Jag berörde ämnet redan i förra inlägget. Nu kommer utvikningen. Livet med dagisbarn har börjat. En enda lång väntan på svinkoppor, moraxella och andra intressanta streptokockmutationer. Men mest av allt känns det som man har fått tiden tillbaka. Tid till sej själv. Och varandra. Tid till kontemplation. Tid som varit försvunnen. Eller kanske rentav kidnappad.
Eftersom vi har så ovanliga arbetstider i kultursektorn har vi också fått stifta bekantskap med något fantastiskt. Smaka på detta: Kommunal barnvakt på kvällstid i hemmet. Tack vare enträgna, energiska och envetna insatser från (framför allt) föräldranätverket på Göteborgsoperan har vi nu tillgång till denna nödvändiga resurs. En kvinna som kommer hem till oss de kvällar vi båda har föreställning/konsert. Allt inom ramen för maxtaxan. Hurra! Annars skulle vi faktiskt inte kunna jobba fullt ut båda två. Och hur förklarar man att "jag bara kan jobba varannan helg" eller "inga torsdagkvällar" för arbetsgivaren? Visserligen har jag tagit en liten time-out från Kungliga Operan. Men det betyder ju inte att jag är helt ledig. Nästa vecka börjar vi om igen i Karlstad. Föreställningar hela hösten. Kom och titta!!!
Hur gör folk egentligen? Tar man hjälp av släkt och vänner? Hyr in Nisse från Manpower ? Eller funderar man igen på om det är värt det. Eller om man ska hitta en alternativ väg. Mot målet. Och vad är då målet?
Hur mycket ska man egentligen offra för konsten? Är man beredd att missa mycket på vägen för sin karriärs skull? Eller skulle man trivas med ett "vanligt Svensson-liv"?
Frågor som får svar. Så småningom. Hoppas jag.
/ J
