Nu börjar det närma sej. Efter otaliga svenska delfinaler och debatterande är det nu upp till bevis. Håller Carola. Kan hon göra det osannolika? För oss nostalgiker, som var i precis rätt ålder då det begav sej 1983, är det kittlande och berusande. Även om Carola på nåt sätt blivit en parodi eller karikatyr på sej själv, kan man inte låta bli att heja lite på henne. Även om hon inte har en chans. Den gula mysdressen är inte kvar, men i tanken finns du där. Främling. Fångad av en stormvind. I evighet. Invincible. Topp fem blir det nog.
Numera har det blivit svårtippat hur resultatet blir, på grund av alla kompisröster mellan grannländer. Men Irland blir farliga som vanligt. Brian Kennedy imponerar. Armeniens Without your love fastnar. Och Schweiz sötslisk Six4one, med svensk medverkan går nog hem. Eller? Kanske Finlands absurda Rock Hallelujah är så annorlunda(!) att det fångar röster. Eller bara skrämmer. Sen är det lite roligt med Lettlands Real Group-kopia, men de har nog verkligen inte någon chans. Tyvärr.
Dark horses: Rumäniens Tornero och Maltas I do är smittsamma discohittar, som kan slå. Och Belgiens Je t'adore är en hit. Väldigt mycket lånat från gamla hederliga Tainted Love. Eller varför inte Andorras sköna Sensa tu? Vore det inte roligt om lilla Andorra vann?
Ja, när jag inte bloggar om Melodifestivalen (som det ju heter...) är det långa, intensiva dagar med repetitioner på Così i Karlstad. Ett Karlstad som visar sin bästa sida, med Sola och allt. Tyvärr blir det outhärdligt varmt i replokalen. Igår hade vi drygt 30 grader, trots Carolafläktar framför oss. Svettigt! Och det var inte enbart för den laddade erotiska stämningen i Così. Dit har vi ju inte ens kommit än i stycket... Men det går ganska fort fram. Märklig situation att bara gå in och "plagiera/återskapa" utan att få en chans att påverka sin karaktär eller impulser. Stå här, gör det och gå hit. På den takten. Jaha, skapande konst var det. Men å andra sidan är jag smärtsamt van vid att gå in i färdiga produktioner från Kungliga Operan, så det funkar. Men grejen som stör mej (oss?) lite, är Bergman-hypen kring demonregissören Konwitschny. Han är förstås inte här. Han kanske inte ens kommer. Möjligen på slutet. Vi har i stället en något nervös grekisk-tysk regiassistent, som inte varit med vid originaluppsättningen. Hans första uttalande var att han egentligen inte är assistent (längre), men han gjorde ett undantag för att det var KONWITSCHNY. Och senare, när vi tyckte han var lite otydlig svarade han: Don't do this for me. Do it for KONWITSCHNY. Don't ask me why. Tjena. Jag ska inte helt dissa projektet, för det har faktiskt stor potential, och en bit in i det tunga grundarbetet gillar jag hans skruvade konzept. Allting är verkligen draget så långt det går. Åt alla håll. Sen fortsätter man dra. Än så länge känner man sej lite vilsen, men när man har fått hela bilden klarnar nog en del. Det här med dockorna är intressant. Ska nog understryka kärleksparens barnslighet/naivitet och förmågan att upphöja sin käraste, och sätta henne eller honom på piedestal. När vi sen kommer tillbaka som "albaner" har vi inte vanliga turbaner. De är förstås en meter i diameter. Hej nackspärr! Och mustascher som är en meter långa. Hela konceptet bygger på orealistisk teater/spelstil. Just i det här stycket fungerar det väldigt bra. Frågan är ju vad som är äkta och vad som är falskt. Vilka roller vi spelar, och hur vi hanterar kärleken. Den är ju inte bara en lek...
Men hur ska Karlstad klara detta? Och hur ska vi klara konkurrens från Sven-Ingvars 50-årsjubileum???
Fortsättning följer.
Nu väntar tåget till Stockholm, och min sista föreställning där för överskådlig framtid. Känns lite konstigt.
Jag har ju ändå varit där på heltid ända sen innan jag gick ut Operahögskolan. Men det är nog väldigt nyttigt för mej att komma därifrån lite. Innan det är försent...
/ J
