nya utformningen på sidan känns lite rolig och inspirerande, tycker jag. Nytt och fräscht.
För Karlstad och Värmlandsoperan är läget ganska stillastående just nu. Efter premiären och föreställning nummer två var vår Despina tyvärr tvungen att opereras. Detta gjorde att Värmlandsoperan beslutade sej för att ställa in tre föreställningar. Precis efter premiär. Och med ganska fina recensioner. Nåväl, vi får helt enkelt försöka samla kraft och återkomma med dunder och brak den 13 september. Nytt och fräscht.
För min agentur Svenska Konsertbyrån var det en sorts bladvändning eller nystart i helgen. Kerstin Hammarström, som lett byrån sedan starten lämnade över rodret till Maximilian Schattauer. Kerstin hyllades/avtackades med en ceremoni och konsert i Grünewaldsalen i fredags. Flera av byråns sångare (ja, bland andra jag!)och musiker ställde upp och gjorde denna eftermiddag till ett fint minne för Kerstin. Tack Kerstin för det du och Konsertbyrån har gjort för oss sångare och musiker och dirigenter under alla år! Nu jobbar vi vidare mot samma (och nya) mål. Under ny ledning. Nytt och fräscht? Vi får se...
Sen har jag faktiskt inte legat på latsidan hemma bara för att vi har ledigt från Värmland. En hel del ytskiktsförvandling har åstadkommits i lägenheten. Känns bra. Nytt och fräscht.
Dottern har avverkat tre veckor på dagis. Nej, förskola ska det visst heta. Hon verkar i alla fall trivas som den berömda fisken. Varje morgon rusar hon rakt in och skriker ett litet morgonglädjetjut. Nu är jag här! Och som ni har längtat! Och sen tittar hon inte tillbaka. Mamma eller pappa är för stunden perifera.
Ett nytt stadium i föräldralivet har börjat. Tiden har givits oss tillbaka. Några dyrbara timmar om dagen. Nytt och ganska fräscht.
/ J

Schack Matt-ei?

Kan det bara vara en tillfällighet? Av alla dagar och tider på året väljer SVT att sända Figaros Bröllop med Peter Mattei ikväll, en onsdag som inte är så speciell, förutom att det råkar vara just idag som det är premiär på Värmlandsoperan. Jag tror inte vi behöver oroa oss för konkurrens, men det känns ändå lite märkligt. Varför just idag? Är det ett tecken? Och vad betyder det isåfall? Räcker det inte att jag i normala fall (när jag jobbar på Kungliga Operan) tvingats konkurrera och dela roller med honom? Och ständigt jämföras med ett lysande original? Jag vill påpeka att jag har inget alls mot Peter, tvärtom. Däremot har arbetssituationen för min del blivit svår. Att gå in och "ersätta" Mattei är inget lätt uppdrag. Hur man än gör är man dömd att misslyckas. I Kärleksdrycken, där jag dubblade länge med Mattei, fick jag t ex kritik för att jag inte var lika lång som Peter. Hmmm. Vad göra? Men nu står jag här och gör min andra Così-uppsättning, och Peter är väldigt välkommen att komma och titta på spektaklet. Han ska ju i alla fall göra rollen i vår på Operan...
/ J
PS.Bara så ni vet: Jag USA-debuterade två veckor innan Peter Mattei, visserligen bara på en undanskymd scen i Miami. Men dög det åt en viss Pavarotti, så ska väl inte jag klaga. DS.

Premiär på flera plan

Hur kom vi hit? Vad var det som hände? Och vad blev resultatet? Frågorna hopar sej från alla håll, och svaren kommer så småningom dyka upp. En liten vink om resultatet fick vi igår. Genrepet kändes inte perfekt, men det flöt oroväckande bra, med tanke på de senaste problemen vi fått tampas med. Vi fick i alla fall Despina med på scenen. Vissa scenerier fick justeras (för tillfället), men det mesta fungerade bra. En känsla av lugn mitt i det sceniska och musikaliska kaoset infann sej. En skön känsla. Jag kan förstås inte tala för alla medverkande, men det kändes aldrig ett dugg osäkert eller vilset. Tvärtom känns det som vi har kontroll på stycket, och har en stor frihet inom de ramar som är utlagda. Alla visste vad de skulle göra och det flöt på. Det kändes till och med inte särkilt långt! Trots de tre och en halv timme (drygt) det tar att ta sej från A till Ö. Och i den här pjäsen/operan är man ju verkligen medverkande i stort sett hela tiden. Fantastiskt skönt också att få publikrespons. Det verkade faktiskt som de hade ganska kul! Lovande, men absolut ingen garanti. Tiden får utvisa.
Sommaren försvann, friidrotts-EM kom och gick, och plötsligt står vi här i mitten på augusti. Med en premiär runt hörnet. Men det är inte den enda "premiären" den här veckan. Min underbara dotter började inskolning på förskolan igår... Man har svårt att fatta det. Hon föddes ju nyss!?! Och nu ska hon lämnas av varje morgon i händerna på andra. Fast det verkar som om hon kommer trivas mycket bra. Redan första dagen (som är en timme lång) glömde hon totalt bort mamma i rummet bredvid. Accepterade situationen fullständigt. Undra var den sociala kompetensen kommer ifrån? Redan?
Och själv sitter jag i ett regnigt Karlstad och väntar otåligt på Così-premiären. Att få den överstökad. Den tunga och märkliga repperioden är bakom oss, och nu gäller bara att kunna ladda om och toppa när det verkligen gäller. Skarpt läge.
Läste förresten Lasse Anrells krönika häromdagen i en av tidningarna. Rubriken löd: Opera handlar om att vinna. Ett citat värt att fundera på. Är det sant? Ja, till viss del. Men det får inte bli en tävling mellan artisterna. Vinsten måste vara över sej själv, sina begränsningar och över allt annat som kan hindra en från att prestera maximalt. Det är att vinna. Eller att förlora...
/ J

Ensemblen på knä

Vi har fortfarande inte fått någon rapport om vår sargade Despina. Röntgen igår, och vi får väl hoppas att det inte är allvarligt. För vad gör vi då??? Finns ju ingen backup direkt. Man räknar ju sällan med att solisterna ska skada sej, och inte ens kunna gå på scenen. Det som kan hända ibland är ju att man har röstproblem (har jag hört...), och då kan man lösa det med en annan sångare i diket. Men det här är ju värre. Vi andra ser nu ljuset i repetitionstunneln. Nu börjar upploppet. Imorgon har vi första genrep. Med eller utan vår Despina? Vi får se...
Förresten är det synnerligen dålig planering att lägga en genrepsvecka just under friidrotts-EM. Vi missar ju nästan allt.
/ J

Despina på sjukan

Vad är det som händer? Mitt i repetitionen ligger plötsligt Despina i plågor på scenen. Ett sargat knä. Isblåsa hjälpte inte, utan hon åkte direkt till sjukan. Vi andra fortsätter att repa. Är det nånting med Mozart? Eller med Konwitschny? Jag minns historien om Bartoli i Zurich. Gjorde Donna Elvira på kryckor efter en olycka. Vi får väl se. En Despina i rullstol kanske? / J

Samsjungning och surströmming

Nu börjar det verkligen närma sej premiär. En vecka kvar. Nu ska allt visas upp och bedömas. Det blir alltid lite extra pirr när man får sätta ihop stycket med orkestern. Samsjungningen (fredag/måndag) gick riktigt bra. Orkestern klingar bra, och verkar tycka det är kul också. Och nu i dagarna sätter vi ihop orkestern med vårt arbete på scenen. Långa dagar, och ett slitsamt arbete. Man vet ju att man inte KAN ge 100% hela dagarna. Ändå måste man försöka, eftersom man måste testa (ljud-)balans och känna efter hur ljudbilden förändras. Och det gör den. Särskilt med stora turbaner och diverse annat ivägen. Vi hade 29 grader på scenen igår. Det kändes som 129. Det kommer inte bli kallare till premiären. Kanske utomhus, men inte på scenen.
Nog om detta. I helgen rådde det komplett EM-feber och folkhysteri hemma i Göteborg. Dessutom hade vi fint besök. Och det blev en helt fantastisk kräftfrossa. Med både havskräftor och nyfångade Vätternkräftor... Inte helt illa. Och sanslösa viner direkt från Frankrike. Synd att helgerna går alldeles för fort när man pendlar.
Här i Karlstad har vi en Norrlandsmaffia i solistensemblen. Följdaktligen kom nu den känsliga frågan upp. Surströmming skulle det ätas. Jag och Tobias, sörlänningar som vi är, tog mod till oss och bestämde oss för att ta strömmingen vid hornen(?). Jag förstår inte riktigt storheten, men det var faktiskt inte alls så dumt. Väldigt salt. Och goda tillbehör. Men den där lukten. Tur att man är van vid det mesta som småbarnsförälder. Nu är det gjort i alla fall. Första surströmmingen.
Nu samlar vi kraft för fortsatta orkesterrep, och på fredag är det första genrep.
Jag har glömt att säga det tidigare, men det kommer nu:
Jag hoppas att många av er kan komma hit och titta under hösten. Hjärtligt välkomna!
/ J

Konwitschny - på plats?

Det är väl ofrånkomligt att man blir lite förvirrad i en sån här udda produktion. Jag menar, det är inte ofta som man först repeterar i sex veckor med en assistent. Sedan, strax innan premiär, kommer "demon-regissören" själv, och ska på något sätt både försvara och förnya sin gamla uppsättning som omplacerats långt upp i den svenska urskogen, och försetts med svenska sångare och en svensk översättning som inte riktigt stämmer överens med det tyska "originalet" som använts i Berlin tidigare. Vi kan inte låta bli att känna oss mycket utlämnade. Regissören K har mycket bestämda uppfattningar om hur texten och musiken skall framföras. Det handlar mycket om tempo och undertexter i varje recitativ. Och pauser. Men nu kommer det förvirrande: Det arbete som vi har gjort innan K's ankomst stämmer inte alls överens med hans nuvarande intentioner. Koreografin stämmer oftast, men vi lämnas ganska ensamma med att försöka förstå varför just denna fras ska levereras i ett långsamt tempo, eller föregås av en ENORM paus. Och vissa detaljer är så fastlagda, att det omöjligt kan diskuteras att ändras. Pauseringar finns det ganska gott om i uppsättningen, och i det här (nästan) ostrukna skicket känns det som om fyra timmar kommer bli nog långt för Karlstad. Och för oss sångare.
En del frågor kvarstår fortfarande, men mycket som ändrats har ändå varit till det bättre. Vissa delar av operan känns fortfarande lite aparta. Kanske svårt att bedöma när man är mitt i det själv, men det blir mycket intressant att höra vad folk tycker om några veckor.
Värmen inne på scenen den senaste veckan har varit fullkomligt obeskrivlig. Särskilt nu när man börjat sätta ljuset också. Vi har ett antal fläktar som går varma hela dagarna, och ändå dryper svetten om oss varje rep. Bästa bantningsmetoden. Fixa en roll i Così, så går det på ett kick. Det är ju bara att sjunga lite.
Tack och lov har vi inte långt till vattnet. Precis utanför teatern, mitt i Karlstad, kan man bara kasta sej i Klarälven. Perfekt efter en lång repetition. Så, har ni hört nåt rykte om högljudda och bleka flodhästar eller isbjörnar i Klarälven, så vet ni varför...
/ J

Konwitschny - på plats!

Ja, så kom han i alla fall till slut. Konwitschny. Till Karlstad och Sverige för första gången. Som jag tidigare skrivit om har vi matats med diverse sanningar och osanningar om honom och hans arbete. Ett slags "Bergman-syndrom" om ni förstår vad jag menar. Alla runtomkring oss har varit supernervösa. Inte minst vår assistent, som nu ställdes inför inkvisitionen och skulle försvara sin del i arbetet. Vi visste inte riktigt hur han (Herr K) skulle hantera oss sångare heller. Skulle han bli chockad och undra vad det var för katastrof som utspelade sej på scenen? Eller skulle han rentav bli glad, och kanske inspireras ytterligare av våra öppna och villiga sinnen? Snabbt fick vi ett klart och tydligt svar. Här har vi en regissör som har väldigt bra koll på hela apparaten. Som snabbt och smärtfritt, mycket metodiskt jobbat sej genom (snart) hela operan. Allt var långt ifrån till full belåtelse. Men också långt ifrån hopplöst. Och han har varit väldigt snabb och tydlig med att berömma oss sångare. Något som många glömmer... Och kännt av vilka som behöver hjälp och stöd. Det har i sin tur gjort oss mycket säkrare i vår osäkerhet, och har kunnat till och med komma med egna förbättringar och förslag. Något som tidigare sagts varit helt omöjligt utan att först gå genom hans dramaturgiat, minst. Nåväl, han har visat sej vara en mycket trevlig och intelligent man. Alla myter som spridits har kommit på fall. Och vi har kommit längre på några dagar med honom än vi gjort under hela våren... Ett ord kan lätt sammanfatta känslan för oss sångare: ÄNTLIGEN!
Inga mera diskussioner om placeringar i Berlin-uppsättningen. Inget mera tjafs om steg hit eller dit utan anledning. Klara besked och kanske en intressant produkt i vardande. Fortfarande kämpar vi med vissa skillnader i den tyska översättningen och den nya svenska. Och fortfarande har vi språkförbistringar att överbrygga. Han talar väldigt lite engelska. Vi pratar inte (alla) flytande tyska. Och runt oss finns många som vill översätta. Ju fler kockar...
Men ljuset i den länge ganska becksvarta tyska tunneln börjar flöda, samtidigt som solen för ett ögonblick lämnat Karlstad. Turbanerna känns lite lättare, och vi går med lättare steg till repetitionerna.
/ J

Sommaren ÄR kort!

Ja, så var man tillbaka i Karlstad. Hur gick det till? Och redan nu? Det var ju nyss vi gjorde ett (ganska taffligt) genomdrag och skiljdes åt för sex härliga semesterveckor. Eller vad man nu gjorde. Jag hade semester. Och det gick förstås alldeles för fort. Men vi hann med ganska mycket, eller vad sägs t ex om Champagne i Göteborg, en hemlig provsjunging, Sverige-Englandmatchen i Stockholm, radhusliv i Gustavsberg, barytongolf på Värmdö, bröllop i både Stockholm och Helsingborg, kompisbesök på Öland, torpidyll i Rejmyre, Nostalgikväll och nyfångade Vätternkräftor(!) och kalla bad i Vadstena och besked om en liten ny bebis i vänkretsen (Grattis!). Och förstås en hel massa kvalitetstid tillsammans med fru och dotter. Bilen har också fått ett nytt avgassystem. Tack och lov.
Inte så mycket tid för bloggande...
Nu tänker jag försöka ta nya tag, och förse er med det senaste från framför allt Karlstad och vår stundande premiär den 16 augusti. Snart. Känns det som.
Vår käre regissör har ännu inte dykt upp. Som jag skrev tidigare hoppade han av sin produktion av "Aeneas i Kartago" i Stuttgart. Ryktet säger utbränd/gått in i väggen. Svaret kanske kommer snart. Tydligen vilar nån slags förbannelse över den operan. När den skulle uppföras i Sverige försvann primadonnan mystiskt och plötsligt utomlands. Nu drabbades de av en ofattbar familjetragedi, där tenoren blev skjuten och dödad av sin far i nån slags fejd. Senaste budet är att han (Konwitschny) kommer på tisdag kväll, för att jobba på onsdag. Vi skulle verkligen behöva hans hjälp. För vi är inte alls klara. Och nu börjar snart orkesterveckan. Det var i alla fall kul att träffa gänget igen, och sjunga in sej igen på Mozarts magiska och sprudlande musik. Hoppas att vi kan förmedla den känslan även till publiken...
/ J

Värme på Värmdö

Redan efter Sverige-Tysklandmatchen började jag ana att något konstigt var i görningen. Mycket kan man acceptera, men att få en utvisning mot sej så snabbt spelandes mot värdlandet, och där domaren dessutom hånflinar mot Teddy kan bara peka på en sak: Tysk konspiration. Såg ni förresten hur Lukas Podolski efter utvisningen klappade om domaren? Japp. Solklar tysk sammansvärjning. Vi kan gå vidare. Idag slog Tyskland märkligt nog ut Argentina i kvarten, efter en straffläggning som verkade lite väl "inövad". Två av Argentinas straffar kunde jag själv slagit bättre! Ytterligare bevis. Dessutom blev ju Argentinas målvakt lämpligt nog skadad under matchen. Inbytt blev istället den ganske orutinerade andremålvakten. Slump? Vem vet. Michael Owens skada, den mystiska olyckan i Italien, Isakssons hjärnskakning, Ronaldos övervikt. Mer och mer verkar peka i samma riktning. Värdnationen behöver och har skaffat sej en Autobahn rakt in i finalen. Men där tar det väl ändå stopp??? Eller har man köpt Ronaldhino också?
Men nu hejar jag på Italien. De har chansen (?) att hindra tyskarna vid sista bron. Om inga konstigheter hinner hända...
För övrigt kan jag konstatera att Italien utan konkurrens har den mäktigaste och ballaste nationalsången. Och Argentina den konstigaste och mest oväntade.
Just nu lever vi lyxigt skärgårdsliv i vänners hus på Värmdö. Och njuter av värme, vänner och riktigt sommarliv. Härligt!
Imorgon väntar bröllop, och sedan drar vi vidare till Öland. Kungligt värre. Och snart väntar Karlstad igen. Sommaren bara flyger iväg. Det gjorde tydligen också Peter Konwitschny (regissören för Cosi i Värmland) från sin uppsättning i Stuttgart. Åtta dagar in på repetitionsperioden kastade han in handduken och drog. Sjukdom heter det. Eller? Och vad betyder denna "uppladdning" för oss i Karlstad. Kommer han? Är han utvilad och laddad till tänderna? Eller är han helt under isen och totalt ointresserad? Om tre veckor får vi svaret. Alltihop är en enda stor tysk konspiration. Così fan tutte!
/ J

Tunnel - mitt under fotbolls-VM!

Ja, nu i helgen är det äntligen dags. Götatunneln är färdig och invigs under stort pompa och ståt. Parad av Volvo-bilar och folkfest i dagarna tre. Dessutom infaller segeltävlingen Volvo Ocean Race med sin målgång nu också. Vilken slump!
Ni tycker kanske att det är en liten pseudohändelse i den stora världen, men jag kan berätta att för oss, som bor rakt ovanpå tunneln, och som dagligen irriteras och störs av trafiken i närområdet, är det inte nåt annat än en liten Paraguay-seger. Resultatet kommer förstås låta vänta på sej, men direkt kommer man nog märka en del små tecken. En något lägre ljudnivå, även med öppna fönster. Kanske att man inte behöver torka bort tjocka svarta avgaslager från fönsterbrädorna varje vecka. Och så småningom börjar omvandlingen av hamnområdet. Ruffigt ska bli folkligt och inbjudande. Bostäder och hamnpromenad. Det rör på sej. Och nu även i nya tunneln. Matilda och jag var där. Gick hela tunneln. Med många andra intresserade och nyfikna.
Så här under fotbolls-VM kan man inte låta bli att fundera över varför så många i opera- och musikbranschen är helt sålda på fotboll. Det finns säkert många enkla anledningar, men man slås också av en del uppenbara paralleller. Det mest slående är ju förstås att man, oavsett personlig skicklighet eller talang, måste spela ett bra lagspel för att lyckas i längden. Elva man.
Som vi sett med Sverige i VM handlar det om att veta sin roll och plats i laget. Att se till att följa planen och att ge understöd. Missförstå mej inte. Jag är den förste att stödja och uppmuntra individuella initiativ både inom musiken och fotbollen. Det är det som är tjusningen! Men om man glömmer laget helt kanske man inte får samma möjlighet att briljera själv. Då kanske man hamnar i en offside-fälla. Och då blir man avblåst. Spelar man fult blir man utvisad. I fotboll. I operavärlden..? Om man går in på roller och uppgifter kan man lätt likna tenoren vid den klare anfallaren. Alltid redo att avfyra sitt höga C. (?) Och barytonsångaren kanske är lite mer en Kim Källström eller Anders Svensson. Styr på mitten, servar tenoren med smörpassningar och slår till med ett och annat distansskott ibland. Men har också lite koll bakåt och håller ihop laget.
Om man får ta ut svängarna lite, så känner jag mej som en mycket offensiv mittfältare. En Ljungberg kanske. Lurig och envis. Avgör gärna. Och sugen på att vara med mycket i spelet. Om bara tränaren vill det... Fast på Operan känns det som jag mest blivit en Mattias Jonson. Får kanske komma in sista tio, och springer då som en gnu. Vill mycket, men lyckas bara ibland.
Jag får väl ställa till med lite bråk eller nåt, så kanske de fattar?
Ikväll gick också en gripande och intressant dokumentär på TV om min farfars farbror. Evert, om någon möjligtvis har hört talas om honom?
Slog mej plötsligt att jag måste åka och besöka Pampas. Samborombon. Verkar trevligt.
Då skulle hela Taube-paketet vara i hamn: Jag har sedan barnsben ett stort intresse och en stark passion för den svenska skärgården. Jag har spenderat mycket tid (och pengar) på minst en känd Stockholmskrog. Sedan ett drygt år är jag bosatt i släktens andra hemstad: Göteborg. Jag har också de senaste åren hamnat, genom både vänners försorg och med jobb, ett flertal gånger i Provence i södra Frankrike. Och nu är det bara Argentina kvar. Sen är Taube-resan fullständig.
Och här kommer jag tillbaka till fotbollen. Dagens match understryker bara. Årets vinnare heter förstås: Argentina.
Kanske får jag chansen att komma dit nån gång. Då ska jag lära mej rida. och dansa tango. Vad annars?
/ J
PS. Lionel Messi - 18 år. Skrev kontrakt med Barcelona som trettonåring. Kommer in femton minuter. Gör ett mål och en målgivande passning. Den nye Maradona. Se honom! DS.

Är det någon kvar?

Jag förstår om ni har tröttnat. Det har blivit väldigt långt mellan inläggen, trots goda intentioner och en hel del material att skriva om. Men ibland så vill det sej inte. Och man fastnar lätt i platta dagboksinlägg. Det vill vi ju inte?
Kul är att höra att många läser, och på senare tid saknar mina små nedslag i cyberrymden.
Och de senaste veckorna i Karlstad har nästan varit karbonkopior. Slitsamma rep hela dagarna. Och Bishops Arms på kvällarna. Dagarna försvinner. Onsdag eller torsdag. Ingen aning. Men bara nio pinnar muck. Eller nåt. Nu är första halvlek avslutad. Eller ska man säga förberedd. Nu kan Grandmaster Konwitschny glida in och slipa lite på detaljerna(!), och njuta av den svenska sommaren. Kommer han känna igen sin Così? Kommer han kunna ändra på det som inte funkar på bara åtta dagar? Kommer han överhuvudtaget? Finns han?
Vi får se... Men jag vill passa på att välkomna alla som kan och vill till Karlstad i höst. Premiären är tyvärr utsåld, men vi spelar ett tag till. Kom och se mej i långkalsonger och turban. Bara det är värt biljettpriset. Eller?
Sedan fredag, märkligt nog precis sammanfallande med VM-starten, har jag/vi sex veckors sommaruppehåll. Inget Karlstad förrän den 23 juli. Och ännu märkligare är att det lyckades sammanfalla med en värmebölja. Trettio grader i Göteborg. Mysko! Det enda rätta har varit att ta sej till havet. Till dotterns stora förtjusning.
Så, trots Sveriges galet dåliga start på VM leker livet.
Jag ska förresten sluta tippa både Melodifestival och fotbolls-VM. Det verkar som allt går precis fel väg. Min drömelva är nog sämre än sämst. Visserligen lite hafsigt ihopplockad, men nu får jag nog byta ut hela laget. Minst. Jag tror fortfarande på Messi. Men då måste han helst få spela också.
Det tar emot, men Tyskland ser faktiskt starkast ut hittills. Och Spanien imponerade idag. Brassarna fick oväntat svårt mot Kroatien. Och tjock-Ronaldo såg inte helt pigg ut. Och Sverige har harmoni i laget. Typ.
Nytt tips: Argentina-Tyskland i final. Och Messi fixar guldet. Om inte Sverige hittar rätt förstås.
Förresten har jag fått en förfrågan som jag inte kan berätta något om än. Men det låter spännande. Mycket spännande...
/ J

Vem tar vem?

Vem tar vem?
Det är just den stora frågan man ställs inför i slutscenen på Così fan Tutte. Hur ställer man de ursprungliga trolovade gentemot de nya passionerna. Eller vad händer? Alltid har man försökt lösa slutet på olika sätt. De flesta verkar luta åt en öppen lösning. Helt i tidens anda. Eftersom paren varken kan gå tillbaka (eller?), men heller inte fullt ut bejaka sina nya passioner, väljer de flesta att lösa det med en total annullering. Ingen gifter sej med ingen. Då tar man ju inte ställning eller väljer sida på nåt sätt. Vem tar vem? Och hur skulle man själv reagera inför en sån här situation? Overkligt förvisso, men i dagens dokusåpasamhälle kan man ju tänka sej den hypotetiska tanken att ett sånt här experiment skulle kunna hända. Eller?
Jag vill hävda att en viss herr Mozart i alla fall lämnar det en smula öppet. Jag kan också släppa ett litet hundben inför hösten redan nu. Någon eller några får någon eller några här i Värmland. Wow! Vilken överraskning. Jag vill ju inte lämna ut FÖR mycket. Jag vill att alla ska komma hit och se vår fantastiska och spännande Così! Men just nu har vi en mycket tung period. Mycket hårda repetitioner, och idag fick vi det första solistfallet. Vår tenor ligger hemma i magsjuka, och vi hoppas verkligen att det inte är något smittsamt... Isåfall är nog undertecknad i farozonen. Och vi är ju nästan som siamesiska sångare. Plötsligt blev det väldigt tomt. Alla våra duettpartier lät plötsligt väldigt tomma och konstiga. Min turban satt lite på sned, helt enkelt.
Ikväll gick den över alla gränser uppblåsta kändismatchen på tv4. Inget snack. För oss alla som var högst närvarande sommaren -94 var det en nostalgi redan vid nationalsången. Men matchen? Nej, inte mycket till match. Men det var otroligt kul att se dem. Kennet, Brolin, Ravelli, Rolle och Thern. Och Stefan Schwarz såg precis lika grym ut som vanligt. Tänk att det känns som igår. Sommaren -94. Den berömda brons-sommaren. Alla minns. Var de var. Med vilka. Och hur. Det går inte att glömma Rålambshovsparken, med 80.000 jublande människor. Jag kommer också ihåg några fantastiska heta (pga vädret) nätter hemma i gamla Huddinge. Med goda vänner. Och mitt i natten fick vi förlösa fyra kattungar. Jag minns inte under vilken match det var. Men det blev två hanar och två honor. Den ena hanen var helsvart och den andra skrek oavbrutet. Följdaktligen blev deras namn Martin Dahlin och Ravelli. Tjejerna blev Lili och Sussie. Ja, det här var 1994. Kom ihåg det. Ravelli finns faktiskt fortfarande i familjens ägo. Han är en av världens mest omogna och klumpiga katter. Flera gånger har han tagit sats för att hoppa upp, men faktiskt missat ett helt matbord. Makalöst.
Nej, den riktiga matchen kom helt överraskande sent här inatt, när jag snubblade över en amerikansk kocktävling på tv4. Mästarkockar från både Frankrike, Italien, Asien (Ett land?) och Amerika. Och en utmanare. Med mitt namn antar jag att det blir ganska snurrigt om jag ger mej för djupt in i matbranschen. Men jag måste säga att det var mycket intressant, och bra producerat. Betydligt fler mål än i "kändismatchen". Ojojoj. Det märks att man har blivit lite Göteborgare.
Nu längtar jag hem till Kungshöjd, till myllret, till Liseberg och till Götaplatsen. Och till uteserveringarna på Avenyn. Till vännerna. Och till besökarna.
Närmast i helgen blir det fest igen. Vissa människor behagar fylla väldigt jämnt. Vi är bjudna. Vissa andra behagar tydligen gifta sej. Grattis!
Och åter igen är vi vid startpunkten. Vem tar vem? Och varför? Ja, nu har vi svaret. Man vet aldrig riktigt. Men om man inte tror på det, så kommer det aldrig hända...
/ J
PS. Jag häller just nu på att slipa mitt VM-tips, även om jag är lite sargad efter Eurovison Song Contest. Det finns ju mycket som pekar på Brasilien, men jag vill gärna hålla på Italien. Eller Portugal. Eller Sverige. Just det. Troligt. Vänta nu, nu låter jag precis som när jag försökte tippa Eurovision. Och hur bra gick det? DS.

Så gör vi alla!

Mina damer & herrar! Jag ber att få tacka er för ert intresse och era positiva kommentarer. Det betyder mycket. Jag har äran att meddela att i dagarna passerade vi/jag 5.000 visningar. Det är inte alls så dåligt. Tycker jag.
Repetitionerna i Karlstad går på för fullt. Vi har faktiskt tagit oss igenom stycket och ställt allt. Igår hade vi en lång diskussion på ett filosofiskt plan, och vad det är vi spelar egentligen. Vilken spelstil använder vi, och hur löser vi de olika problemen med karaktärer som klär ut sej till andra. Och om det är tillräckligt tydligt. För Värmland... Och för oss...
Vi får se om Sverige och Karlstad är redo för en sån här uppsättning. Vi får se också om vi är redo när det blir premiär (eller ska man säga ny-premiär???) i augusti. Vissa scener känns geniala, medan andra känns mellanstadienivå. Hoppas vi får ihop det på nåt sätt. Och sen har vi hela personkulten med Konwitschny. Den har ju inte riktigt haft genomslag i Sverige, men i Tyskland verkar han ha ett rykte och en status som vi bara kan jämföra med Ingmar Bergman här hemma. Fast nån egen toalett får han nog inte. Vi får höra hela tiden om allt han gjort, och hur fantastisk han är. Det är bara ett problem för oss nu. Vi är halvvägs in i produktionen, och han har inte ens varit här... Hmmm. Vad ska han göra när han kommer tre veckor innan premiär. Och får se spillror av den ursprungliga uppsättningen sjungen på svenska. Jag tror han kommer säga lycka till, och istället åka och fiska. Om han nu kommer.
Ikväll har vi en efterlängtad fest, med nästan hela Così-gänget. En belöning för det hårda och intensiva jobb vi lagt ner de senaste veckorna.
Det har vi verkligen förtjänat!
Così fan tutti!!!
/ J

Solo i Karlstad

Vart tar all tid vägen??? Är det någon som har sett den? Hälsa i så fall från mej att det var länge sedan vi sågs och att jag gärna ses snart igen...
Herre gud! Veckorna bara rusar iväg, och helgerna försvinner fortare än en avlöning. Senaste helgen var absolut inget undantag. Tvärtom. Direkt från Karlstad-tåget anslöt jag till Svensexegänget i Göteborg. Jaha, det var fredagkvällen. Och en bit av lördagen. Sen var det visst Eurovision. Middag med Mamma-gruppen i Göteborg. Hela gänget med fyra barn i ettårsåldern. Ni förstår säkert. Mitt tippande var ju inte direkt någon succé, men jag står på mej. Mina topp 5 är bättre låtar. Jag valde dessutom helt utan att ha sett bidragen "live" (förutom Carola), utan bara hört på skiva. Det blir något helt annat. Vissa artister har uppenbarligen väldigt svårt att sjunga utan Auto-Pitch. Brrr. Och röstningen har ju förlorat all spänning. Bara kompisröstning. Och säkert mygel och fusk. Fortfarande en skandal att Litauern inte bara kom till final. De slog nästan Sverige och Carola. We are the Weaners. Rysare...
Söndagen skulle ha blivit vilodag, men ack nej. Kollegan ringde och kraxade. Förklädd Gud i Säffle. Hoppa in? Javisst, sa jag och åkte. Det var ju ändå på vägen. Härligt stycke att sjunga, men alltid lika snopet. Redan slut? Och lika snabbt var plötsligt helgen slut. Var det en dröm? En illusion? Måhända en hägring? Förbi, förbi. Vi vänder blicken framåt och ser mot nya mål.
Förresten, var det bara jag som nästan missade hela hockey-VM? Märkligt.
Lite kändis-spotting från Karlstad: I veckan har jag inte bara sett en livs levande bäver och en utter (tror jag) i Klarälven. Igår promenerade en något skamsen Sven-Erik Magnusson mitt i centrala Karlstad. Kanske på väg från Polisen?
I två dagar har det regnat här i Karlstad. Precis de två dagar som mina tjejer var på besök. Jättekul.
Repetitionerna går (sakta) framåt, och med lite tur kommer vi genom stycket den här veckan. Nästa vecka flyttar vi in på stora scenen. Ett steg på vägen...
Till helgen laddar vi för Värmlandsbröllop. Det ska bli mycket trevligt. Och vi har barnvakt!
/ J

Ute och cyklar

Allt medan jag tillbringar dagarna i Karlstad, med en jätteturban på huvudet och en halvmetersmustasch i ansiktet, rullar allting på även på andra kanter. Idag var en mycket nervös dag. Min kära fru provspelade för Radiosymfonikerna. Förutsättningarna har verkligen inte varit de bästa. De som följt mej vet att jag har haft ett minst sagt fullt schema. Sen har vi ju en liten dotter också. Ekvationen talar för sej själv. Och resultatet borde bli därefter. Men icke. 74 stycken hungriga och duktiga flöjtister kom dit idag, och endast 11 stycken gick vidare till en andra runda. En av dessa var min fru! Efter en andra runda beslutades att de 11 skulle samtliga få komma tillbaka till även en tredje runda imorgon (tisdag). Fortsättning följer...
Och så hade ju Trubaduren premiär på Operan i helgen. Här kan man t ex läsa hur Lennart Bromander sågar hejvilt. Och jag som trodde att jag sett det mesta inom fyndiga rubriker. Hehe.
I eftermiddags gjorde jag och killarna en liten utflykt till Karlstads förorter. På jakt efter cyklar. Jag hade hittat en annons som verkade intressant, och vi blev inte besvikna. Väl framme möttes vi av en riktig cykelmånglare. Hela garageuppfarten var fylld med olika cyklar i alla former och storlekar. Tobias och jag valde ut varsin, och sen kunde vi glada åka tillbaka inåt centrum.
Jag lyckades också missa den stora premiären ikväll. Den fantastiska danska serien Krønikan hade nypremiär på SVT. Tur att man har spelat in den hemma! Jag missade den, för jag och Jonas D var på bio. MI3 gjorde ingen av oss besviken. Nonstop-action så man blev alldeles svettig. Faktiskt inte alls sämre än föregångarna. Bättre än tvåan i alla fall. Tycker jag. Trots galna Tompa.
Till slut har jag kommit fram till en topp-fem för Eurovision på lördag.
Så här tror jag att det går:
1. Belgien
2. Rumänien
3. Sverige
4. Grekland
5. Schweiz
Som smygare utser jag Island, Irland och Malta.
Sist, allra sist kommer Litauriska pekoralen We are the winners. Allt annat är en skandal.
Men det är ju inte jag som bestämmer. Tyvärr.
/ J

Tjänstledig!

Fiktivt pressmeddelande:
Jesper Taube - tjänstledig från Kungliga Operan
En av Kungl. Operans mest lovande och framgångsrika barytonsångare lämnar tillfälligt nationalscenen, och söker nya mål och utmaningar. Efter sju säsonger, och ett tiotal ledande roller har Jesper Taube bestämt sej för att ta en paus från Operan. Han har med stor framgång synts bl a som barberaren Figaro i Barberaren i Sevilla, Greve Almaviva i Figaros Bröllop, Marcel i La Bohème och redan som 28-åring(!) som Rodrigo, markisen av Posa i Verdis Don Carlos. Senast har Jesper synts i titelrollen som Eugen Onegin. Under hösten kommer han i stället bl a synas på Värmlandsoperan, i den mycket intressanta uppsättningen av Così fan Tutte i regi av Peter Konwitschny. Enligt sångaren själv finns inga djupgående konflikter bakom beslutet.
- Det är i huvudsak en familjefråga, säger Jesper. Dessutom har jag jobbat här i sju år. Redan innan jag hade avslutat min utbildning på Operahögskolan blev jag handplockad av dåvarande operachefen Walton Grönroos. Då fick jag direkt många intressanta möjligheter. Nu känns det som om jag behöver lite nya miljöer, nya utmaningar och lite frisk luft.
Stockholmaren Jesper har sedan drygt ett år tillbaka varit bosatt med sin familj i Göteborg, där hans fru jobbar som musiker i Göteborgs Symfoniker. - Det var ett svårt, men samtidigt ett ganska lätt beslut. Min fru hade under en lång tid pendlat till sitt jobb i Göteborg. När vi sedan fick veta att vi skulle få tillökning i familjen var vi tvungna att bestämma oss. Långsiktigt.
Kungliga Operan väljer att inte kommentera beslutet, men flera anställda talar redan om ett tomrum som blir svårt att fylla.
- Jesper är en av Sveriges mest pålitliga och mångfasetterade sångare. En förlust för nationalscenen. Frågan är om han kommer tillbaka, säger en anonym källa.
- Han saknas redan. Lyckliga Värmland, som får chansen att höra och se honom nu, fyller en annan i.
- Skulle jag vara operachef eller ansvarig någonstans skulle jag kasta mej över Jesper Taube. Ett fynd som fortfarande är i stark blomning. Vi har nog inte sett mer än början än, tror en tredje.
Jespers agentur, Svenska Konsertbyrån kommenterar inte heller, men hälsar att alla intressenter är välkomna med förslag och bokningar.
- Det känns som om en ny tid börjar nu, avslutar Jesper. Och ler.

Joråvischon Sång Kontäst

Nu börjar det närma sej. Efter otaliga svenska delfinaler och debatterande är det nu upp till bevis. Håller Carola. Kan hon göra det osannolika? För oss nostalgiker, som var i precis rätt ålder då det begav sej 1983, är det kittlande och berusande. Även om Carola på nåt sätt blivit en parodi eller karikatyr på sej själv, kan man inte låta bli att heja lite på henne. Även om hon inte har en chans. Den gula mysdressen är inte kvar, men i tanken finns du där. Främling. Fångad av en stormvind. I evighet. Invincible. Topp fem blir det nog.
Numera har det blivit svårtippat hur resultatet blir, på grund av alla kompisröster mellan grannländer. Men Irland blir farliga som vanligt. Brian Kennedy imponerar. Armeniens Without your love fastnar. Och Schweiz sötslisk Six4one, med svensk medverkan går nog hem. Eller? Kanske Finlands absurda Rock Hallelujah är så annorlunda(!) att det fångar röster. Eller bara skrämmer. Sen är det lite roligt med Lettlands Real Group-kopia, men de har nog verkligen inte någon chans. Tyvärr.
Dark horses: Rumäniens Tornero och Maltas I do är smittsamma discohittar, som kan slå. Och Belgiens Je t'adore är en hit. Väldigt mycket lånat från gamla hederliga Tainted Love. Eller varför inte Andorras sköna Sensa tu? Vore det inte roligt om lilla Andorra vann?
Ja, när jag inte bloggar om Melodifestivalen (som det ju heter...) är det långa, intensiva dagar med repetitioner på Così i Karlstad. Ett Karlstad som visar sin bästa sida, med Sola och allt. Tyvärr blir det outhärdligt varmt i replokalen. Igår hade vi drygt 30 grader, trots Carolafläktar framför oss. Svettigt! Och det var inte enbart för den laddade erotiska stämningen i Così. Dit har vi ju inte ens kommit än i stycket... Men det går ganska fort fram. Märklig situation att bara gå in och "plagiera/återskapa" utan att få en chans att påverka sin karaktär eller impulser. Stå här, gör det och gå hit. På den takten. Jaha, skapande konst var det. Men å andra sidan är jag smärtsamt van vid att gå in i färdiga produktioner från Kungliga Operan, så det funkar. Men grejen som stör mej (oss?) lite, är Bergman-hypen kring demonregissören Konwitschny. Han är förstås inte här. Han kanske inte ens kommer. Möjligen på slutet. Vi har i stället en något nervös grekisk-tysk regiassistent, som inte varit med vid originaluppsättningen. Hans första uttalande var att han egentligen inte är assistent (längre), men han gjorde ett undantag för att det var KONWITSCHNY. Och senare, när vi tyckte han var lite otydlig svarade han: Don't do this for me. Do it for KONWITSCHNY. Don't ask me why. Tjena. Jag ska inte helt dissa projektet, för det har faktiskt stor potential, och en bit in i det tunga grundarbetet gillar jag hans skruvade konzept. Allting är verkligen draget så långt det går. Åt alla håll. Sen fortsätter man dra. Än så länge känner man sej lite vilsen, men när man har fått hela bilden klarnar nog en del. Det här med dockorna är intressant. Ska nog understryka kärleksparens barnslighet/naivitet och förmågan att upphöja sin käraste, och sätta henne eller honom på piedestal. När vi sen kommer tillbaka som "albaner" har vi inte vanliga turbaner. De är förstås en meter i diameter. Hej nackspärr! Och mustascher som är en meter långa. Hela konceptet bygger på orealistisk teater/spelstil. Just i det här stycket fungerar det väldigt bra. Frågan är ju vad som är äkta och vad som är falskt. Vilka roller vi spelar, och hur vi hanterar kärleken. Den är ju inte bara en lek...
Men hur ska Karlstad klara detta? Och hur ska vi klara konkurrens från Sven-Ingvars 50-årsjubileum???
Fortsättning följer.
Nu väntar tåget till Stockholm, och min sista föreställning där för överskådlig framtid. Känns lite konstigt.
Jag har ju ändå varit där på heltid ända sen innan jag gick ut Operahögskolan. Men det är nog väldigt nyttigt för mej att komma därifrån lite. Innan det är försent...
/ J

Cosy faan tutte...

Hallå! Var har ni varit? Var har jag varit? Borta, men inte helt utslagen. Fruktansvärt utmattad, men också vansinnigt glad. Jag har klarat mej genom en Hell Week, som jag inte gärna gör så ofta. Och med all heder i behåll. Kanske till och med lite mer än så...
Var ska jag börja. Hmmm. Just det, drygt en vecka tillbaka satt jag hemma och undrade vad jag gett mej in på. Hur kunde jag vara så dum, att jag trodde att det skulle funka. Man är ju inte barnet längre. Och just nu hade både frun och dottern bestämt sej för att skaffa sej en hosta som skulle passa bäst i slutet på La Bohème. Suck! Vad göra. Ja, det är bara att proppa sej full med alla möjliga hjälpmedel, och hoppas på det bästa. Tisdag var det repetition i karlstad. Eller snarare textredigering och allmän samling. Så mycket rep blev det inte. Men det gjorde inte så mycket. Jag var redan nån annanstans i tanken. Onsdag var det nämligen dags för att stega in på Konserthuset på Götaplatsen. Och den här gången för att repetera själv. Inte bara vara där och hälsa på, eller hänga i baren. Annorlunda. Jag har inte varit så nervös på länge. Som tur var syntes det inte så väl. Flera förundrades över hur jag kunde vara så cool. Om de bara visste... Det gick i alla fall bra, även om den dagen (förstås) färgades och påverkades av dödsbudet. Lars-Erik skulle ha varit "tenorsolist i Carmina Burana, så det blev speciellt och konstigt. Som om denna vecka inte var tung nog redan. Hmmm.
Torsdag bar det av mot hufvudstaden. Efter knappt sju månader var det dags att kastas in i Eugen Onegin igen. Vi hade ett rep. Typ två timmar. Och sen var det dags. Kändes inte så professionellt. Typiskt nog var Chefen där också. Han som aldrig syns där. Så man var ju tvungen att ge lite extra. Spara på krutet? Nej, det är inte riktigt min påse. Även Onegin gick över förväntan. Fast Olga/Larissa hade en riktigt jobbig kväll. Och Jonas hade operationssår på armen. Och jag var i Göteborg i tanken. Det var ett intressant experiment att växla mellan Sveriges bästa, och (förmodligen) en av de sämsta akustik på samma vecka. Göteborg är den bästa, för de som inte visste det. Vilken skillnad! Ojojoj.
Efter ett par timmars sömn (på pensionat) flög jag ner till Göteborg. Genrep klockan tio. Pigg som en plattfisk på land. Men nu gick det på ren vilja. Och sen hem och vila någon timme. Klockan sex var det sen dags för min stora debut. Som solist i Göteborgs Konserthus. Med alla kompisar i orkestern. Och med vänner i publiken. Och frun också. Matilda fick vara bakom scenen. Men inte ensam.
Det är svårt att förklara, men vid vissa speciella framträdanden händer det. Man vet inte riktigt vad som hände, men man kände en total känsla av trygghet. Precis lagom dos av nervositet. Och kontroll. Den fanns där i fredags. Och stannade till på lördag, då vi gjorde konsert nr två. Jag kan inte vara annat än mycket nöjd med min insats. Carmina passar mej bra. Tror jag. Undrar bara var recensenten var på konserten. Han tyckte tydligen att det räckte med att gå på "genrepet" kvällen innan. Och då var jag i Stockholm och sjöng Onegin. Som den klassiska PB-historien där artisten skriver ett brev tillbaka till PB och tackar för den (för en gångs skull) ganska positiva recensionen av en konsert. Men slutar brevet med att skriva ungefär: "...men det kanske kan intressera Herr recensenten att gårdagens magnifika konsert dessvärre var inställd pga sjukdom." Tänk på den Herr Haglund. Fast tvärtom.
Nåja, jag tog mej inte bara genom veckan. Jag gjorde det med stil och äran i behåll. Jag är mycket stolt. Men ödmjuk. Ibland.
Nu tror ni förstås att det var över, men tji fick ni.
Den här veckan är ju inte direkt tom. Efter en mycket välförtjänt ledig söndag på hemmaplan var det bara att packa väskan igen. Nu för ny Onegin i Stockholm, och direkt vidare till Karlstad. Jag kommer att återkomma en hel del framöver till vårt spektakel i Karlstad, så jag lämnar det tills vidare. Men kan konstatera att vi har turbaner i Globen-storlek. Och vi leker med dockor på scenen. Bland annat. Och vi brottas med översättningen. Och med det tyska Gestapo-dramaturgiatet. Och undrar om det verkligen är så att vi ska gör Così utan strykningar. Är Värmland redo för detta?
Vi får se.
/ J

Bloggarytmik

Tjuren vid hornen. Rakt på bara. Börja låt bokstäverna dansa på skärmen. Bli uppbjuden och låt dej förföras. Bungy Jump.
Ja, jag vill inte direkt kalla det skrivkramp, men kanske lite b-låg-tryck. (Göteborgs-varning på den...)
Hoppas inte alla "fans" har tappat sugen och slutat läsa.
Vart tar tiden vägen? Inte bara alla förberedelser för Hell Week (nästa vecka). Man ska visst hinna deklarera också, när man nu ska hinna det(?). Det blir ju inte direkt lättare av att man har arkiverat alla viktiga papper i nåt slags kurragömma-system som inte ens jag kan fatta hur det fungerar. Hjälp!
Det är också "slutet" på min (ganska härliga) pappaperiod. Eftersom jag/vi sätter igång med Così i Karlstad så får vi pussla lite igen. Och Linda, som ska provspela till Radiosymfonikerna också. Vi gör det inte helt lätt för oss...
Jobba igen. På heltid. Hur gör man? Man vänjer sej fort. Jag kommer sakna det krävande, men ganska mysiga pappa-livet, med alla sina egna rutiner. Alla små äventyr som man fått skapa, och alla framsteg som man fått se. Både med sin dotter och med sej själv. Det vore kul med ett syskon så småningom.
Men det ska också bli skönt att komma igång på allvar med sångeriet igen.
Känns som toppformen är långt borta, men man har ju inte slitit ut sej direkt den senaste tiden.
Mina tankar just nu går till en kollega, som ligger svårt sjuk. Och till hans familj. Man blir plötsligt påmind om alltings bräcklighet och livets elaka vändingar.
Och plötsligt känns alla små vardagliga trivialiteter helt oviktiga.
Bara man får vara frisk. Och familjen. Så ska nog resten ordna sej. Eller?
/ J

Påskludium

Så där ja. Nu var äggen, fisken och köttbullarna ätna, och välbehövlig frisk östgötaluft insupen. Sköönt! Tillbaka i den gråbistra verkligheten väntar nu riktigt hårt arbete (förutom att vara pappa till Matilda!) fram till Vansinnesveckan. Första veckan i maj blir galen. Helt galen. Jag vet inte hur det ska gå till. Men det ska gå. På nåt sätt. Så här ser den ut. Tisdag: Första rep i Karlstad, Onsdag: rep i Göteborg, Torsdag: Föreställning (Onegin) i Stockholm, Fredag: Genrep + konsert 1 i Göteborg, Lördag: Konsert 2 i Göteborg. Kanske inte det allra bästa sättet att börja efter en pappa-period på? Men, det ska gå. På nåt sätt. Om inte annat bara för att visa att det går.
Steget från hemmapappalivet ut i sångarvärlden är mycket större och svårare än man tror. Till vissa andra jobb kan man nog bara kliva in genom entrén och utbrista: I'm back! Men här måste man göra en massa hårt arbete innan man kan börja igen. Och när ska man hinna det? När man har en unge som är vaken från sju till sju, så krymper möjligheterna till röstvård och förberedelser till noll. Man får sjunga upp sej på sagoböckerna, och passa på att studera material när hon sover. I bästa fall blir det en timme om dagen. Men inte så effektivt. Hur gör man? Det är inte lätt. Kvällarna är det som är kvar att utnyttja. Och nätterna. Men då kan man inte sjunga. Inte hemma. Och då kommer inte dagen efter heller att bli rolig. För hon står där klockan sju igen, lika glad som vanligt. Dottern, alltså. Ond cirkel, ekorrhjul eller spiral. Kärt barn har många namn.
Dessutom bär ju de små barnen på de mest djävulusiska baciller och bakterier och virus. Jättelämpligt för en sångare. Man har nästan glömt bort hur det kändes att vara frisk. Efter både RS-virus och en hel hop med envisa och återkommande förkylningar börjar man undra. Hur ska det då bli när hon börjar på dagis??? Om hon nu får någon plats. Vi börjar nästan misströsta lite där också. Vi har inte hört ett ljud. Än. Men det sista som överger trampolinen är hoppet. Har jag läst eller hört nånstans.
Om två veckor är vi där. Vansinnesveckan. Då ska jag ha lärt mej hela Cosi i ny svensk översättning, ha fräschat upp ryskan och regin i Onegin (eftersom det var ett drygt halvår sedan, och jag får hela två och en halv timmars repetition!) och dammat av Carmina Burana igen. Bara det? Enkel match.
Det är ju jag.
I'm back!
/ J

Du-da-mel!

Det blev alltså klart igår: Göteborgs Symfonikers nya chefsdirigent heter Gustavo Dudamel. Född 1981. Med energi som ett mindre kärnkraftverk och en omåttlig kärlek till musiken tog han Göteborg med storm. Och han saknar inte direkt andra intressenter... Tydligen får han nu typ ett anbud om dagen från olika orkestrar och operahus runtom i hela världen. Delegationer besöker honom överallt och uppvaktar. Snacka om att vara i ropet. Tre år med GSO. Minst. Alla var i totalt glädjerus igår. Det har varit en period nu med mindre positiva tongångar, men nu förbyttes alla moll-tonarter till klingande dur och hela huset verkade pånyttfött. Tänk så "lite" som behövs för att vända en hel ensemble. Åt båda hållen!
Efter konserten firades det förstås glatt med salsaorkester och dans natten lång.
Och vi hade barnvakt!
Nu bär det av mot Östergötland och lite påskfirande.
Med Dudamels Mahlers femma klingande i örongångarna. Ljuva toner.
Ta-ta-ta-taa och så vidare.
/ J
PS. Visste ni förresten att han (Dudamel) på sitt eget bröllop dirigerade den smärtsamt vackra Adagietto-satsen från just Femman för sin vackra fru och alla gästerna. Smörigt? Nej inte alls! DS.

Ännu en ny chefsdirigent

Så sällar sej även nationalorkestern GSO till den stora skaran svenska ensembler med ny chefsdirigent (efter Mario Venzago). Detta har inte blivit officiellt än, men det kommer att avslöjas inom kort, och därför vill jag inte kasta ut namn och sånt nu.
Men jag vet...
Det står ännu mer klart att Kungliga Operan står snart sagt helt ensamma på den svenska (eller skandinaviska) kartan. Utan musikalisk ledning och vägvisning. Fortfarande.
Alla andra scener och estrader skyltar nu (snart) med många nya och intressanta namn. En rolig och inspirerande tid väntar för både musiker, sångare och publik i Sverige. Grattis!
Kom igen Operan! Noseda blev ju inget med. Gå vidare. Våga satsa på ett nytt spännande namn. Ge oss en vägvisare. Tillsätt en musikchef värd namnet. Snart.
Glad påsk!
/ J

Ny chefsdirigent på GO

Ny chefsdirre på Göteborgsoperan blir Pietro Rizzo, kan man läsa här. Den senaste i raden nya, spännande namn på poster i Sverige. Under senaste året har vi fått höra om Harding, Ticciati, Manze, Swensen och Oramo. Men vad händer egentligen på dirigentfronten på Kungliga Operan? Musikchef? Chefsdirigent? Knyter man äntligen Morandi närmare till huset? Eller någon annan? Vi väntar med spänning...
Och varför dröjer man så länge med att presentera nästa säsong? Nu när intresset efter Ringen inte riktigt har svalnat vore väl lämpligt att smida medan järnet är varmt.
Ojdå, så roligt det där blev utan att det var meningen...
/ J

Sverige - fullt av inhoppare

De flesta har väl inte undgått att höra om Erika Sunnergårds makalösa debut på Metropolitan. Men hur många visste att det hände något liknande i måndags också?
Fast den här gången var det i London. Min gamle vän och kollega Nikola Matisic, som är Jette Parker Young Artist på the Royal Opera House, fick med bara några timmars varsel hoppa in i Eugen Onegin. Sjunga Lensky (istället för Rolando Villazon) mot Hvorostovsky och Amanda Roocroft. Inte kattskit, direkt.
Kuda, Kuda vi udalilis...
/ J

Jag & Beckham

Nu är det bekräftat. Jag och David Beckham har mycket mer gemensamt än många kanske har trott. Hur då tänker ni? Han spelar fotboll i Real Madrid eller engelska landslaget, jag i Kungliga Operans ensemble. Typ samma sak. The best of the best. Fast jag sitter ju oftast på bänken. När jag får chansen kan jag nog också slå ett par hyggliga "frisparkar", är ganska farlig på kanten, och jag gör alltid en bra insats för laget.
Men står man på transferlistan, så...
Men nu kommer det ju äntligen fram: Stackars David har svåra tvångstankar och kan inte sluta städa. Och jag med. Davids läskburkar måste stå i raka led i kylen. Jag förstår honom. För min del har det växt fram med pappaperioden. Kanske är det för att man tillbringar mer tid hemma (no kidding) och har lite större ansvar. Kanske har det med tidseffektiviteten att göra. Alla småbarnsföräldrar vet vad jag menar. Det finns inga som är så bra på att multi-taska som småbarnsföräldrar. Alltid minst två-tre saker samtidigt. Just nu bloggar jag samtidigt som jag dricker kaffe och tittar på "Desperate housewifes". Det är helt normalt. Ibland hamnar disken i tvättmaskinen, men oftast lyckas man på nåt sätt. Man är tvungen. Annars ligger man hopplöst efter.
Men en sak skiljer oss i alla fall:
David kan inte sluta tatuera sej. Han gillar smärtan. Jag har inte börjat. Än.
Men smärtan klarar jag nog.
Man är väl operasångare.
Och pappa.
/ J
PS. Apropå fotboll, pappor och smärta, läs det här och känn smärtan. Ajajaj. DS.

Tala med bönder på bönders vis

Det är inte alltid alldeles lätt att göra sej förstådd. Varken i dagligt tal eller på elektronisk väg. Mer viktigt än någonsin har det blivit att vara väldigt tydlig med vad man vill säga, och hur man säger det. Missförstånd är nog väldigt vanliga, speciellt nu med SMS och mail, där man inte kan uppfatta de subtila signaler som vi människor är vana vid att inkludera i tolkningen av meddelandet. Blickar, grimaser, kroppsspråk. Och ofta kan man tolka samma meddelande eller person på minst två helt skilda sätt. I operabranschen, där man som sångare alltid(?) är på desperat jakt efter feedback, respons eller synpunkter på sin insats, är det tyvärr inte alls ovanligt med personer (typ operachefer...) som talar eller skriver i gåtor. Som säger en sak, men menar en helt annan. Eller säger en sak till en person, för att sedan totalt vända i nästa sekund. Och som gammalt kryptobefäl kämpar man ibland lite för mycket för att hitta och tolka en undertext eller övertext som inte syns direkt med blotta ögat. Och det blir inte lättare när man börjar komma in på olika språk, och olika översättnings-tolkningar. Nu senast fick jag svar från Covent Garden efter mitt galna snabb-besök där i torsdags. Jag tycker inte jag kan tolka deras svar på annat sätt än "Hallå, vad tror du? Nu är det väl ändå dags att skola om sej kanske?". Andra försöker få mej att se det lite mer positivt. Som jag ser det kan det bara vara positivt om det faktiskt resulterar i något. Då, nu eller sen. Frågan är bara hur länge man orkar hålla på och fylla sej själv med förtroende, när det blåser motvind? Och vad gör man annars? Missförstå mej inte, konstruktiv kritik är väldigt bra. Men alltför sällsynt. I stället staplas klyschorna och de platta, artiga fraser på varann, och man går vidare i en falsk förhoppning om att det kanske inte var så dumt i alla fall. Men det var det. Och onödigt. Jag ska sluta provsjunga. Tror jag.
Låtom jobben komma till mej.
I helgen som kommer ska jag återförenas med Maria Magdalena kyrka, och ett stycke svensk Markuspassion. Ett trevligt verk av Fredrik Sixten. Jag är Kristus. På söndag.
Verkligen.
/ J

Skrockfull?

Tur att man inte är alltför skrockfull, eller flygrädd för den delen. Då hade nog gårdagen blivit ännu jobbigare. Det började redan på Landvetter. 06:00. Pigg? Knappast. Fick mitt boarding-card. Plats 13 F. Ingen bra start, men så långt var det väl OK. Men lite olustigt. Vissa bolag har ju helt enkelt tagit bort rad 13, förmodligen eftersom många är känsliga när det gäller flygning. Väl framme i London vandrade jag omkring i kvarteren runt Covent Garden innan min provsjungningstid, vid klockan 13. Ser ni mönstret? OK, det kanske är lite krystat. I London skulle man ju säga 1 pm. Men i alla fall. Efter uträttat värv tar jag mej ut till flygplatsen igen. Ljuvliga Stansted. Och vad får jag se? Flyget till Göteborg - Gate 13! Gulp! Något försenade kommer vi iväg. Kaptenen berättar att det är lite lätt turbulens över England. Fasten your seatbelts. Jag tittar mej omkring i den mycket tomma kabinen. Är det bara jag som börjar bli riktigt nervös? En snabb räkning får mej att börja leta efter fallskärmen. Antal passagerare: 13!!!
Mats Sundin, Mats Sundin, Mats Sundin.
Det är inte bara ett olycksnummer. Eller?
Nu gick resan bra. Jag kom hem ordentligt.
Vi får väl se om det var en signal på hur det går med ROH Covent Garden och mej. Inga höga förhoppningar...
Men det vore kul med lite medflyt nu för en gångs skull. Har varit lite för mycket stolpe ut nu den senaste tiden.
Kalla mej konstig, men jag förstår inte riktigt hur man ska kunna bedöma hur en sångare låter om man har provsjungningar i korsalen. Eller som ibland på Operan i Stockholm - Schweizeriet. Ett litet ensemblerum. Helt andra förutsättningar än "på riktigt". Och lite svårt för sångare att tända till ordentligt. Alla vet att det är en konstlad situation. Jag skulle önska att man hade fler provsjungningar på scenen. Det skulle vara mer ärligt mot sångarna. Men, ärligt talat: Hur många sångare får nuförtiden ett jobb efter en s k allmän provsjungning? Låter det cyniskt? Kanske, men nog handlar det lika mycket om rätt kontakter och bra (rätt?) management. Även i Sverige. Tror jag.
Förresten - varför har inte Ingvar Kamprad och IKEA tagit över lågprisflyget för länge sedan? Inte så att man måste bygga sitt plan själv, men tänk er ett bolag (blågula plan) där alla får köttbullar med mjölk eller gravad lax och alla åker ekonomiklass. Helt i Ingvars anda. Lockande? Ja, fast bara utan rad tretton, tack!
Tvi-tvi-tvi.
/ J
PS. Det är jättekul att få så mycket respons (mest positiv) för min blogg. Uppenbarligen tycker några att det är underhållande, och kanske till och med inspirerande. Jag trivs med den, och har lyckats dra in några fler i blogg-träsket. Men allvarligt John, nu var det lite länge sedan du skrev nåt nytt... DS

Covent Garden 12:45

Imorgon bitti, klockan 07:00 lyfter jag mot London. Mitt i all pappaledighet ska jag göra det omöjliga.
Provsjungning på The Royal Opera vid klockan 13:00 (lokal tid).
Jag tänkte sjunga Barberaren (Laranlalera, ovanligt faktiskt! Inte.) och kanske lite Eri Tu (Maskeradbalen).
Måste ju överraska lite...
Så håll alla svenska tummar imorgon. För mej. För framtiden. Och för galenskapen.
Återkommer med rapport.
/ J

Sing the Blues

Ibland tappar man lusten. Ibland känns allt lite grått.
Man tänker på det som borde varit, och på tiden som bara gått.
Och man sitter lite bredvid, med sitt kaffe och ser på.
Tänk, där skulle jag ha varit. Hur hade det varit då?

Om jorden bara hade snurrat ett annorlunda varv
så kanske livet hade velat bjuda upp till dans.
Men nu står vi där vid kanten, lite blyga
och undrar om vi nånsin har nån chans.

Vem ska man lita på när allt rasar?
Vems ord väger tungt, när allt annat flyger lätt?
Se mot nya horisonter, mot nya mål.
Det är bara saknaden man inte tål.

Om jorden bara hade snurrat ett annorlunda varv
så kanske livet hade velat bjuda upp till dans.
Men nu står vi där vid kanten, lite blyga
och undrar om vi nånsin har nån chans.

Den som alltid varit säker
Den som klarar allt med glans
Kan också vara liten
i livets galna dans.

Om jorden bara snurrat...

/ J

Copyright: Jesper Taube, 2006

Jag mötte Janne...

När Matilda var bara tre veckor gammal träffade hon en mycket trevlig man. Han hade just hållit ett inledningstal i Göteborgs Konserthus i samband med en konsert. Frank Martin's In Terra Pax var det visst. Han kom fram till henne bakom scenen, och sade: Gratulerar till ett mycket vackert litet barn! M har nog lite svårt att minnas det. Men idag blev han Sveriges nya utrikesminister.
Tack Janne. Grattis. Och lycka till.
/ J

Rampfeber - underhållning eller förnedring?

Är det bara jag som förundras och våndas över den mycket tydliga, och alltmer dominerande, TV-trenden med "antihjälts-program"? Vad är det som är så intressant och kul? Är vi så förtjusta i våra antihjältar, och deras misslyckanden? Idol och Let's dance var ju bara början. Och den senaste hemskheten drabbar (på sätt och vis) vårat eget skrå. Nu ska kändisar slängas ut på scenen, för att sjunga duett tillsammans med ett proffs. Lycka till! Rampfeber - jo, jag tackar. Och sen ska de sågas av den (ovanligt nog...) trehövdade juryn, där en av dem förstås är "snäll". Och sen ska alla ringa in. Och rösta, rösta för allt vad tygen håller. Gör inte folk nåt annat än sitter hemma och ringer in till TV? Tycker folk verkligen om det här? Är det känslan av att jag/vi (hemma i soffan) är mycket bättre än dom där uppe på scenen som folk njuter av. Eller tycker man att de är bra? För att vara amatörer, typ. Är detta på något sätt bra och utvecklande för branschen? Jag ställer mej något tvivlande.
Dessutom kan man mixtra lite med ljudet på ett sätt som inte riktigt går när Peppe dansar. Kom bara ihåg att jag varnat redan tidigare för Skating with Celebrities!!! Snart är den här, om inte vi säger stopp.
Jag säger stopp till Rampfeber!
Lite lustigt dock var att programmet sponsrades av en pan-pizza, ett kaffebröd och en viss värktablett (Inte den intelligenta). Det är humor! Som Operan, som sponsras av Apoteket. Lämpligt.
Själv hade jag ÄKTA rampfeber igår, när det var dags för Carmina Burana. Jag hade riktig noja innan, men jag lyckades konfrontera mina demoner och bestämde mej i sista stund för att kasta mej ut och sjunga stycket utantill. Läskigt, eftersom texten är himla knölig och svår att hålla reda på. Och låter typ likadan, nästan. Dessutom är det inte helt optimalt att kasta sej ut och in ur pappaledighet, när man ska sjunga ett så pass krävande stycke. Pust! Jag är i alla fall otroligt stolt. Det blev en riktigt bra konsert för alla inblandade. Och publiken var inte helt missnöjd. Jag fick till och med skriva autografer. En bra uppvärmning inför GSO i maj...
/ J

Blogg för barnen II

Hoppas jag inte har skrämt iväg er alla med min lilla kampanj. Det är inte tänkt att den ska vara huvudnumret, men ibland blir man bara helt vansinnig och desperat och känner att man måste göra något. Och här kan jag (ganska lätt) göra något bra, med er hjälp. När man hör allt vad som händer i världen, senast en man i England som förgrep sej på en tolvmånaders baby, så måste man göra nånting!!!
Dagens intäkt hittills är ungefär tio kronor. Fortsätt gärna!
Nåt helt annat: Idag hör man på nyheterna att män tar ut mer och mer pappadagar. Statistik från TCO. Vänta bara till fotbolls-VM och Friidrotts-EM i Göteborg i sommar...
Fast enligt min alldeles egen statistik, som är mycket färskare än TCO's, så kan jag understryka att fler och fler pappor visar sej på gatorna med vagnar. Idag räknade jag till åtminstone tio-tolv ensamma pappor. Och så jag. Det är lite intressant faktiskt. Papporna går nästan alltid ensamma, eller med sin fru/sambo/partner. Men när man möter mammagrupperna, som kommer som en hel armada med ibland fyra vagnar i bredd, gäller det att flytta på sej.
Imorgon bär det av med bebis och allt till hufvudstaden. Ett litet mingel-stopp på gamla Operan, och sedan rep inför Carmina Burana i övermorgon.
Om bara X2000 går som det ska.
/ J

Blogg för Barnen

Kära vänner/gäster:
När ni är inne och skummar på min fantastiska blogg uppmanar jag er att antingen googla något eller klicka på annonsen som finns på min sida. Detta ger nämligen helt automatiskt (!) lite intäkter till min blogg, som oavkortat kommer att gå till välgörande ändamål. Närmare bestämt till Rädda Barnen. Det enda ni behöver göra är att trycka till. Eller googla lite. Var med och gör (lite) skillnad. Det kostar er alltså absolut ingenting!
Jag har snittat 45 visningar/dag senaste veckan. Inte så dåligt för en pappaledig sångare. Som inte har så där himla mycket att säga...
Om en vecka kommer jag börja redovisa hur det går, och sedan fortlöpande. Detta är ingen tidsbegränsad kampanj, utan kommar att pågå så länge jag fortsätter blogga.
Tryck till!!! Men glöm för all del inte bort att följa min blogg också. Ibland har jag lite att dela med mej av.
Till exempel har min dotter Matilda börjat gå själv precis i dagarna. Något ostadigt, men man kan riktigt se lyckan i hennes egna ögon. Och förvåning. Helt otroligt.
/ J