Visst är det lite märkligt ibland. Plötsligt stöter man bara ihop med folk på gatan, och egentligen är sannolikheten ungefär lika med noll, men det bara inträffar. Ödet? Slumpen?
Chicago är ingen liten stad, och även om vi visste att vi båda befann oss i staden, så kan man ju inte bara säga som i t ex Vadstena: Vi ses på stan! Och det stämmer.
Idag hände det otroliga. I Chicago. Mitt på dagen. Vi hade just intagit en lunch på Café Baci (mycket trevligt italienskt fik) och var på väg till The Art Institute of Chicago. Ut med barnvagn och allt på trottoaren, och vilka står plötsligt framför oss? Camilla Tilling och hennes man (ja, de gifte sej på nyårsafton!) Anders! Helt sanslöst. Och nästan skrattretande. Men trevligt.
Camilla och jag var samtidigt i Vadstena den magiska sommaren 1997. Hon var på Gamla Teatern, tillsammans med Bosse Rosenkull och Håkan Starkenberg, min sambo för sommaren. Jag sjöng samtidigt Dittersdorf på Slottet, med Fredrik Hellgren, Samuel Jarrick, Malin Byström, Catarina Lundgren, Peter Nygren och Magdalena Bränland i Torbjörn Lillieqvist's regi. Nu när jag tänker tillbaka, så slår det mej att den produktionen hade en del gemensamt med The Padlock, som vi gör nu. Ett stycke komedi, samtida med Mozart, med talad dialog. Cirkeln sluts.
Efter Vadstena lyckades Camilla och jag ganska bra i stipendieregnet. Två år i rad (1998&1999) stod hon och jag överst på Akademiens lista. Christina Nilsson-stipendiater tillsammans. Fast jag kunde aldrig åka dit. Då hade jag redan börjat mitt Sisyfosarbete på Operan, och fick inte ledigt för att äta ostkaka i Småland. Synd!
Sedan har Camillas karriär fortsatt uppåt och utåt, men hon har kvar en bas i Göteborg. Och vem flyttar nyligen till Göteborg. Jo, jag. Så hemma i Göteborg bor vi ungefär en kilometer från varann. Inte nog med det. Camillas man Anders spelar nu i Göteborgssymfonikerna, där min fru Linda spelar. Cirklarna bara sluts till höger och vänster.
Här är vi i alla fall, på andra sidan jorden. Och stöter plötsligt ihop på gatan. Slump? Ödet? Jag tror på ödet.
Nu är det bara att luta sej tillbaka och invänta alla lyckönskningar till premiären, som infaller om ungefär 21 timmar.
Håll i hatten!
/ J
PS. Vilket instrument som jag blev? Trombon. Måste göra om det. DS.
