Jag kan känna den tydligt. Den smyger sej på, men den är väldigt lätt att känna igen. Som en tjuv om natten, eller som ett brev på posten. Nog är det den alltid. Resfebern. Trevligt att råkas, gamle vän...
- Jag har kommit för att hämta dej, typ.
- Yeah, right!
- Om du packar redan nu, så slipper jag hjälpa dej.
- Yeah, right! Om jag låter bli att packa, så kanske du får åka utan mej.
Tyvärr, jag var tvungen att stanna hemma den här gången. Hmm...
Varför är det så tråkigt att packa? Kanske för att det är så svårt med en liten dotter som bara vill packa upp allt man precis har packat. Eller är det kanske bara det symboliska i själva packningen. Att man faktiskt ska lämna det trygga hemmet och familjen (snyft) för att tralla omkring i Chicago mitt i vintern. Varför kunde jag inte fått komma tillbaka till Miami nu istället?
Ikväll blir det ett litet halvimproviserat Going-away-Party för de närmast sörjande här i Göteborg. För mina kära Stockholmsvänner kan jag berätta att det blir lite All-American meny med Tacos(!) och Budweiser. Ur stereon kommer det flöda Robert Merrill sjungandes Battle Hymn of the Republic blandat med soundtracket till Chicago.
Och någonstans där kommer han stå i ett hörn och vänta på mej. Resfebern. Kul typ.
/ J
