Snart är det dags att summera och ta farväl av Karlstad och den här tiden med Cosi, och alla dess ingredienser. Salt som sött. Det kommer bli tomt, åtminstone för min del. Inte sedan jag började sjunga på allvar har jag haft ett så långt sammanhängande operauppehåll som jag kommer ha nu. Sex månader. Jag kommer förstås inte vara helt ledig. Men inga operaproduktioner som knackar på dörren. Både skönt och lite läskigt. Men jag behöver verkligen tiden till att förbereda mej för några riktigt krävande och kniviga moderna projekt senare i vår. Och vara med familjen.
Igår hade vi Così nr. 14 (tror jag). Det gick ganska bra. För mej personligen var det otroligt skönt att känna att rösten är på plats igen. Det tar tid när man inte får vila helt. Och bara flänger fram och tillbaks.
I dagarna fick jag två besked. Det ena var ganska tråkigt, och det andra kan bli roligt. Aldrig roligt att höra att en dirigent vill ha något annat. En annan rösttyp eller karaktär. Men det går över...
Det som kan bli roligt är att någon ska komma till lilla Karlstad för att lyssna på mej. För en produktion utomlands. Inte av Cosi, faktiskt. Känns lite märkligt, men det är den bästa provsjungning man kan få. Allt blir så stelt och konstigt när man bara ska in och prestera på två minuter. Krampen kommer som på beställing. Bättre att få presenteras i en hel föreställning. Hoppas jag...
Vår unge dirigent blev mycket brydd över att jag "avslöjade" turné-incidenten här på bloggen häromsistens. Nog för att alla redan visste, och dessutom var det inte alls elakt. Men jag kanske ska låta hornen växa bara lite. Vi får se.
/ J
