På väg till tåget. Ska försöka ta mej tillbaka till Karlstad igen. Ja, det är sant! Vi är igång igen efter uppehållet. Nypremiär i onsdags. Det gick faktiskt oväntat bra, med tanke på omständigheterna. Vi hade två otroligt flamsiga och okoncentrerade repdagar, där vi alla undrade vad vi egentligen håller på med. Det är ganska lustigt vad saker och ting förändras, bara man får lite distans till det. En uppsättning tenderar ju ofta att bli ganska intensiv, inte minst nära premiär. Då kan det börja hända saker efter premiär, bara för att man låter både tanken och kroppen vila lite. Bearbeta kanske? Klart är att jag använde mitt uppehåll till att måla och pyssla i lägenheten. Och att gå till naprapaten. Tre gånger! Men, så går det väl när man tvingas springa omkring och sjunga med en jätteturban på huvudet... Aldrig mer, typ.
Häromkvällen fick jag nästan höra Verdi's Requiem här i Göteborg. Dvs jag stod bakom scenen, med dottern i vagnen. Hon somnade strax efter Dies Irae... Det var en helrysk solistensemble, som inte imponerade särskilt. Tjejerna var hyfsade. Men dirigenten Vedernikov gjorde en lysande insats med stycket. Jag drar mej plötsligt till minnes när jag hörde samma stycke i Globen för hundra år sedan. Eller närmare bestämt 1991. En viss herr Pavarotti hedrade Sverige med sin "närvaro". Lite halvt nochalant trallade han sej igenom stycket med klaverutdrag i handen halvsittandes på en barstol. Wow!
Men då blev man tagen av den enorma kören, som med sina drygt fyrahundra röster fyllde denna jättearena med mäktigt välljud. Det blev man inte riktigt häromdagen. Det var bra, men inte riktigt så maffigt som jag gärna vill att det ska vara.
Nu är det dags att rusa. Man vill ju inte missa tåget...
/ J
