Sällan har jag fått så mycket värmande lovord. Sällan har jag njutit själv så mycket. Sällan har jag blivit så väl emottagen och omhändertagen. Och sällan har det varit så lite snö i Vasa så här års. Men lite julstämning blev det nog i alla fall. Och en hel del sång. Det var ett ganska tufft program jag gått med på. Flera av arrangemangen tillsammans med manskören skulle inte vilken baryton som helst ro hem. Men nu är ju jag inte vem som helst heller... Det var verkligen en ganska märklig känsla, men redan från jag kom dit kändes det på något sätt väldigt tryggt och hemtrevligt. Precis så bra som det borde vara oftare. Den känslan är enormt stärkande och inspirerande. En julkonsertproduktion brukar ofta gå på lite rutin. Ofta samma gamla repertoar. Och det kan vara svårt att hitta den rätta motivationen och fräschören. Inte nu. Det kändes speciellt och lite magiskt. Och både publiken, kören och andra överröste mej med superlativer. Jag fick till och med skriva ett antal autografer. Inte varje dag man får göra det, kan jag berätta. Och hemma hade jag till och med tack-mail i inboxen från besökare. Sånt värmer förstås också. Efter konserterna fick jag också gästa körens traditionsenliga julmiddag, kallad Julgrisen. Behöver jag säga mer? Mycket trevligt och sent blev det. Och väl hemma igen känns det faktiskt som jag fick några nya vänner på andra sidan viken. Vänner och sångarbröder. Tack!
/ J
