Tack och lov för verkningsfulla mediciner. (Köp med er hem om ni åker till USA!) Ett elakt (dom är alltid elaka) halsvirus kan vara verkligen förödande. Särskilt för en pressad sångare, som ska provsjunga för ett stort operahus i Europa och några dagar senare framföra ett otäckt svårt och krävande parti i en dödsmässa. Det är ju inte sångaren som ska dö, väl? Men jag lyckades ro hem det på något sätt. With a little help from my friends. Och kanske lite högre makter som tog hand om mej.
I vilket annat läge som helst hade jag ställt in, men nu fanns det inte mycket att välja på. Jag är nämligen den enda sångare som någonsin sjungit verket. Och det är inget man sätter i sej på en timme. Sagt och gjort, det var bara att sjunga skiten.
Som om stycket inte var svårt nog i sej självt, blev det nu dubbelt svårt eftersom rösten inte lydde, utan gjorde som den själv ville. Ibland inte alls. Jag fick på flera ställen helt ändra teknik efter dessa extraordinära omständigheter. Som att flyga med bara en vinge, eller att simma med bara fötterna, eller att köra bil utan att kunna se. Eller dansa med bara en fot. Ja, ni kanske förstår. Lite överdrivet förstås, men ungefär.
Så, om det fanns en bragdmedalj för operasångare känns det som jag den här veckan blivit en stark kandidat. Med motiveringen " Just i den svåraste av stunder visade denna sångare inte bara stort mod och styrka, utan också en häpnadsväckande stark vilja i stark symbios med ett gediget musikantskap. Artisten har under lång tid visat prov på ypperligt tålamod och har en mångdubbelt hyllad förmåga att kunna på ett föredömligt sätt hantera många svåra musikaliska utmaningar. För detta belönas barytonen..."
Ja, man kan ju få drömma lite.
Istället blev det vårdcentralen Kungshöjd på måndag morgon.
/ J
