Vem tar vem?
Det är just den stora frågan man ställs inför i slutscenen på Così fan Tutte. Hur ställer man de ursprungliga trolovade gentemot de nya passionerna. Eller vad händer? Alltid har man försökt lösa slutet på olika sätt. De flesta verkar luta åt en öppen lösning. Helt i tidens anda. Eftersom paren varken kan gå tillbaka (eller?), men heller inte fullt ut bejaka sina nya passioner, väljer de flesta att lösa det med en total annullering. Ingen gifter sej med ingen. Då tar man ju inte ställning eller väljer sida på nåt sätt. Vem tar vem? Och hur skulle man själv reagera inför en sån här situation? Overkligt förvisso, men i dagens dokusåpasamhälle kan man ju tänka sej den hypotetiska tanken att ett sånt här experiment skulle kunna hända. Eller?
Jag vill hävda att en viss herr Mozart i alla fall lämnar det en smula öppet. Jag kan också släppa ett litet hundben inför hösten redan nu. Någon eller några får någon eller några här i Värmland. Wow! Vilken överraskning. Jag vill ju inte lämna ut FÖR mycket. Jag vill att alla ska komma hit och se vår fantastiska och spännande Così! Men just nu har vi en mycket tung period. Mycket hårda repetitioner, och idag fick vi det första solistfallet. Vår tenor ligger hemma i magsjuka, och vi hoppas verkligen att det inte är något smittsamt... Isåfall är nog undertecknad i farozonen. Och vi är ju nästan som siamesiska sångare. Plötsligt blev det väldigt tomt. Alla våra duettpartier lät plötsligt väldigt tomma och konstiga. Min turban satt lite på sned, helt enkelt.
Ikväll gick den över alla gränser uppblåsta kändismatchen på tv4. Inget snack. För oss alla som var högst närvarande sommaren -94 var det en nostalgi redan vid nationalsången. Men matchen? Nej, inte mycket till match. Men det var otroligt kul att se dem. Kennet, Brolin, Ravelli, Rolle och Thern. Och Stefan Schwarz såg precis lika grym ut som vanligt. Tänk att det känns som igår. Sommaren -94. Den berömda brons-sommaren. Alla minns. Var de var. Med vilka. Och hur. Det går inte att glömma Rålambshovsparken, med 80.000 jublande människor. Jag kommer också ihåg några fantastiska heta (pga vädret) nätter hemma i gamla Huddinge. Med goda vänner. Och mitt i natten fick vi förlösa fyra kattungar. Jag minns inte under vilken match det var. Men det blev två hanar och två honor. Den ena hanen var helsvart och den andra skrek oavbrutet. Följdaktligen blev deras namn Martin Dahlin och Ravelli. Tjejerna blev Lili och Sussie. Ja, det här var 1994. Kom ihåg det. Ravelli finns faktiskt fortfarande i familjens ägo. Han är en av världens mest omogna och klumpiga katter. Flera gånger har han tagit sats för att hoppa upp, men faktiskt missat ett helt matbord. Makalöst.
Nej, den riktiga matchen kom helt överraskande sent här inatt, när jag snubblade över en amerikansk kocktävling på tv4. Mästarkockar från både Frankrike, Italien, Asien (Ett land?) och Amerika. Och en utmanare. Med mitt namn antar jag att det blir ganska snurrigt om jag ger mej för djupt in i matbranschen. Men jag måste säga att det var mycket intressant, och bra producerat. Betydligt fler mål än i "kändismatchen". Ojojoj. Det märks att man har blivit lite Göteborgare.
Nu längtar jag hem till Kungshöjd, till myllret, till Liseberg och till Götaplatsen. Och till uteserveringarna på Avenyn. Till vännerna. Och till besökarna.
Närmast i helgen blir det fest igen. Vissa människor behagar fylla väldigt jämnt. Vi är bjudna. Vissa andra behagar tydligen gifta sej. Grattis!
Och åter igen är vi vid startpunkten. Vem tar vem? Och varför? Ja, nu har vi svaret. Man vet aldrig riktigt. Men om man inte tror på det, så kommer det aldrig hända...
/ J
PS. Jag häller just nu på att slipa mitt VM-tips, även om jag är lite sargad efter Eurovison Song Contest. Det finns ju mycket som pekar på Brasilien, men jag vill gärna hålla på Italien. Eller Portugal. Eller Sverige. Just det. Troligt. Vänta nu, nu låter jag precis som när jag försökte tippa Eurovision. Och hur bra gick det? DS.
