Hallå! Var har ni varit? Var har jag varit? Borta, men inte helt utslagen. Fruktansvärt utmattad, men också vansinnigt glad. Jag har klarat mej genom en Hell Week, som jag inte gärna gör så ofta. Och med all heder i behåll. Kanske till och med lite mer än så...
Var ska jag börja. Hmmm. Just det, drygt en vecka tillbaka satt jag hemma och undrade vad jag gett mej in på. Hur kunde jag vara så dum, att jag trodde att det skulle funka. Man är ju inte barnet längre. Och just nu hade både frun och dottern bestämt sej för att skaffa sej en hosta som skulle passa bäst i slutet på La Bohème. Suck! Vad göra. Ja, det är bara att proppa sej full med alla möjliga hjälpmedel, och hoppas på det bästa. Tisdag var det repetition i karlstad. Eller snarare textredigering och allmän samling. Så mycket rep blev det inte. Men det gjorde inte så mycket. Jag var redan nån annanstans i tanken. Onsdag var det nämligen dags för att stega in på Konserthuset på Götaplatsen. Och den här gången för att repetera själv. Inte bara vara där och hälsa på, eller hänga i baren. Annorlunda. Jag har inte varit så nervös på länge. Som tur var syntes det inte så väl. Flera förundrades över hur jag kunde vara så cool. Om de bara visste... Det gick i alla fall bra, även om den dagen (förstås) färgades och påverkades av dödsbudet. Lars-Erik skulle ha varit "tenorsolist i Carmina Burana, så det blev speciellt och konstigt. Som om denna vecka inte var tung nog redan. Hmmm.
Torsdag bar det av mot hufvudstaden. Efter knappt sju månader var det dags att kastas in i Eugen Onegin igen. Vi hade ett rep. Typ två timmar. Och sen var det dags. Kändes inte så professionellt. Typiskt nog var Chefen där också. Han som aldrig syns där. Så man var ju tvungen att ge lite extra. Spara på krutet? Nej, det är inte riktigt min påse. Även Onegin gick över förväntan. Fast Olga/Larissa hade en riktigt jobbig kväll. Och Jonas hade operationssår på armen. Och jag var i Göteborg i tanken. Det var ett intressant experiment att växla mellan Sveriges bästa, och (förmodligen) en av de sämsta akustik på samma vecka. Göteborg är den bästa, för de som inte visste det. Vilken skillnad! Ojojoj.
Efter ett par timmars sömn (på pensionat) flög jag ner till Göteborg. Genrep klockan tio. Pigg som en plattfisk på land. Men nu gick det på ren vilja. Och sen hem och vila någon timme. Klockan sex var det sen dags för min stora debut. Som solist i Göteborgs Konserthus. Med alla kompisar i orkestern. Och med vänner i publiken. Och frun också. Matilda fick vara bakom scenen. Men inte ensam.
Det är svårt att förklara, men vid vissa speciella framträdanden händer det. Man vet inte riktigt vad som hände, men man kände en total känsla av trygghet. Precis lagom dos av nervositet. Och kontroll. Den fanns där i fredags. Och stannade till på lördag, då vi gjorde konsert nr två. Jag kan inte vara annat än mycket nöjd med min insats. Carmina passar mej bra. Tror jag. Undrar bara var recensenten var på konserten. Han tyckte tydligen att det räckte med att gå på "genrepet" kvällen innan. Och då var jag i Stockholm och sjöng Onegin. Som den klassiska PB-historien där artisten skriver ett brev tillbaka till PB och tackar för den (för en gångs skull) ganska positiva recensionen av en konsert. Men slutar brevet med att skriva ungefär: "...men det kanske kan intressera Herr recensenten att gårdagens magnifika konsert dessvärre var inställd pga sjukdom." Tänk på den Herr Haglund. Fast tvärtom.
Nåja, jag tog mej inte bara genom veckan. Jag gjorde det med stil och äran i behåll. Jag är mycket stolt. Men ödmjuk. Ibland.
Nu tror ni förstås att det var över, men tji fick ni.
Den här veckan är ju inte direkt tom. Efter en mycket välförtjänt ledig söndag på hemmaplan var det bara att packa väskan igen. Nu för ny Onegin i Stockholm, och direkt vidare till Karlstad. Jag kommer att återkomma en hel del framöver till vårt spektakel i Karlstad, så jag lämnar det tills vidare. Men kan konstatera att vi har turbaner i Globen-storlek. Och vi leker med dockor på scenen. Bland annat. Och vi brottas med översättningen. Och med det tyska Gestapo-dramaturgiatet. Och undrar om det verkligen är så att vi ska gör Così utan strykningar. Är Värmland redo för detta?
Vi får se.
/ J
