Ja, vad ska man säga...
Idag startade säsong 5 av American Idol. Som sångare själv vet man inte om man ska skratta eller gråta. Jämfört med svenska blask-varianten kan man väl säga att allt är bättre och större. Juryn är vid det här laget megakänd, med Elake Simon Cowell i spetsen. Häpnadsväckande nog finns det riktigt många ungdomar som fortfarande, efter fem säsonger, tror att det här är nåt för dem! Som sagt, allt är lite bättre än den svenska varianten. Det betyder förstås också att de dåliga är verkligen skrämmande dåliga. Och de köar i dagar för att komma in och göra bort sej. Vissa för andra eller kanske tredje gången. Vad driver dessa människor? Vad har de för typ av självbild? Jag plågas och njuter på en gång. Just den här första gallringen är det bästa och det mest smärtsamma. Lustigt nog är det första programmet från uttagningar från... ja, just det: Chicago. Vilket sammanträffande.
Ännu en dag av musikaliska rep på både Dido & Aeneas och The Padlock har avklarats, och idag hade vi även dialog-coaching. (Ja, det kan ju behövas!)
Jag har ju haft seriösa nojor inför det här med dialogen, och det var otroligt skönt att höra henne säga: - Du kan vara lugn. Jag jobbade precis med bl a Bryn Terfel i Sweeney Todd, och jag har aldrig varit med om någon som varit så nojig och nervös. Det gick bra till slut. Så, vi ska nog få ordning på dej också.
Se där, även de stora elefanterna kan vara nervösa och knasiga ibland.
Av de andra sångarna i gänget tycker jag det är tjejerna som imponerar. Leah Partridge har jag ju träffat förut. Först delade vi säng i Figaros Bröllop i Miami där hon var Min Barbarina, och sedan var hon också med i Il Viaggio à Reims senast jag var i Chicago.
Både hon och Kate Mangiameli (fyllig mezzo med bra höjd) klingar fint både i Dido och i The Padlock. Susanne Mentzer träffade jag först idag, men hon imponerade inte riktigt (än). Och, hon är den första kvinnliga sångare som jag sett som använder sej av det ökända Barytontricket, dvs när man sjunger lite med läpparna vridna åt ena hållet. Ungefär som om man vill sjunga in i sitt eget öra. Vi får väl se om hon spottar upp sej...
De andra killarna är trevliga, men inte några riktiga stjärnor. Än så länge har vi inte umgåtts så mycket utanför repen, men det är väl naturligt så här i början. Vilken tur förresten att den här bloggen är på svenska, så de inte kan läsa min alltför tidiga recension!
Produktionen ska tydligen spelas med The Padlock som en pjäs i pjäsen Dido & Aeneas, om ni förstår. (?) Jag vet inte om jag förstår greppet än, men det ska nog klarna. Det är väl ända ursäkten för att kunna sätta upp den här operan, som inte spelats sedan den skrevs 1768!!! Undrar varför. Allt är inte helt katastrof, men ibland får man lite vibbar av dåligt studentspex eller en parodi på dålig opera. Mohrens sista suck, ungefär. (Ett gammalt, mycket roligt operaspex) Historian i The Padlock är inte helt originell. Gammal man vill gifta sej med ung flicka, och låser in henne (med hjälp av ett hänglås=
a padlock)för att gå och ordna med detaljerna. Under en kort stund då han är borta kommer tenorfjanten och lurar sej nästan in till henne med ömma kärleksfraser, med viss hjälp av gamlingens tjänstefolk, en äldre nucka och en pratglad, skojfrisk lustigkurre. Vänta lite, det här låter väldigt bekant på nåt sätt.
Som ni märker har jag inte nån riktig struktur på min blogg, men det är lite meningen. Ibland blir det långt, ibland blir det kort och koncist. Det bästa med den här bloggen för egen del är ju att man kan pladdra på utan att bli avbruten och störd av andra hela tiden. Underbart!
/ J
