Under höstens produktion av Così fan Tutte har vi flera gånger ställts inför det svåra valet: Ska vi ställa in? Kan vi genomföra? Om vi stryker lite krångliga arior kanske det går? Är detta moraliskt riktigt gentemot den publik som rest dit? Om alternativet är inställd föreställning är nog svaret ja. Men hur hanterar man såna här frågor? Det verkar väldigt olika beroende på vilken teater man är. Kan man gå in och förkorta hur som helst utan att publikens upplevelse blir förstörd? Ska de i så fall få en del av pengarna tillbaka? Och vem bestämmer vad som är ok, och vad som inte kan undvaras. Är det bättre att göra allt, men att sångaren tydligt markerar att han/hon inte sjunger? Jag vet att det är många frågor nu, och det beror nog på att jag inte har svaret. Det är mycket svårt. Och i en sån opera som Così är, med många ensembler och scener tillsammmans, är det svårt att ta bort något som har vital betydelse för de andra medverkande. Å andra sidan gör vi ju här i Karlstad mer av Così än någonsin (?) i Sverige, så man kanske inte tycker att man saknar en aria som i flesta fall inte görs ändå. Men vad säger dramaturgiatet i Tyskland? Och regissören? De är nog lyckligt ovetande. Tror jag.
Det är förstås enklare om man är i ett stort operahus, med kanske dubbla besättningar och andra resurser. På Operan väljer man ofta varianten med mimande sångare på scenen och sjungande sångare i diket. Om det nu är det som är problemet. Jag råkade själv ut för detta. Det råkade faktiskt till och med bli min debut som solist på Kungliga Operan. Samma dag som föreställningen blev jag påsprungen i korridoren, och tillfrågades om jag kunde göra ett blixtinhopp. Paniken kom inte förrän lite senare, så jag svarade ja. Och där stod jag några timmar senare på kvällen. Min "debut" på Kungliga Operan. I orkesterdiket. Och sjöng duett med Ingvar Wixell!
Här i Karlstad skulle emellertid inte den lösningen fungera. Diket är redan överfullt. Med musiker.
Tre föreställningar kvar. Sen är det No more Turbans.
/ J
