Det är mycket som är jobbigt med att vara iväg så här, men jobbigast av allt är att inte vara nära sin hustru. Att prata på telefon och ha kontakt på alla möjliga elektroniska sätt kan aldrig ersätta en fysisk närhet, med blickar, dofter och allt annat som man lätt tar för givet. I ett främmande land, långt ifrån hemmet och vardagen, får man en hel del tid att tänka och längta och sakna.
Nu kommer du/ni snart hit, men jag vill i alla fall säga högt:
Linda, du är ljuset i mitt liv, luften i mina lungor och bränslet i min tank. Utan dej vore jag ingenting. Jag vill inget annat än att leva tillsammans med dej (och Matilda) för all framtid. Tack för att du finns där för mej, och jag älskar dej fortfarande så mycket att det gör ont.
Kom snart hit!
/ J
