Getting closer

Jo, det börjar faktiskt redan kännas lite pirrigt. Trots att det är ett tag kvar, och det inte är något helt nytt. Men den här gången är det ju nya inblandade. Och, det har varit tuffare för oss alla än många gånger tidigare. Jag kan inte vänta tills jag får äntligen stå där när det verkligen gäller, otålig och nervös, men laddad och med adrenalinet pumpandes. Äntligen!
Det är det här man väntar på och längtar efter hela tiden. Hela tiden.
Inte så konstigt att man har lite svårt att koncentrera sej på jobbet.
Ja, det är ju bara en vecka tills mina vackra damer anländer! Vad trodde ni...
Idag hade vi en helt bortkastad repetition, där regissören försökte regissera fem solister i ouvertyren(!) till The Padlock. Flera viktiga roller fattades, och kören hade dansrep. Detta gjorde förstås att istället för att kunna göra nåt vettigt, fick vi ägna repetitionen åt att få assistenter att göra rätt saker vid rätt tillfälle. Gammalt känt regiknep: Om du inte vet vad du ska göra med ett stycke musik - öppna dammluckorna till rekvisitaförrådet. Tag fram allt som kan tänkas och låt sångarna använda så mycket som möjligt. Vi gör nog mer i ouvertyren än på hela operan (i stort sett), och på nåt sätt ska publiken hinna uppfatta den s k ramhandlingen, som ska binda ihop de båda operorna och karaktärerna. Helt omöjligt, hävdar jag. Men vi klär på oss, sminkar oss, skålar i fejkchampagne, jonglerar med plastfrukt och allt möjligt annat fantastiskt. Vi är ju snälla sångare. Vi får ju betalt. Lite grann i alla fall...
/ J

Match Point - årets film?

Ibland när man gå på bio så råkar man bara snubbla över guldkorn. Redan när de första rutorna av filmen "Match Point" började rulla till ljudet av Enrico Caruso i "Una furtiva lagrima" visste jag att det här skuille bli en minnesvärd stund. Och så rätt jag fick! Woody Allen's senaste är inget annat än ett mästerverk, enligt mej. Jag hade inte hört talas om den, så det var på ren chans som jag stressade ner till bion för att se vad som gick. En alldeles strålande historia och mycket vackert filmad. Ovanligt för Woody Allen utspelar sej filmen i London. Jag vill inte avslöja för mycket, men skådespelarinsatserna av framför allt Jonathan Rhys Meyers & Scarlett Johansson är helt makalöst bra.En f d tennispro (Rhys Meyers) börjar som tenniscoach på en engelsk överklassklubb. Snabbt blir han god vän med en av eleverna (Matthew Goode), och de kommer fram till att de delar ett stort intresse för opera. Snart får han träffa resten av den stenrika familjen (på operan...) och han blir tillsammans med systern Cloe. Men sen får han träffa kompisens flickvän (Scarlett. Mums!) och blir förstås förhäxad av henne.Filmen har allt: kärlek, passion, humor, intelligens, vackra människor, spänning och ett ganska oväntat slut. Det är massor med operamusik i filmen, vilket var mycket trevligt. Mest gamla inspelningar med Caruso, men också andra snuttar, bl a ett långt avsnitt ur Verdi's Otello. Tyvärr irriterade en liten detalj. När huvudpersonerna i filmen var på Royal Opera i London hördes visserligen musik ur operan "La Traviata". Märkligt nog så var tenoren på scenen ackompanjerad endast av elpiano. Konstigt! Strejkade orkestern, eller var de på ett pianogenrep? Ni som inte sett denna höjdare, gå genast och se den & njut!!!
Pronto!
Filmens hemsida.

/ J

PS. Observation: När man går på bio i USA finns det aldrig platsbiljetter. Bara att gå in och sätta sej. Skönt! DS.

Sunday, bloody Sunday

Igår blev det inte riktigt tid att skriva. Vi hade första genomdrag av båda operorna, efter att ha ställt de sista scenerna samma morgon. Fullt kaos, men vi tog oss igenom i alla fall. Skönt att för en gångs skull inte bli avbruten hela tiden. Vi artister behöver ju också få se och känna helheten innan premiär (helst). Nu väntar en ännu tuffare vecka med genomdrag och så småningom orkesterrep. Tro det eller ej, men dialogen börjar faktiskt sitta utan större problem... Fick till och med beröm för min brittiska accent. Måste bara komma ihåg alla tonande s (z) i slutet på ord.
Efter den tuffa repdagen, var det skönt att ta ett par öl med några ur ensemblen. Vi gick till ett mexikanskt ställe och åt lite nachos och drack Corona. Sen avslutade jag och de andra solo-grabbarna Dean och Matt nere i baren här i huset.
Jag brukar sällan komma ihåg mina drömmar, men i natt drömde jag nåt om flygplan och flygplatser, och när jag vaknade visades "The Terminal" på TV. Det kan inte vara en slump. Om bara en vecka (Superbowl Sunday) står jag där på O'Hare och väntar otåligt på mina tjejer. En vecka!!!
Idag ska jag bara ta det lugnt, och heja på Jesper Parnevik som ligger bra till inför sista dagens spel i Buick Invitational.
I golf, alltså.
/ J

Grattis, din gamla snuskhummer!

Mozart's 250-årsdag. GRATTIS! Tänk vad tråkigt det skulle vara om inte han hade funnits? Eller, är allt runtomkring en myt? Var han verkligen en sådan festare och kvinnokarl, som många vill framställa det? Onekligen är det lite mer kittlande i alla fall. Ett är säkert, hans musik lever fortfarande lika starkt eller starkare än när den skrevs, och den berör och intresserar människor runtom klotet dagligen. Man rekommenderar till och med Mozart för gravida kvinnor, för att man ska föda ett intelligent barn, man tillverkar Mozartkulor (dock inte för samma resultat), vi har Mozarteum och så vidare. Jag startade själv mitt Mozart-jubileum redan i somras, då jag gjorde min första Così-uppsättning i Ystad. Sedan fick jag även göra C-mollmässan (första gången) med Daniel Harding i Berwaldhallen i december. Så jag börjar redan bli varm i Mozart-kostymen. Nu stundar snart min andra Così-runda, denna gång i regi av Peter Konwitschny, en av operavärldens giganter. Ska bli mycket intressant. Denna uppsättning har nyligen haft premiär på Komische Oper i Berlin. Idag sjöng jag bara lite Don Giovanni i duschen imorse. Och jag lyssnade på Così-overtyren, när jag rensade och fyllde på min Ipod.4 gb räcker inte så länge, men då tvingas man rensa ibland. Apropå Mozart, så hörde jag nyligen att Kenneth Branagh håller på att filma (regissera) Trollflöjten just nu. Sägs utspela sej i Första Världskrigsmiljö och dess upptakt. Läs mer här . Låter spännande.
Idag hände det oundvikliga. Första sammanbrottet i produktionen (så vitt jag vet). Vi är alla lite känsliga nu, och regissören gick lite för långt idag. En av sångerskorna (den andra låg nerbäddad och sjuk) blev så dissad och ständigt avbruten, att hon till slut brast i gråt, och vi fick bryta repet för att samla oss. Så här mitt i allt känns det väldigt kaotiskt, och imorgon ska vi (tydligen!) ha genomdrag av båda operorna. Vi har inte ens ställt allt. Och som sagt, flera är sjuka. Igår fick en av dansarna en allergisk chock. Han blev plötsligt helt blålila över hela kroppen. Jätteläskigt! Nyss ikväll ägnade vi oss åt en och en halv timmes totalt slöseri med tid, när regissören försökte regissera overtyren till "The Padlock". Där ska den s k ramhistorien berättas, men jag förstår inte hur någon ska kunna fatta nånting. Alldeles för mycket som händer samtidigt. Typiskt regissörer. Kan inte hålla händerna borta från lite musik. Inte världens bästa musik, kanske. Men i alla fall...
Nu ikväll hade vi (några av oss) vår första utekväll. Lugnt och städat, men en riktigt trevlig stund utanför repsalen. Jake Melnick's cheeseburgare med ädelost går inte av för hackor!
Här och nu måste jag citera en stor hjälte, som nyligen på frågan om hur hans liv förändrats sen han blev pappa, sade:
"He (My son) opened a door in my heart, and let the sun of life shine in."
Jag kan bara hålla med (fast om min dotter) och tillägga, att det är omänskligt svårt att vara ifrån sitt barn så här länge. Jag saknar min familj så mycket att jag håller på att gå sönder. När min dotter säger"Hejhej" i telefon vill jag bara gråta. Jag räknar dagarna och timmarna tills de kommer nästa vecka. Puss på er!
Vem det var som så klokt sade ovanstående om sin son? David Letterman, förstås...
/ J
PS. Bilden visar Chicago Opera Theater i all sin prakt. DS.
PS2. Conan O'Brien's Tarja Halonen/Going to Finland-kampanj är riktigt bra TV. Extra roligt att det fått sånt enormt genomslag, och tydligen påverkat valet i Finland! DS2.
PS3. Största snackisen här nu är om Oprah (inte opera), och hennes offentliga ursäkt angående en av böckerna i hennes bokklubb, som hon först gick ut och försvarade. Författaren har nu tvingats erkänna att mycket i boken inte alls stämmer med historien, och en stor debatt om "labeling" av böcker håller på nu. Hur stor del sanning ska en biografi/memoar innehålla? Vad får man lägga till eller tillrättalägga för historiens skull? Boken finns här . DS3.

Pari siamo?

Om man vill läsa en "riktig" recension av tidigare nämda Rigoletto, kan man göra det antingen här eller här , om man vill alltså.
Jag vill påpeka att jag inte försöker spela recensent, men det var kul att faktiskt försöka skriva som en sådan en gång. Det är inte så lätt som man tror!
Idag höll jag på att strypa regissören på repetitionen. Ibland under arbetet kan man gå lite olika vägar, och plötsligt talar man verkligen inte samma språk. Hon ville göra en scen på ett sätt, som jag tyckte var helt fel med den bild av karaktären som jag har hunnit skaffa mej. Jag försökte förklara, men hon stod på sej, och till slut sa jag att visst kan jag göra som du vill, men jag är inte alls övertygad själv. Som sångare är det väldigt svårt att inte lägga sej i regin ibland, särskilt om man märker att det behövs... För, som artist skapar man sej en klar egen bild av sin karaktär och linjen genom pjäsen. Om nånting plötsligt går stick i stäv med detta får man ju panik. Då kanske man måste börja tänka om, och ändra på sin gestalt helt.
Frustrerande!
Godaste kaffet i stan kommer inte från Starbucks, utan från Caffé Baci, och heter Bizzarro (lämpligt!).
Imorgon kommer jag liksom många andra hylla och gratulera Wolfgang Amadeus Mozart på hans 250-årsdag.
Ja, han var visst vänsterhänt vattuman, precis som...
Undrar förresten om jag är den enda operabloggaren i Sverige? Nån som vet?
/ J

Tutte le feste al tempio

Varning!
Prettotext följer nedan...

Rigoletto, Lyric Opera Chicago, jan 25th 2006
With C. Alvarez, D. Kuznetsova, F. Lopardo, B. Clayton m fl
Dir: Jesús López Cobos
Regi: Stefano Vizioli
Set: Robert Innes Hopkins

Många försök har gjorts de senaste åren att uppdatera, eller förflytta Rigoletto till andra platser och andra tider. De flesta har varit alldeles meningslösa, eller bara krystade. Ett lyckat exempel finns, nämligen Sir Jonathan Miller's "gangster-Rigoletto" från ENO. Men, det behöver inte alls vara lätt att låta Rigoletto stå för sej själv heller. Många har misslyckats även där. Säkerligen minns många med fasa Stockholmsoperans gamla kvarnhjul, med Gildas kropp som fastnade och drogs runt, runt.
Jag tänker inte ens gå in på den senaste uppsättningen från Stockholm, eftersom jag själv var med i den, men den var väl inte helt lyckad... Det är alltid lätt att fastna i konventioner, och spelet kan bli platt och impulslöst.
Lyric Opera's nya Rigoletto lyckas inte riktigt nå fram i sin avväpnande konventionalism, men musikaliskt är det en fröjd för det mesta. Inga överraskningar att vänta, men absolut inga riktiga besvikelser. Robert Innes-Hopkins renässansinspirerade scenbild, med den stora genomskurna palatskupolen i mitten på vridscenen, var smärtsamt vacker. Enkelt, men mycket effektivt är modellen. Skönt!
Maestro Lopez-Cobos presenterade en mycket frisk, sprudlande och flyktig tolkning av verket utan att för den sakens skull bli stressad. Det görs inga konstiga strykningar, som brukligt nu för tiden, förutom andra versen på Hertigens cabaletta förstås. Herrkören klingar fint, med lätthet och esprit i sina små insatser. Av de mindre rollerna bör nämnas Quinn Kelsey's något barytonala, men välfokuserade Monterone och Beth Claytons Maddalena, som med charm och fyllig mezzo förförde Hertigen barfota.
När det gäller huvudrollerna, så måste Frank Lopardo vara en av de bästa Hertigar som finns idag. Hans övertonsrika och flexibla tenor passar som hand i handske, och dessutom gör han en trovärdig och intressant gestaltning på scen. Det är lite Gedda, lite Carreras och lite Pavarotti. Bra spinn och klang i hela registret. Ingen höjdton i slutet på cabalettan, dock...
Tillsammans med Dina Kuznetsova's oskuldsfulla, men röstligt mycket fullblodiga Gilda skapas lite musikalisk magi under kvällen. Dinas Gilda övertygar också på egen hand i arian Caro Nome, där hon lätt och ledigt kvittrar av tonårskärlek och passion i sin säng, med sin kudde som enda sällskap. I duetterna med fadern får hon fram både nyfikenhet, skuld och sorg.
Rigoletto själv, Carlos Alvarez verkar vara gjord för just den här rollen. Både rösten och hans hela gestalt andas Rigoletto, från början till slut. Trots att han var lite oense i tempo med dirigenten på ett par ställen, gör han en alldeles lysande och gripande insats som narren och pappan Rigoletto. Den märgfulla, välljudande barytonrösten dominerar alltfrån första scenens hånande av Ceprano och Monterone ända fram till slutscenens desperation. Mycket trovärdigt och helgjutet personporträtt, och alla höjdtoner satt som gjutna, ända till det sista monumentala höga A-et, som så många fruktat eller avstått. Respekt!
The Civic Opera House ligger mycket vackert, precis vid floden som delar centrala Chicago mitt itu. Men när Rigoletto i slutet släpar sin dotter Gilda mot floden (just mot floden - västerut), så är det nog bara jag som tänker på just det, men jag vill gärna tro att regissören har just tänkt på det också, och gjort detta medvetet. En annan liten intressant detalj, som lätt blir bortglömd, är att Gilda här faktiskt dyker upp på slutet klädd som pojke, precis som hennes far Rigoletto har beordrat henne.
Inte alltid helt klart. Och när Monterone uttalar sin förbannelse fortsätter både Hertigen och Rigoletto sina skymfanden. Hertigen förgriper sej till och med på Monterones dotter framför hans ögon. Det skapar en styrka i den scenen, som lätt kan försvinna.
När jag promenerar hem genom Chicago, och visslar lite på "La donna è mobile" kan jag inte låta bli att tycka att den befriande, och välsjungna Rigoletto som jag just sett var ett ganska bra sätt att fira sin födelsedag på.
Man blir rätt sugen på att sjunga den själv i alla fall...
/ J

Che gelida manina?

Lite skvaller i operavärlden: Skådespelerskan Drew Barrymore med pojkvän blev tagna på bar gärning, mitt i akten (haha), på en toalett på Metropolitanoperan häromdagen. Så, Boheme passade inte?
Läs hela artikeln här!
Så, nu har jag lyckats tillverka en länk också!
Nu är det bara timmar kvar innan ridån går upp för Rigoletto. Lite nervöst. Trots att jag inte alls ska stå på scenen.
Recension kommer pronto.
/ J

Happy Birthday II

Ibland händer det saker som man inte alls är beredd på, men som får en att känna sej lite gladare (och yngre). Som idag. En 34-årig sångare går till kvartersbutiken för att handla lite dagligvaror. Efter att ha plockat ihop det som behövdes, styr han stegen mot kassan. Kassörskan, som knappt kan ha varit 18, säger direkt, förmodligen utan att ha tänkt alls på vilken inverkan det kan ha på min dag, med sin nasala amerikanska stämma: -D'you have ID for the beer?
Jag kan inte hålla det bubblande skrattet tillbaka, utan svarar fnissandes: - Oh Yes! Hold on, let me enjoy this moment for a couple of seconds. Sen följer jag noga kassörskans blick, när hon tittar på mitt svenska körkort. Det borde ta cirka två-tre sekunder, och där föll poletten ner. Hon tittar upp, och brister ut: - Happy Birthday, Sir! Hon inser nog det lustiga i situationen, och ser lite generad ut. Jag kan inte sluta le. Plötsligt blev jag några år yngre, oavsett vad klockan och kalendern säger.
/ J

Happy Birthday...

Så var det då dagen D. Födelsedagen. Hurra hurra. Fast enligt amerikansk tid är jag faktiskt 33 i nästan två timmar till.
Inte för att det känns som nån stor grej direkt. Jag är ganska nöjd med min ålder, tror jag. Nu börjar man ju precis komma ur det här eviga "du är ju fortfarande så ung" träsket. Fast, det kanske inte är så många som tänker på att jag fortfarande, efter sju år på Kungl. Operan, är den yngsta sångaren i ensemblen (fasta sångare). Är det bra eller dåligt?
I operavärlden har ju olika sångfack olika ålderstoppar. Svårt att tänka sej en Olympia eller en Gilda i 55-årsåldern, och på samma sätt svårt att se en Pappa Germont eller en Rigoletto på tjugo vårar. Eller? Är det bara nuförtiden som man har bestämt att åldern är en del av sångaren i stället för en del av karaktären. Jag menar, flera har faktiskt gjort roller som t ex Rigoletto som mycket unga och gjort det bra. Vad är det viktiga? Karaktären eller sångarens faktiska ålder?
Intressant, tycker jag.
Idag ska jag också ta tillfället att slå ett slag för oss, som länge varit en osynlig minoritet. Sen igår är jag medlem i Left-Handers Club (http://www.anythingleft-handed.co.uk), en sammanslutning för vänsterhänta. Några andra som är/var vänsterhänta: Mozart, Beethoven, Schumann, Prokofiev, Caruso (!), Sir Paul McCartney, Ringo Starr, Tom Cruise, Robert de Niro, Brad Pitt, Julia Roberts, Ramses II (hur man nu vet det...), Julius Ceasar, Jack the Ripper, The Boston strangler, Mark Twain, Winston Churchill, Celine Dion, Bill Gates, 4 av 5 designers som uppfann Macintosh-datorn, Sju amerikanska presidenter, dock inte George W. Bush, men väl Bill Clinton, Leonardo da Vinci, Jimi Hendrix, Curt Cobain, Annie Lennox, Whoppi Goldberg, Greta Garbo, Marylin Monroe och några till...
Vi har tydligen en egen dag, den 13 augusti. Hurra för det!
Jag önskar att ni alla kunde vara här på riktigt och dela min dag, men ni får väl nöja er med rapporten.
Ta hand om er!
/ J

Guldmasken 2005

Jaha, såg just nomineringarna för Guldmasken 2005. Det är väl bara att skicka hela bunten masker direkt till Björn & Benny? Allvarligt, Charlotte Perrelli för bästa huvudroll? Kul skämt.
/ J

Manic monday

Tänk att vissa regissörer ska ha så svårt att planera sitt arbete! Inga namn... Nu, när vi börjar repa Dido också på allvar, och därför har två operor i luften samtidigt, blir det tydligen väldigt krångligt att planera reptider. Inte blir det väl bättre av att Dido själv bara kan repa vissa tider på dagen. Hmm... Var det Dido eller Diva?
Så, jag vet inte om jag får chans att gå på Lyric på onsdag. Det kanske blir rep istället. Kul värre.
Jag blev väckt av "grannen" i natt. Han tyckte tydligen att det var läge att ha lite efterfest på rummet vid så där halv fyra på morgonen. Suck! Men med lite tur får jag flytta snart. Jag har begärt ett större rum nu när familjen kommer. Bara 13 dagar kvar...
Förresten, är det inte lite typiskt, att bara för min familj ska ut och flyga, så börjar plötsligt SAS-piloterna vildstrejka?
Dagens TV-program: 24, säsong 6. Jack Bauer. Man blir ju alldeles svettig. Helt fast.
Dagens tonart: Ciss-moll. Fortfarande.
Dagens iakttagelse: I USA köper man blöjor på apoteket (Walgreens). Intressant.
/ J

Laundry Day

Bilden från i somras värmer lite så här mitt i vintern. Kanske kan det värma er därhemma i ännu kallare Sverige också?
Nu ska jag inte ändra mer på inställningarna till den här sidan. Jag lovar. Verkligen. På riktigt. Oh Yes.
Efter en tuff första vecka var det ganska skönt att kunna bara slappa och samla kraft idag. Jag kom på att hjärnan förmodligen har gått på högvarv sedan jag kom hit, eftersom jag inte bara måste prata engelska hela tiden. Nu ska jag ju sjunga och spela teater på engelska också. Liten härdsmälta. Som tur var fick jag prata lite svenska med Katarina, som jag träffade igår för lunch. Det var otroligt kul och intressant att höra om alla hennes fantastiska uppdrag i Centralasien. Och jag babblade på om Kungliga Operan. Ett kärt gammalt ämne som jag säkert inte kommer ta upp här... Allt i sinom tid.
Ni som undrar hur jag kan ha så mycket tid till att "blogga" har nog inte varit hemma med barn på länge. "Utan" barn hinner man ju med hur mycket som helst, och nästan när som helst. Och efter att ha varit hemma ett tag har man utvecklat ett sinne för extrem effektivitet. Multi-tasking, säger jag bara.
Jag var länge tveksam till det här med bloggande, men jag måste säga att det är mycket tillfredsställande att "rensa rören" och jag kommer fortsätta länge (om nån orkar läsa förstås).
Imorgon (måndag) har jag kostymprovning, sedan följer en välkomstlunch med alla i produktionen. Sen är det rep för hela slanten. Ja just det, imorgon kväll är det ju nytt avsnitt av 24 också...
Om det är nån som är intresserad av vad som hände i Desperate Housewifes senast, så vet ni vem ni kan fråga.
Jag såg också förresten, att American Idol 2006 sänds (en vecka senare) i TV 4. Grattis! Som sagt, mycket bättre än den svenska blaskupplagan.
Klart Slut
/ J

Quel vecchio maledivami!

Min födelsedagspresent till mej själv. Ja, för på onsdag fyller jag år. 34. Kul. Verkligen. Jag tror faktiskt att jag nästan inte har firat någon födelsedag hemma, bara med min fru/familj sedan vi träffades. Inte som jag kan minnas. Ett år var jag i Åbo med Stefan Solyom och sjöng Kindertotenlieder. Verkligen muntert! Ett annat år var jag i Miami, och svettades och blödde i Faust. Och senast vaknade jag i Göteborg, passerade med bil genom Sverige och begravde Lindas farfar Holger i Vadstena, varpå jag fortsatte upp till Stockholm för att sjunga Barberaren. Vad är det med mej och mina födelsedagar? Nåväl: Carlos Álvarez, Dina Kuznetsova och Frank Lopardo får väl duga som sällskap,för den här gången.
Och eftersom jag fått vissa propåer, så kan jag nu meddela att det går alldeles utmärkt att lämna kommentarer på bloggen om så önskas. Även anonymt. Kom ihåg, jag är gammal i IT-världen. Jag var med redan på C-64's underbara storhetstid.
Det var tider, det...
/ J

Du har ett nytt meddelande...

Den oranga lilla lampan på telefonen blinkar frenetiskt när jag kliver in på mitt rum efter en svettig promenad från affären. Fyra matkassar och armar av spaghetti. Jaja, jag ska lyssna av den. Men först ska allt in i kylen, och utanför dörren står en ytterst parant städerska och väntar otåligt på att få bädda min säng. Snabbt in med varorna, och sen var det visst lunchdags också. En liten paj in i micron, alltmedan den paranta städerskan snabbt går igenom mitt rum, med målmedvetna och bestämda rörelser. Snart är hon inne i köket, som inte är nåt kök. Snarare en garderob, med spis och kyl och diskbänk. Där har förstås disken samlats sedan flera dagar tillbaka, men den effektiva, paranta städerskan tar glatt tag i disken också. Just det, jag hade ju ett meddelande. Undra vem det kan vara? Förmodligen bara nån ändring i schemat för imorgon. Kan vänta.
Först måste jag njuta lite av att sitta och titta på en städerska som diskar min intorkade disk. Tack för det. -Have a nice day, Sir! Vem pratar hon med nu? Det måste vara mej. - Yes, Thank you. See you next week. Dörren går igen.
Den där slingan från Mahler's femma tutar hela tiden i huvudet. Jag kan inte låta bli att le lite åt det komiska i situationen. Varför just nu, och varför just den? När jag sätter mej vid telefonen, slår det mej plötsligt: Det kanske har hänt nåt. Det är ju snöstorm i Sverige, och vem vet vad som kan hända. Linda är ute och åker, och svärmor ensam med Matilda. MATILDA! Är hon sjuk, har hon ramlat ur vagnen eller har hon fått mässlingen? Nu vågar jag knappt trycka på knappen som bara tycks förebåda olycka och misär. Med ett djupt andetag tar jag mod till mej, och sätter luren till örat. Signalen går fram.
- Hej Jesper! Det här är Katarina Åsbrink. Nu undrar du förstås varför i herrans namn jag ringer dej...
När jag lyssnar och skriver ner numret som hon ger mej färdas jag plötsligt snabbt tillbaka i tiden. Tillbaka till 1994. Min allra första operaroll som solist. Stockholms Unga Operaensemble ger Puccini's Gianni Schicchi på Nybrokajen. En helt unik uppsättning, vågar jag lova. Till att börja med för att alla inblandade, inklusive regissören Katarina Åsbrink, var under 20 år. För mej var det ett startskott, och jag minns det som en otroligt rolig tid, även om vi hade en rad problem på vägen. Vilket gäng! Samuel Jarrick som gubben, Kerstin Avemo och Leif Aruhn-Solén som kärleksparet, och sen Åsa Dornbusch, Henriikka Gröndahl, Joanna Nederby, Henrik Björk, Håkan Starkenberg, jag och Jens Malmkvist som de giriga släktingarna. Efter en stunds nostalgitripp ringer jag upp Katarina, och vi skrattar tillsammans åt det absurda. Här är vi plötsligt i Chicago båda två, visar det sej. Vi bestämmer att vi ska ta en fika på lördag, innan hon fortsätter till Mississippi. Tänk hur liten världen kan vara. Liten och behändig. Och disken är diskad och Matilda mår bra.
/ J

Absolut Mahler?

En ganska besynnerlig detalj har förföljt mej de senaste dagarna, och nu har jag prövat dess tillförlitlighet åtskilliga gånger. Jag har tydligen begåvats med ett absolut gehör! Men, det funkar bara (tror jag) om jag börjar på Mahler's femte symfoni. Ni vet, den där som börjar med en ensam trumpet i ciss-moll. Jag har ingen aning om hur detta har uppstått, eller om det är något tillfälligt, men det är ganska lustigt. Visst gillar jag Mahlers femma, men ska jag gå hela mitt liv i ciss-moll nu?
Detta började med att jag, av en tillfällighet, började nynna på den där fanfaren när vi satt ett gäng hemma hos oss i Göteborg innan min avfärd. Claes (Gunnarsson) påpekade när jag hade sjungit nån takt: - Du vet att du sjöng det där i helt rätt tonart, va?
Lite förbryllad tänkte jag inte mycket mer på det just då, men sedan har det liksom gnagt nånstans i mej. Nu när jag varit här i Chicago en vecka snart, har jag som sagt testat dess kraft och förmåga, både genom störmoment och andra prövningar.
Alltid samma resultat...Mycket besynnerligt, min käre Watson!
Nåväl, jag återvände i alla fall precis från CSO, och en fantastisk konsert. Före paus spelades John Adams' Naive and sentimental Music. Ett stycke (skrivet speciellt till Esa-Pekka) för jätteorkester, med massa slagverk förstås. Jag gillade mest den andra satsen "Mother of the Man", som var den mest sentimentala. Där framträdde förresten en av orkesterns kontrabasister - fast på gitarr!.De andra två satserna var lite för mekaniska för min smak. Tonsättaren, som för övrigt var på plats, är just nu väldigt i ropet här i Chicago. Senare i vår spelas nämligen även hans opera "Nixon in China" på COT.
Efter paus var det så dags för CSO's hornsolist Daniel Gingrich att exekvera Mozart's alltför kända Hornkonsert nr 4 (fast den skrevs som nummer två!). Självklart var det alldeles lysande, även om några små kixar i första satsen säkert störde honom.
Om man ska vara riktigt petig, så kanske man kunde önskat lite mer utstålning, men det är som sagt lite överkurs.
Sen var det då Sibelius femma, och där visade E-P åter sin bredd och flexibilitet i en ganska stram tolkning.
En sak angående själva konserthuset. Om ni ska dit, tänk på att inte köpa biljett högst upp om ni har det minsta känning av höjdrädsla. Det var högt, riktigt högt.
Nu väntar sängen, och imorgon ännu en fullpackad repdag. Ingen rast, ingen ro.
/ J (nu i ciss-moll)
PS. Nu är det bara drygt 16 dagar tills mina underbara tjejer kommer hit! Jag har hittills medvetet låtit bli att skriva så mycket om min hemlängtan och saknad av dem, för jag tror att det inte blir så rolig läsning. DS.

Våren är här?

Igår var det riktigt kallt, idag plötsligt 12 grader (celsius). Underbart! Kändes nästan som om våren var på väg, fast man vet att det inte är så. Har haft en riktigt tung repdag. Vi ställde en fjärdedel av The padlock idag (ungefär). Det är fortfarande lite hackigt med dialogen, men som tur är gäller det inte bara mej... Jag har riktigt roligt, och får för en gångs skull vara riktigt komisk gammal gubbe på scen. En utmaning!
Roligt att vara igång på riktigt. Nu ska jag slänga i mej lite mat och sedan traska i vårkvällen ner till konserthuset och njuta av Sibelius och Mozart. Mums!
/ J

www.jespertaube.com

Ja, så var den äntligen på plats. Min egen hemsida! Den kommer säkert ha minst en träff om året ;-)
Förhoppningsvis ska jag ha tid att uppdatera den ibland, med lite intressanta inslag.
Kylan har gripit tag i Chicago, och idag var det nog bara 25-30 grader. Och då snackar vi inte Celsius!
Fick idag tag på en biljett till CSO, alltså Chicago Symphony Orchestra. De spelar Sibelius 5 och Mozart's
hornkonsert med Esa-Pekka imorgon kväll. Återkommer med recension.
Annars blir det nu mest att promenera fram och tillbaks mellan hotellet och replokalen. Förresten har vi världens utsikt från replokalen, som ligger i The Fine Arts' Building. Ett otroligt gammalt hus, med en hiss som inte är nåt för hissrädda. Den sköts manuellt av en gubbe (oftast en som är lika gammal som huset), så varje gång man går in i hissen måste man meddela vilken våning man ska till, och varje gång man stannar till vid en våning så måste man finjustera landningen lite upp eller ner. Mycket intressant. I alla fall, utsikten över Chicago och Lake Michigan är alldeles magnifik, och mitt i allt ligger den kända fontänen, den som är känd från bl a "Love & Marriage". Fast nu är den förstås inte igång. Så här års har de istället skridskoåkning i parken utanför operahuset, ungefär som i Kungsträdgården alltså. Fast ändå inte.
/ J

American Idol II

jag vet inte om ni håller med, men Let's Dance är väl ändå ingen höjdare?
Hoppas istället på att Sverige snart får ta del av den nya "Skating with celebrities" där kändisar försöker sej på konståkning
(i par med proffs). Brutna revben, blåmärken och blodspillan redan i trailern. Mycket lovande.
/ J

American Idol

Ja, vad ska man säga...
Idag startade säsong 5 av American Idol. Som sångare själv vet man inte om man ska skratta eller gråta. Jämfört med svenska blask-varianten kan man väl säga att allt är bättre och större. Juryn är vid det här laget megakänd, med Elake Simon Cowell i spetsen. Häpnadsväckande nog finns det riktigt många ungdomar som fortfarande, efter fem säsonger, tror att det här är nåt för dem! Som sagt, allt är lite bättre än den svenska varianten. Det betyder förstås också att de dåliga är verkligen skrämmande dåliga. Och de köar i dagar för att komma in och göra bort sej. Vissa för andra eller kanske tredje gången. Vad driver dessa människor? Vad har de för typ av självbild? Jag plågas och njuter på en gång. Just den här första gallringen är det bästa och det mest smärtsamma. Lustigt nog är det första programmet från uttagningar från... ja, just det: Chicago. Vilket sammanträffande.
Ännu en dag av musikaliska rep på både Dido & Aeneas och The Padlock har avklarats, och idag hade vi även dialog-coaching. (Ja, det kan ju behövas!)
Jag har ju haft seriösa nojor inför det här med dialogen, och det var otroligt skönt att höra henne säga: - Du kan vara lugn. Jag jobbade precis med bl a Bryn Terfel i Sweeney Todd, och jag har aldrig varit med om någon som varit så nojig och nervös. Det gick bra till slut. Så, vi ska nog få ordning på dej också.
Se där, även de stora elefanterna kan vara nervösa och knasiga ibland.
Av de andra sångarna i gänget tycker jag det är tjejerna som imponerar. Leah Partridge har jag ju träffat förut. Först delade vi säng i Figaros Bröllop i Miami där hon var Min Barbarina, och sedan var hon också med i Il Viaggio à Reims senast jag var i Chicago.
Både hon och Kate Mangiameli (fyllig mezzo med bra höjd) klingar fint både i Dido och i The Padlock. Susanne Mentzer träffade jag först idag, men hon imponerade inte riktigt (än). Och, hon är den första kvinnliga sångare som jag sett som använder sej av det ökända Barytontricket, dvs när man sjunger lite med läpparna vridna åt ena hållet. Ungefär som om man vill sjunga in i sitt eget öra. Vi får väl se om hon spottar upp sej...
De andra killarna är trevliga, men inte några riktiga stjärnor. Än så länge har vi inte umgåtts så mycket utanför repen, men det är väl naturligt så här i början. Vilken tur förresten att den här bloggen är på svenska, så de inte kan läsa min alltför tidiga recension!
Produktionen ska tydligen spelas med The Padlock som en pjäs i pjäsen Dido & Aeneas, om ni förstår. (?) Jag vet inte om jag förstår greppet än, men det ska nog klarna. Det är väl ända ursäkten för att kunna sätta upp den här operan, som inte spelats sedan den skrevs 1768!!! Undrar varför. Allt är inte helt katastrof, men ibland får man lite vibbar av dåligt studentspex eller en parodi på dålig opera. Mohrens sista suck, ungefär. (Ett gammalt, mycket roligt operaspex) Historian i The Padlock är inte helt originell. Gammal man vill gifta sej med ung flicka, och låser in henne (med hjälp av ett hänglås=
a padlock)för att gå och ordna med detaljerna. Under en kort stund då han är borta kommer tenorfjanten och lurar sej nästan in till henne med ömma kärleksfraser, med viss hjälp av gamlingens tjänstefolk, en äldre nucka och en pratglad, skojfrisk lustigkurre. Vänta lite, det här låter väldigt bekant på nåt sätt.
Som ni märker har jag inte nån riktig struktur på min blogg, men det är lite meningen. Ibland blir det långt, ibland blir det kort och koncist. Det bästa med den här bloggen för egen del är ju att man kan pladdra på utan att bli avbruten och störd av andra hela tiden. Underbart!
/ J

Första dagen avklarad

Den första dagens repetition är alltid mycket speciell. Det är något med laddningen i rummet, en slags nervositet blandat med förväntan och lättnad över att äntligen vara igång. Den här gången kan jag lova att det inte var något undantag. Tvärtom, för min del. Jag har aldrig varit så nervös och osäker inför en produktion förut. Allt bara för lite löjlig text utan noter. Ja. Ibland genom musikhistorien drabbas ju vi sångare av det som de allra flesta sångare fruktar över allt annat, nämligen talad dialog. Istället för att sjunga texten, som vi är grundligt utbildade på, ska vi plötsligt utge oss för att vara skådespelare. Det är en känsla av total nakenhet och sårbarhet som är väldigt frustrerande.
Och, normalt sett så får ju skådespelare spela på sitt första språk. Om det ändå vore så väl för oss utanför Folkoperan... Här ska vi framföra ett stycke från 1700-talets England, med massor med dialog på riktig Shakespeare-engelska. Inte världens båsta dialog heller. Hmmm, det kan man kalla utmaning. Inte nog med det... Det är ju förstås ett stycke där alla roller talar olika dialekt. En tjänsteroll ska t ex prata irländska och min rollkaraktär heter Don Diego, och då förstår ni kanske. Vad har jag gett mej in på ??? Ay, Caramba!
Alla andra sångare har ju engelska som modersmål, även om det blir lite klurigt för dessa amerikaner att försöka prata "riktig" engelska.
Ligger nu och tittar på Golden Globe-galan. En sak är helt klar: Amerikanarna vet hur man gör en galaföreställning. Det slår mej att det är något som vi i Sverige är ganska dåliga på. Vore väl ganska kul, med en opera-gala i Sverige. Årets sångare/sångerska, årets föreställning, årets tupp och så vidare. Loa kan ju vara konferencier. Hehe. Alla andra har ju sin gala: Filmgalan, Guldmasken, Idrottsgalan och gud vet allt. Men det kommer nog aldrig hända.
För övrigt kan jag berätta att det idag införts ett generellt rökförbud i Chicago, dvs restauranger och allmänna utrymmen. Dessutom har de här gått ett steg längre. Hemma i Sverige är det ju tjockt med folk på trottoarerna utanför krogarna, och fimparna ligger i drivor. Här får man inte ens röka utomhus, inom 15 feet utanför restaurangerna och alla ingångar. Bravo!
/ J

Äntligen framme!

När ska de egentligen utveckla klart teleporteringen? Allvarligt, det är inte kul att sitta på ett flygplan i tio timmar. Det känns som att förflyttas lite tillbaka i tiden varje gång man flyger. Det är nåt med hela designen på själva kabinerna (lite Alien eller nån gammal SciFi-rulle) och personalens uniformer. Tacka och ta emot. Här var det sprit! Oj, så spännande. Lite irriterande är också att, trots att man nu på SAS har sin egen liten film-& musikanläggning i stolen framför, så måste man ändå passa vissa speciella tider då filmerna startar. Oerhört märkligt system, tycker jag. Och så det här fascinerande med det magiska skynket. Nu även i ännu fler olika nivåer. Förvirrande och lite förnedrande. Tänk om man kunde färdas fram i typ en Finlandsfärja i stället, fast utan vågorna. Man kunde strosa omkring lite, ta en kaffe i baren eller shoppa lite. Tio timmar i stolen känns ju faktiskt som rena straffet.
Ja, nu är jag i alla fall här. Chicago, mitt i vintern. Jag har bara hunnit få en liten glimt av stan på väg in från flygplatsen, men i sann amerikansk anda så är hela paradgatan beklädd med små lampor. Mysigt! Nu gäller det bara att komma över jetlagen så fort det går. Jag kommer väl säkert vakna om några timmar och leta efter min dotter. Men det är "bara" tre veckor tills mina underbara tjejer kommer hit också. Härligt!
Nej, nu är det hög tid att börja installera sej lite mer. Och däcka i säng. Klockan är ju ändå 4 på morgonen svensk tid.
/ J

Farväl, sköna Sverige!

Nu är det bara minuter kvar tills den Långa Resan tar sin början...
För en gångs skull behöver man inte gå upp vid halv fyra bara för att ta sej till Arlanda. Alltid nåt positivt!
Chicago lovar Göteborgsväder, så det kommer att kännas som hemma. (Nästan...)
Alltid intressant att komma tillbaka till en plats och se vad som förändrats, vad som är precis som förr och vad man minns eller inte minns.
Jag kommer att sakna Sverige och allt härhemma mer än vanligt. Men just nu kan det bara gå framåt.
Eller som Carina sa: Upp och över!
Starbucks, here I come!!!
/ J

Resfeber 2 - Paniken tar över

Sådana här dagar, alltså dagen före avresa, borde förbjudas eller i alla fall straffbeläggas. Eller så skulle alla få åka en dag tidigare, så skulle man slippa sitta här lite halvt om halvt med ena hjärnhalvan i Chicago och resten av mej lite under isen hemma. Varför åker alltid huvudet ett tidigare plan? Är det för att säkerställa att åtminstone en vital del kommer fram helskinnad? Nu känns det som det kvittar, bara man fick vara kvar hemma. Det kommer säkert gå över något när man väl är där, men just nu är det hell on earth. Jag visste att det skulle bli mycket värre nu när man är pappa och allt, men det här är ju helt sjukt! Är det värt detta??? Den frågan kommer man nog ställa sej några gånger till, tror jag.
Mitt i allt mörker tröstar det lite att jag kan avnjuta min första mugg med hett Starbucks-kaffe imorgon kväll svensk tid.
Ja, jag sa lite...
/ J

Sent ska vinnaren vara vaken...

Jag glömde en viktig detalj. Tack! Tack, mina kära vänner, för att ni kom och förgyllde min näst sista kväll på svensk mark för den här gången. På nåt underligt sätt gör det avresan lite mindre ondskefull.
- Hej igen, ditt gamla skrälle. Resfebern smyger fram ur hörnet.
- Försvinn! Jag har inte tid med dej! Nu ska jag ju hinna med allt som jag har skjutit upp tills sista dagen innan jag ska åka, och det är ju idag!!!
Plötsligt slår det mej, som en stor fet pendel, fast redan på väg tillbaka, och jag mitt ivägen. PANG! Du, ditt lilla kryp. Smaka på den här! Mitt i plytet. Jaha, det var ju just snyggt. Tack för kaffet! Du har just vunnit nitvinsten. En helt ny grej. Du ska få åka till andra sidan världen, och arbeta som professionell sångare på ett stort operahus i USA. Woohoo! Inte nog med det, du ska sjunga två helt olika karaktärer, eller röstlägen för den delen. Det ena stycket har inte spelats sen det skrevs (nästan), och det andra är bara känt för sin sista aria. Dessvärre måste du lämna familjen hemma, och du får tyvärr inte välja årstid på din ankomstort. Typiskt! Grattis, grattis som man säger här i Göteborg. Tur att man har samma väder i alla fall, så man känner igen sej.
Känn ingen sorg för mej, Göteborg...
/ J

Scrabble är ju alltid scrabble...

Så var den lilla avskedsfesten över, och lag Huddinge avgick med storseger. Hehe! Oj, vilken tidshets det blev så klart. Två minuter per lag, och inga böjningsformer. Puh! Jättetrevlig middag, och USA-temat blev ganska bra. Tänk att man kan ha trevliga vänner även i Göteborg! Nu gäller det bara att hantera packningen imorgon... Sex långa veckor i ett kallt Chicago. Om man räknar med samma klimat som här hemma, så kan man nästan bara bli positivt överraskad, eller? Senast jag var där så var det ju senvår, eller vad man nu kallar det, och då kunde man ju promenera runt hur som helst. Nu är det ju kallt, och snö i värsta fall. Inte för att man ser mycket av det här i Götet, men ändå. Bäst att packa ner snöskorna i alla fall. Och sydväst. Man vet aldrig. Men jag tror jag lämnar vårt Scrabble. Om inte annat kanske våra vänner kan låna det och öva lite tills jag kommer tillbaka...
/ J

Resfeber

Jag kan känna den tydligt. Den smyger sej på, men den är väldigt lätt att känna igen. Som en tjuv om natten, eller som ett brev på posten. Nog är det den alltid. Resfebern. Trevligt att råkas, gamle vän...
- Jag har kommit för att hämta dej, typ.
- Yeah, right!
- Om du packar redan nu, så slipper jag hjälpa dej.
- Yeah, right! Om jag låter bli att packa, så kanske du får åka utan mej.
Tyvärr, jag var tvungen att stanna hemma den här gången. Hmm...
Varför är det så tråkigt att packa? Kanske för att det är så svårt med en liten dotter som bara vill packa upp allt man precis har packat. Eller är det kanske bara det symboliska i själva packningen. Att man faktiskt ska lämna det trygga hemmet och familjen (snyft) för att tralla omkring i Chicago mitt i vintern. Varför kunde jag inte fått komma tillbaka till Miami nu istället?
Ikväll blir det ett litet halvimproviserat Going-away-Party för de närmast sörjande här i Göteborg. För mina kära Stockholmsvänner kan jag berätta att det blir lite All-American meny med Tacos(!) och Budweiser. Ur stereon kommer det flöda Robert Merrill sjungandes Battle Hymn of the Republic blandat med soundtracket till Chicago.
Och någonstans där kommer han stå i ett hörn och vänta på mej. Resfebern. Kul typ.
/ J

Gamla tunnor kan också skramla...

Så har även en gammal mossig operastofil gjort praktfull entré på en helt ny scen. Välkommen till Jesper Taube's blogg!
I dagarna kommer även min alldeles egen hemsida att öppna dörrarna, så nu är det en ny värld som öppnas. Håll till godo...
Men för mej handlar det mest om förberedelser för avresa till Chicago. Det ska bli mycket spännande att återvända till den stora, men ändå intima, världsstaden. Denna gång blir det svårare än tidigare. Som relativt nybliven pappa (10 mån) så har man plötsligt mycket svårare att lämna hemmet och familjen under längre perioder. Hur ska man kunna få pusslet sångare/pappa att gå ihop? Ja, vi får väl se...
Jag passar på att skicka en speciell tanke till allas våran Birgit Nilsson, som nyligen avled och begravdes häromdagen i Skåne. En ikon, lika känd för sina makalösa rolltolkningar som för sin underbara humor saknas av en hel operavärld. Tack för allt du har gett oss!
Ho-jo-to-hooo!!!
/ J