Vaknar plötsligt vid tretiden i natt och bara skakar. Stapplar mej upp och in i badrummet. Var är iprenen? Med mycket möda och stort besvär lyckas jag få fram den lilla tabletten och in i munnen. Skakar fortfarande som en galning. Och toksvettas. Och fryser. Flashback till 1999, då jag senast var riktigt sjuk. Ja, förutom den underbara vinterkräksjukan som drabbade oss förra året. Flunsan 1999 var ingen lek. Jag var sängliggande i en vecka. Utan nån som kunde ta hand om mej. Det går ju inte nu. Jag ska ju sjunga sista föreställningen, och åka hem till Sverige. Tänk om jag inte får åka. Har de någon termometerkontroll i säkerhetskontrollen? Bergis åker jag fast och blir kvar här i Big Mac-land. Vore just snyggt...
Tillbaka i sängen blir jag snart lite bättre av den intelligenta värktabletten. Men fryser fortfarande. Går och hämtar min tjocka tröja ur garderoben. Lite bättre. Vaknar efter en obestämd tid igen, och är då så varm att det går att steka frukostägget på mej. Lakanen har totalt snott in mej i ett slags togaparty, och jag har ont i hela kroppen. Mysigt. Eller inte. Mest inte. Det slår mej att det måste vara res-feber som drabbat mej. Hoppas jag kan sova lite mer än två och en halv timme i natt. Annars blir det inte nån rolig föreställning imorgon kväll.
Kvällens konsert med CSO var förstås alldeles fantastisk. Danny Barenboim gjorde ingen besviken, och framförde Brahms 1:a pianokonsert med mycket styrka, säkerhet och känslighet. Vilken musiker! Orkestern, under Zubin Mehta's förtroendeingivande ledning var också bra, men träblåset hade tyvärr inte en av sina bästa dagar. Men vilken upplevelse att vara där. Utsålt och stående ovationer förstås. Och så fick vi chans att träffa Camilla & Anders en sista gång innan vi försvinner hem.
Nu är den stora frågan: Hur mycket får inte plats i resväskan/-orna? Måste vi, som förra gången, gå och köpa ny väska? Vi får se imorgon. Jag tror vi klarar oss, faktiskt. Men det blir trångt.
Väl hemma så får vi ta tag i nästa stora projekt, nämligen den stora födelsedagen. Matildas första stora dag närmar sej med stormsteg, och vi har inte planerat någonting. Än.
När vi har landat hemma igen, ska jag också försöka göra en sammanfattning av den här perioden. Det är ju som vanligt en del som har hänt sedan man lyfte från Landvetter den 15 januari. Både fysiskt och psykiskt. Den här gången har jag i alla fall bloggen att gå tillbaka till om minnet sviker. Fast så gammal är man ju inte riktigt. Än.
/ J
PS. Spanarna sänds förstås i P1 och ingenting annat. Men det är det som är så bra med Podcasts. Det spelar ingen roll... DS.
