Jo, det börjar faktiskt redan kännas lite pirrigt. Trots att det är ett tag kvar, och det inte är något helt nytt. Men den här gången är det ju nya inblandade. Och, det har varit tuffare för oss alla än många gånger tidigare. Jag kan inte vänta tills jag får äntligen stå där när det verkligen gäller, otålig och nervös, men laddad och med adrenalinet pumpandes. Äntligen!
Det är det här man väntar på och längtar efter hela tiden. Hela tiden.
Inte så konstigt att man har lite svårt att koncentrera sej på jobbet.
Ja, det är ju bara en vecka tills mina vackra damer anländer! Vad trodde ni...
Idag hade vi en helt bortkastad repetition, där regissören försökte regissera fem solister i ouvertyren(!) till The Padlock. Flera viktiga roller fattades, och kören hade dansrep. Detta gjorde förstås att istället för att kunna göra nåt vettigt, fick vi ägna repetitionen åt att få assistenter att göra rätt saker vid rätt tillfälle. Gammalt känt regiknep: Om du inte vet vad du ska göra med ett stycke musik - öppna dammluckorna till rekvisitaförrådet. Tag fram allt som kan tänkas och låt sångarna använda så mycket som möjligt. Vi gör nog mer i ouvertyren än på hela operan (i stort sett), och på nåt sätt ska publiken hinna uppfatta den s k ramhandlingen, som ska binda ihop de båda operorna och karaktärerna. Helt omöjligt, hävdar jag. Men vi klär på oss, sminkar oss, skålar i fejkchampagne, jonglerar med plastfrukt och allt möjligt annat fantastiskt. Vi är ju snälla sångare. Vi får ju betalt. Lite grann i alla fall...
/ J
