Det är mycket nu...
Veckan som gått har vi betat av tre Così, samtidigt som vi brottats med diverse åkommor i ensemblen. Jag har varit helt väck, eller som min fru så fint uttryckte det:
- Jesper, jag tror faktiskt aldrig jag sett eller hört dej så förkyld. Märkligt nog har jag/vi lyckats genomföra föreställningarna. Inga inhopp. Inga avhopp. Men förkylningen ger heller inte med sej. Den biter sej fast, och attackerar hela tiden olika delar av systemet. Det började lokalt i halsen. Sedan intogs bihålorna under några dagar. Och däremellan värk i både leder och huvud. Nu börjar man samla ihop spillrorna efter slaget. Om man ändå fick vara hemma lite. Men inte. Nu ska det bli galakonserter i Värmland. Grattis Karlstad och Säffle! Med ett program som verkar helt märkligt, om det inte vore för att det är bitar ur den tänkta framtida repertoaren på teatern. Om allt går som det ska. Och det återstår att se.
Mest av allt är jag nu en mycket stolt och förundrad pappa. Dottern gör såna framsteg att man blir alldeles stum. Ordförrådet bara växer, och nu har hon också börjat att komma hem från dagis och sjunga! Bä, bä vita lamm, Lilla snigel och så vidare.
Ni förstår säkert vilken lättnad och glädje som råder i familjen. Någon form av musikalitet måste ha gått i arv. Hurra!!! (Puh!)
Inte nog med att pappa (jag) är borta mest hela tiden. Nu ska mamma åka på turné med orkestern också. Komplicerat att få ihop, men mormor kommer som en räddande ängel i några dagar. Hon får nog fullt upp.
Var snäll mot mormor. Och sjung för henne!
/ J
