Varning!
Prettotext följer nedan...
Rigoletto, Lyric Opera Chicago, jan 25th 2006
With C. Alvarez, D. Kuznetsova, F. Lopardo, B. Clayton m fl
Dir: Jesús López Cobos
Regi: Stefano Vizioli
Set: Robert Innes Hopkins
Många försök har gjorts de senaste åren att uppdatera, eller förflytta Rigoletto till andra platser och andra tider. De flesta har varit alldeles meningslösa, eller bara krystade. Ett lyckat exempel finns, nämligen Sir Jonathan Miller's "gangster-Rigoletto" från ENO. Men, det behöver inte alls vara lätt att låta Rigoletto stå för sej själv heller. Många har misslyckats även där. Säkerligen minns många med fasa Stockholmsoperans gamla kvarnhjul, med Gildas kropp som fastnade och drogs runt, runt.
Jag tänker inte ens gå in på den senaste uppsättningen från Stockholm, eftersom jag själv var med i den, men den var väl inte helt lyckad... Det är alltid lätt att fastna i konventioner, och spelet kan bli platt och impulslöst.
Lyric Opera's nya Rigoletto lyckas inte riktigt nå fram i sin avväpnande konventionalism, men musikaliskt är det en fröjd för det mesta. Inga överraskningar att vänta, men absolut inga riktiga besvikelser. Robert Innes-Hopkins renässansinspirerade scenbild, med den stora genomskurna palatskupolen i mitten på vridscenen, var smärtsamt vacker. Enkelt, men mycket effektivt är modellen. Skönt!
Maestro Lopez-Cobos presenterade en mycket frisk, sprudlande och flyktig tolkning av verket utan att för den sakens skull bli stressad. Det görs inga konstiga strykningar, som brukligt nu för tiden, förutom andra versen på Hertigens cabaletta förstås. Herrkören klingar fint, med lätthet och esprit i sina små insatser. Av de mindre rollerna bör nämnas Quinn Kelsey's något barytonala, men välfokuserade Monterone och Beth Claytons Maddalena, som med charm och fyllig mezzo förförde Hertigen barfota.
När det gäller huvudrollerna, så måste Frank Lopardo vara en av de bästa Hertigar som finns idag. Hans övertonsrika och flexibla tenor passar som hand i handske, och dessutom gör han en trovärdig och intressant gestaltning på scen. Det är lite Gedda, lite Carreras och lite Pavarotti. Bra spinn och klang i hela registret. Ingen höjdton i slutet på cabalettan, dock...
Tillsammans med Dina Kuznetsova's oskuldsfulla, men röstligt mycket fullblodiga Gilda skapas lite musikalisk magi under kvällen. Dinas Gilda övertygar också på egen hand i arian Caro Nome, där hon lätt och ledigt kvittrar av tonårskärlek och passion i sin säng, med sin kudde som enda sällskap. I duetterna med fadern får hon fram både nyfikenhet, skuld och sorg.
Rigoletto själv, Carlos Alvarez verkar vara gjord för just den här rollen. Både rösten och hans hela gestalt andas Rigoletto, från början till slut. Trots att han var lite oense i tempo med dirigenten på ett par ställen, gör han en alldeles lysande och gripande insats som narren och pappan Rigoletto. Den märgfulla, välljudande barytonrösten dominerar alltfrån första scenens hånande av Ceprano och Monterone ända fram till slutscenens desperation. Mycket trovärdigt och helgjutet personporträtt, och alla höjdtoner satt som gjutna, ända till det sista monumentala höga A-et, som så många fruktat eller avstått. Respekt!
The Civic Opera House ligger mycket vackert, precis vid floden som delar centrala Chicago mitt itu. Men när Rigoletto i slutet släpar sin dotter Gilda mot floden (just mot floden - västerut), så är det nog bara jag som tänker på just det, men jag vill gärna tro att regissören har just tänkt på det också, och gjort detta medvetet. En annan liten intressant detalj, som lätt blir bortglömd, är att Gilda här faktiskt dyker upp på slutet klädd som pojke, precis som hennes far Rigoletto har beordrat henne.
Inte alltid helt klart. Och när Monterone uttalar sin förbannelse fortsätter både Hertigen och Rigoletto sina skymfanden. Hertigen förgriper sej till och med på Monterones dotter framför hans ögon. Det skapar en styrka i den scenen, som lätt kan försvinna.
När jag promenerar hem genom Chicago, och visslar lite på "La donna è mobile" kan jag inte låta bli att tycka att den befriande, och välsjungna Rigoletto som jag just sett var ett ganska bra sätt att fira sin födelsedag på.
Man blir rätt sugen på att sjunga den själv i alla fall...
/ J
