Nu är det bekräftat. Jag och David Beckham har mycket mer gemensamt än många kanske har trott. Hur då tänker ni? Han spelar fotboll i Real Madrid eller engelska landslaget, jag i Kungliga Operans ensemble. Typ samma sak. The best of the best. Fast jag sitter ju oftast på bänken. När jag får chansen kan jag nog också slå ett par hyggliga "frisparkar", är ganska farlig på kanten, och jag gör alltid en bra insats för laget.
Men står man på transferlistan, så...
Men nu kommer det ju äntligen fram: Stackars David har svåra tvångstankar och kan inte sluta städa. Och jag med. Davids läskburkar måste stå i raka led i kylen. Jag förstår honom. För min del har det växt fram med pappaperioden. Kanske är det för att man tillbringar mer tid hemma (no kidding) och har lite större ansvar. Kanske har det med tidseffektiviteten att göra. Alla småbarnsföräldrar vet vad jag menar. Det finns inga som är så bra på att multi-taska som småbarnsföräldrar. Alltid minst två-tre saker samtidigt. Just nu bloggar jag samtidigt som jag dricker kaffe och tittar på "Desperate housewifes". Det är helt normalt. Ibland hamnar disken i tvättmaskinen, men oftast lyckas man på nåt sätt. Man är tvungen. Annars ligger man hopplöst efter.
Men en sak skiljer oss i alla fall:
David kan inte sluta tatuera sej. Han gillar smärtan. Jag har inte börjat. Än.
Men smärtan klarar jag nog.
Man är väl operasångare.
Och pappa.
/ J
PS. Apropå fotboll, pappor och smärta, läs det här och känn smärtan. Ajajaj. DS.
