Den oranga lilla lampan på telefonen blinkar frenetiskt när jag kliver in på mitt rum efter en svettig promenad från affären. Fyra matkassar och armar av spaghetti. Jaja, jag ska lyssna av den. Men först ska allt in i kylen, och utanför dörren står en ytterst parant städerska och väntar otåligt på att få bädda min säng. Snabbt in med varorna, och sen var det visst lunchdags också. En liten paj in i micron, alltmedan den paranta städerskan snabbt går igenom mitt rum, med målmedvetna och bestämda rörelser. Snart är hon inne i köket, som inte är nåt kök. Snarare en garderob, med spis och kyl och diskbänk. Där har förstås disken samlats sedan flera dagar tillbaka, men den effektiva, paranta städerskan tar glatt tag i disken också. Just det, jag hade ju ett meddelande. Undra vem det kan vara? Förmodligen bara nån ändring i schemat för imorgon. Kan vänta.
Först måste jag njuta lite av att sitta och titta på en städerska som diskar min intorkade disk. Tack för det. -Have a nice day, Sir! Vem pratar hon med nu? Det måste vara mej. - Yes, Thank you. See you next week. Dörren går igen.
Den där slingan från Mahler's femma tutar hela tiden i huvudet. Jag kan inte låta bli att le lite åt det komiska i situationen. Varför just nu, och varför just den? När jag sätter mej vid telefonen, slår det mej plötsligt: Det kanske har hänt nåt. Det är ju snöstorm i Sverige, och vem vet vad som kan hända. Linda är ute och åker, och svärmor ensam med Matilda. MATILDA! Är hon sjuk, har hon ramlat ur vagnen eller har hon fått mässlingen? Nu vågar jag knappt trycka på knappen som bara tycks förebåda olycka och misär. Med ett djupt andetag tar jag mod till mej, och sätter luren till örat. Signalen går fram.
- Hej Jesper! Det här är Katarina Åsbrink. Nu undrar du förstås varför i herrans namn jag ringer dej...
När jag lyssnar och skriver ner numret som hon ger mej färdas jag plötsligt snabbt tillbaka i tiden. Tillbaka till 1994. Min allra första operaroll som solist. Stockholms Unga Operaensemble ger Puccini's Gianni Schicchi på Nybrokajen. En helt unik uppsättning, vågar jag lova. Till att börja med för att alla inblandade, inklusive regissören Katarina Åsbrink, var under 20 år. För mej var det ett startskott, och jag minns det som en otroligt rolig tid, även om vi hade en rad problem på vägen. Vilket gäng! Samuel Jarrick som gubben, Kerstin Avemo och Leif Aruhn-Solén som kärleksparet, och sen Åsa Dornbusch, Henriikka Gröndahl, Joanna Nederby, Henrik Björk, Håkan Starkenberg, jag och Jens Malmkvist som de giriga släktingarna. Efter en stunds nostalgitripp ringer jag upp Katarina, och vi skrattar tillsammans åt det absurda. Här är vi plötsligt i Chicago båda två, visar det sej. Vi bestämmer att vi ska ta en fika på lördag, innan hon fortsätter till Mississippi. Tänk hur liten världen kan vara. Liten och behändig. Och disken är diskad och Matilda mår bra.
/ J
