Idag var det äntligen dags för orkestern att sättas ihop med oss. Mest nyfikna var vi förstås på hur The Padlock, som orkestrerats av Raymond Leppard själv, skulle låta med full orkester. Vilket lyft det blir när musiken kommer till liv på riktigt! Stycket fortsätter att växa, och vissa delar är riktigt bra och "catchy". Raymond Leppard är i riktig högform, och i Dido spelar han själv cembalo samtidigt som han dirigerar stycket. Och nu ska vi bara försöka sätta ihop det musikaliska med det fantastiska som vi förväntas utföra på scenen. (Ni hörde väl den något ironiska undertonen i den meningen..?)
Linda & Matilda är båda förkylda, vilket inte är så kul. Dessutom har Matilda febertoppar på över 40 grader. Och så är jag borta och repar hela dagarna. Kul i Chicago, typ. Jag antar att det är detta man får vänja sej vid som småbarnsförälder. Lite RS-virus här och lite förkylningar där. Esberitox intravenöst, tack!
Sen har det börjat snöa ordentligt här. Då snackar vi snö. Flingor stora som brownies från Wayne's Coffee. Pulsa hem från Harris Theater var plötsligt inte så kul. Tur att man är van vid snö hemifrån i alla fall.
Om ni tycker att jag är gammal och mossig, så titta in på Allans Blogg .
Världens äldsta bloggare. 93 bast. Så jag har ett tag kvar...
/ J
PS. Jag vill inte klaga på min trogna och växande publik, men det är lite tunt med kommentarer på bloggen. Det är alltid roligt med lite dialog. Klicka bara på Comments under varje inlägg. Och, använd gärna Google-rutan på bloggen. Min (dolda) räknare är snart uppe i tusen visningar på min blogg sedan den 24 januari. Tack och välkomna åter om & om igen! DS.
