Fem år sedan. Det känns helt overkligt. Fem år sedan man satt och förtvivlat försökte förstå vad som pågick. Fem år sedan de där bilderna som ingen kunnat glömma, när planet flyger rakt in i World Trade Centers norra torn, spreds över hela världen.
Ofattbart och skrämmande. Men verkligt. Och påtagligt, inte minst när man efter detta ska åka till och från USA. Jag höll på att inte komma iväg till min USA-debut strax efter 11 september. Alla visumbehandlingar tog förstås extra lång tid. Amerikanska ambassaden hälsade bara: Återkom senare. Vi vet inte när. Det slutade med att jag fick göra en vansinnesresa tillbaka till Sverige mitt i rep-perioden för att hämta mitt visum. Kontrasten från det trettiogradiga Miami till snökaos och tio minus i Stockholm var overklig. Och skrämmande.
11 september markerar också något positivt. Vår dotter "fyller" nämligen 1 och ett halvt år idag. Grattis! Tiden bara rusar fram, och hon är plötsligt en stor tjej, som går till dagis med ett leende på läpparna och ryggsäcken i högsta hugg. Redo att möta världen och ta den med storm. Makalöst. Och skrämmande.
Sedan är det nu dags att damma av Così igen. Förhoppningsvis är alla friska. Själv är jag visserligen allt annat än frisk just idag. Kanske har dagisbacillerna nått även mej. Ont och tjockt i halsen. Det var 25 dagar sedan vi gjorde föreställning nr 2. Vad finns kvar? Och vad är borta? Overkligt. Och skrämmande. Men lite spännande.
/ J
