Dieci anni - en liten sammanfattning

10 år. 120 månader. 520 veckor. 3642,5 dagar. Så länge har jag varit anställd som solist på Kungliga Operan. Några andra kungliga siffror att roa sej med:
Antal operachefer under mina tio år: 6 st
Antal produktioner som jag medverkat i: Cirka 15 st
Antal tyskspråkiga produktioner: 0
Antal föreställningar: Ingen aning, men det borde vara runt 250.
Antal premiärer jag fått sjunga: 4,5 (Orlando, Boheme, Pariserliv, Falstaff och Askungen)
Antal inställda föreställningar: 0
Antal gånger jag fått frågan om jag är släkt med Evert: Oräkneliga
Antal gånger jag fått frågan om jag är tenor: Lika många
Antal tenorer jag har sjungit med i Boheme: 10

Mest lärorika produktion: Barberaren, utan tvekan.
Mest absurda produktion: Pariserliv, också utan tvekan.
Mest oväntade rolldebut: Posa i Don Carlos, 28 år gammal.
Mest saknade produktion: Don Carlos.
Mest (av andra) bortglömda rolldebut: Greve Almaviva i Figaros Bröllop. Endast 5 föreställningar 2002.

Nu ser jag framåt mot nya, djärva mål och utmaningar. Både på Kgl Operan och annorstädes. Både på scenen och i det verkliga livet.
För det jag kanske har lärt mej längs vägen är att sångarlivet inte alltid är champagne och jordgubbar. Ibland är det filbunke också. Och det måste man lära sej att hantera lika mycket som de fläckvisa framgångarna.
Men ikväll är det bara champagne och jordgubbar.
Och en dödssjuk Mimi, förstås. Party party.
Min nästa föreställning på Kgl Operan är 16 maj.
Gott nytt år!
/ J

Jag höjer ett bryn...

På vägen hem från Bryn Terfels haussade konsert i Konserthuset igår kväll slogs jag av flera oväntade tankar och känslor. Kanske är det orimligt höga förväntningar, kanske är det något annat. Men jag kan inte vara helt och fullt nöjd. Framför allt i den första operaavdelningen, med arior ur Otello, Falstaff, Tannhäuser och Faust verkade Bryn mest gå på något slags autopilot, och han bjöd inte på något utöver det han verkligen behövde. Jag vill ha extra allt! Annars får det nog vara. Och det mest överflödiga numret var en totalt blodfattig och platt Granada efter paus. Varför???
Först i Wales- och Camelotsångerna började det hetta till på allvar. Litegrann.
Den som istället stod för kvällens upplevelse var harpissan Catrin Finch. Hennes solonummer i andra avdelningen var magiskt. Ett virtuost stycke som lät som "Min hatt den har tre kanter" med sanslösa variationer som fick det att svindla. Hon hade publiken helt i sina flinka händer. Med rätta. Något som faktiskt Bryn inte riktigt lyckades med förrän stundtals i den alltför korta musikaldelen. Tyckte jag.
Ikväll lyssnar jag stolt på p2, som direktsänder Sjostakovitj 8 från Berwaldhallen. Med min Linda på piccola. Jag är redan stolt.
/ J
PS. Missa inte Metplayer, opera i HD-format. Gratis 1 vecka! Själv ska jag nog se Ernani från 1983, Bohème från 1977, Idomeneo från 1982 och I Puritani från 2007. DS.

Inte mätt på Met?

Än en gång går the Met i spetsen för multimediaoperautvecklingen. Idag lanseras Metropolitanoperans nya mediaspelare - Metplayer. Där ska man kunna se ett urval av både nya och gamla föreställningar i HD-kvalitet, och utan störande buffringar och hackande. Verkar mycket lovande. Om det inte är för kostsamt tror jag det kan bli en riktig hit.
Direkt hem till vardagsrummet...
Imorgon kväll väntas fint besök i Stockholm. Världssångaren Bryn Terfel intar Konserthuset. Jag drar mej till minnes en kväll för länge sedan. Platsen var som så många gånger förr Le Bistro de Wasahof. Fyllt till bristningsgränsen med unga sångare. Och Bryn Terfel. Och det sjöngs. Högt och lågt. Starkt och ännu starkare. Med Bryn. Och för Bryn. Jag minns att jag till slut nästan tvingades upp på golvet, och innan jag hann ångra mej så hade jag satt igång att sjunga Factotumarian ur Barberaren. Ett paradnummer. Men kanske inte klockan halvett på natten i ett inte helt nyktert tillstånd. Men kul var det.
Imorgon får han sjunga för mej. Och jag ska bara njuta...
/ J

Carl iBildt!

Nu har alltså Sveriges utrikesminister också insett det faktum som några av oss vetat länge. En Mac är inte bara en dator. Det är ju prestanda, design och funktionalitet i ett litet vitt paket. Oslagbart. Stort grattis Calle!
/ J

Herr, lehre doch mich

Snart är den värsta/bästa Requiem-säsongen igång på allvar. Den sträcker sej från oktober med sin kulmen i allhelgonahelgen och övergår till advent i slutet på november.
I år gör jag nog fler än någonsin. För en gångs skull passar det (faktiskt!) med mitt schema på Operan. Hurra!
Eller vad sägs om: Brahms Requiem i Stockholm & Uppsala, Mozart i Nacka, Duruflé i Düsseldorf. Och så, förstås, ytterligare en omgång Förklädd Gud (nummer fyra i år) i min nya hemförsamling i Gustavsberg. Sen är det hög tid att klä om till advents- och julrepertoaren.
I år gästar jag Berwaldhallen och Stockholms Körförbund samt Adolf Fredriks Bachkör.
Så nu gäller det bara att pussla ihop barnvakter, så pappa kan ut och tjäna lite slantar till julklapparna...
Och i år ska det banne mej bli en riktig gran också.
/ J

Allting på is

För den som undrar, och det verkar ju vara några, kan jag berätta att jag tagit ett litet uppehåll. Men nu återkommer jag med full fart!
Med ny kraft, nya idéer och förhoppningsvis intressanta inlägg. Här kommer ett:
Det tog några år, men till slut så kom Celebrities on Ice/Stjärnor på is till Sverige. Jag såg den amerikanska förlagan redan när jag var där 2006, och tyckte att det var betydligt mer intressant och underhållande än någon senare Idolsäsong eller Let's Dance någonsin kommit i närheten av. Kanske är det att insatsen är större?
Större risk = mer intressant TV.
Blodspillan och skador redan i förväg skapar ju också ett visst intresse. Eller?
Så, lägg ner Idol och Let's Dance nu. Allt där är redan gjort.
Nu vill jag se en Operation Opera eller kanske Opera on Ice? Ice Age?
Tanken svindlar...
/ J

Opera - en fluga?

Vissa idéer verkar väldigt bra i teorin, men fungerar sämre i praktiken. Andra infall kan verka totalt vrickade och omöjliga att genomföra, men kan bli riktiga kioskvältare i slutändan. I operavärlden finns det otaliga exempel på till synes goda idéer som inte riktigt nådde fram, eller likväl galna satsningar som blivit otroligt lyckade.
Den kommande veckan skulle jag gärna befinna mej på Los Angeles Opera. Där har nämligen två uppsättningar som frestar min nyfikenhet premiär. Den första är Puccini's Gianni Schicchi. Den tredje delen av triptyken Il Trittico. Inget speciellt så långt. Men i huvudrollen hittar man en rolldebutant. Sir Thomas Allen. Och som regissör finner vi en annan mycket intressant debutant... Woody Allen. Allen och Allen. Vill se!!!
Den andra stora begivenheten i LA är förstås opera-tionen (förlåt!) av den klassiska filmen The Fly/Flugan som öppnar om en vecka. Med musik av Howard Shore. I regi av David Cronenberg, som också regisserade filmen från 1986. Otroligt intressant. Kan mycket väl bli en riktig kult-opera. Vill se!!!
Men istället får jag fortsätta sjunga La Boheme och Askungen hemma i Stockholm.
But L.A. is my Lady this week.
/ J

Borta bra, men Bo-hema bäst?

Så var en ny säsong igång. Eller snarare arbetet bakom kulisserna. Efter en lång, men mycket efterlängtad och njutbar semester samlades vi idag för att återuppta jobbet med årets olika föreställningar. För min del alltså med Boheme. En produktion som också går under öknamnet "Laptopen" alternativt "Macbook". Om man ser scenbilden till första och sista akten så förstår man. Sedan urpremiären 13 september 2001 har ett antal olika sångare passerat revy. Jag tror jag räknade till minst sju tenorer längs vägen. Och nu är det Operans egen Jonas Degerfeldt som tar upp stafettpinnen i en av operavärldens mest kända huvudroller. Och som Mimi hör man för första gången Maria Fontosh. Hon gjorde för övrigt Musetta vid urpremiären 2001. För den som vill ha ett litet smakprov från Boheme med både Jonas och mej, tillsammans med Maria Fontosh och Marianne Hellgren Staykov kan man besöka Stockholms Kulturfestival på lördag kl. 20:00. Gustav Adolfs Torg är platsen.
Vi ses väl där?
/ J

Som en humla

Vissa kanske tycker att det är mer eller mindre sommar redan. Andra kanske har häcken full. Oavsett vilket tycker jag är våren en härlig årstid. Förutom för oss som är allergiker. Jag, som varit i stort sett kärnfrisk hela mitt liv, har plötsligt i vuxen ålder blivit allergiker. Eller är det bara ytterligare en dagisbacill? Nej. Pollen har fått grepp på mej. Men som tur är har jag medicin som hjälper. Annars hade det varit svårt att genomföra denna veckas dubbelkommando med premiärvecka på Askungen (på lördag!) samtidigt med en högst tveksam mun-mot-munmetod på en svårt sargad Boheme. Som om det inte var nog har vi passat på att sälja två lägenheter också. Till slut gick det bra. Över förväntan, faktiskt. Men ett tag var det riktigt nervöst. På båda ställena fick vi bra bud för att låta bli visning. Otroligt svårt beslut. Rata budet eller ställa in visningarna? Vi valde att gå vidare. I båda fallen var det rätt beslut. För oss. Så nu kan vi bosätta oss i lugn och ro i vårt hus i förorten och leva ett skönt familjeliv. Grillen står snart på plats och bilen har en egen parkeringsplats. Dottern kan springa ut på gräsmattan och pappa kan pyssla med något i förrådet. Typ. Nu kommer nästa steg i processen. Efter den långa och mödosamma köp/säljprocessen med dess olika faser och otaliga vibrationer i byxtrakten kommer man till en helt ny insikt. Flyttpusslet. Om man, som vi, flyttar från två lägenheter samtidigt till ett hus hamnar man i ett svårt livs-sudoku. Vad klarar man själv? Behövs flyttfirma? Vad kostar det? Flyttstädning? Av två ställen? My God! Och allt ska ske simultant. Helst. Och mitt i sommaren. Då drabbas man ofelbart av nästa stora vuxenbacill. Trädgårdspaniken. Snabbt inser man att man inte bara saknar all kunskap om hur man gör och hur saker och ting växer och vissnar. Man saknar också samtliga redskap som man behöver för att utföra det arbete som krävs. Gräsklippare, skottkärra, utemöbler(för två altaner), högtryckstvätt och förstås en grill. Jag måste ha en grill! Första Juli. Jag ser redan tändstickan nere bland briketterna. Och jag kan känna doften. Jag har varit redo länge. Och nu är det verkligen dags. Phoff.
/ J

Askungen på många språk

Idag var min första "riktiga" repdag på den "nya" Askungen. Det första citationstecknet för att jag förstås haft ett antal sångrum med pianist innan för att lära mej musiken, och det andra för att det är en hyrd produktion från Theatre de Champs-Elysées i Paris och som sedemera har landat på svensk mark. Nåväl, idag var hela produktionsteamet på plats, och de flesta av solisterna var också där. En salig blandning av bekanta ansikten och röster och en del nya förmågor. Vissa har gjort pjäsen förut. Andra (som jag) är förstagluttare. Det var många olika språk som florerade i lokalen. En gäst pratade enbart italienska, spanska och franska. En annan pratade franska och engelska. En från Tyskland. En gäst kom bara förbi och sa hej, innan han flög vidare/tillbaka till Tyskland. Och så några svenskar. Och en ytterst liten hund. Instruktioner kom på både engelska, franska och italienska. Första intrycket av produktionen hade jag nog redan fått, eftersom några av oss utrustats med en DVD från Paris, men ändå är det spännande att se hur människor jobbar. Eller hur andra människor jobbar. Och hur olika språk och traditioner möts och blir något nytt. För är det något jag har lärt mej under åren är det att det finns ganska många vägar till målet. I det här fallet haltar besättningen lite märkligt. Sju roller. Och tio solister. Dvs tre dubbelbesatta roller. Och ganska tajt med tid. Och dessvärre har vi bara den här första veckan med regissören Irina Brook. Som för övrigt verkar vara en riktigt trevlig och intelligent regissör. Men en vecka? Hallå! Låt gå för att det är en inhyrd produktion, men i alla fall. Med Konwitschny i Karlstad hade vi tre veckor. Nåja, vad är väl en bal på slottet..? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles... alldeles underbar! Vi får se.
/ J

Wallenberg prisad

Texten är hämtad från Estniska Nationaloperans hemsida:

"Several high acknowledgements to the people who brought on stage the opera "Wallenberg"
On the occasion of Independence Day and in order to acknowledge his services to the Estonian state, President of the Estonian Republic Toomas Hendrik Ilves decided to give the IV class medal of Maarjamaa Rist to Dmitri Bertman, a Russian stage director who in May 2007 brought on stage opera "Wallenberg" at the Estonian National Opera. For the year 2007 the Government of the Estonian Republic decided to give the state`s culture reward (with the monetary value of 150 000 EEK) to composer Erkki-Sven Tüür, stage director Dmitri Bertman, conductor Arvo Volmer, stage director Neeme Kuningas and designer Ene-Liis Semper for the production of a contemporary opera "Wallenberg" at the Estonian National Opera.

The artistic director and chief conductor Arvo Volmer is convinced that the year 2007 was good for the National Opera and for Estonian operatic art. „The staging of Erkki-Sven Tüür`s „Wallenberg” at the Estonian National Opera turned out to be a great noteworthy event of Estonian music and theatre life. It feels proud that an original of our composer addresses the audience with such great power. The Holocaust theme has not been much treated in Estonian art and its message has an explosive effect on both the makers and the audience. In 2008 another Estonian opera will come on stage, this time a world première for Mari Vihmandi`s "The Formula of Love". The Estonian music theatre and operatic art lives and evolves, exactly with the help of these works we are able to differ and to become renowned in both European and world dimensions,” says Arvo Volmer.

The staging of opera „Wallenberg” earned the widest attention of general public – it was reflected by both Estonian and international press. At the same time, in the autumn of 2007 the recording of this opera was carried out by the Estonian National Broadcasting, as a result of which a quality TV- and radio production as well as DVD should be completed in the current year."

Dessutom blev min kvinnliga motspelerska utnämnd till årets estniska sångare, bl a för rollen i Wallenberg.
Håll ögonen öppna för den kommande DVDn. Snart i var mans hem?
Ytterligare föreställningar spelas under Östersjöfestivalen i augusti. Wallenberg lever!
/ J

Nya tider!

Ja, så här i efterdyningarna till det monumentala Melodifestivalspektaklet kan man väl lugnt konstatera att det vore skönt att slippa det i knappt ett år? Men hur ska man någonsin få ur Patrik Isakssons låt ur skallen? Årets festival höll väl hyfsad klass, även om jag personligen gärna sett vissa andra låtar och artister i finalen. Det hade varit intressant... Nu blev det ganska avslaget och ospännande. Väl i finalen hade jag t ex mycket hellre sett Bröderna Rongedal (eller som min dotter kallar dom: De röda pojkarna) vinna. Eller varför inte min dotters absoluta favorit: Ola. Och hon har knappt ens sett honom... Låten går hela tiden. Love in stereo. Liksom min gamla körkompis Terran Anderssons underbara operaschlager.En sak var i alla fall väldigt skön. Att Christer Sjögren överhuvudtaget kom till final var ett fasansfullt misstag, men tack och lov stannade det där. Ett tag var jag lite orolig att den sjukdomen skulle sprida sej ännu värre. Men nu är faran över. För den här gången...
Nu väntar väldigt spännande tider för oss. Så fort som möjligt går hela flyttlasset (åter/äntligen/tillfälligt) mot huvudstaden, och vi samlar oss för en ny tid. En början på något nytt. En familj med jobb i samma stad. På heltid. Går det? Hur gör man? Och var bor man? Många frågor och en hel massa tid och energi innan allt är på plats, men jag vågar lova att vi kommer må toppen när allt är klart. Bara vi hittar vår plats. Igen eller på nytt. Med Patrik Isaksson under vårt tunna skinn.
/ J
PS. En extra konsert är inlagd. Nu på onsdag har jag lunchkonsert kl. 12.30 på Operan. Med Dödenprogrammet. DS.

This is the moment!

Nu är det dags. Tiden är kommen. Timman är slagen. Och allt faller på plats. Äntligen. Länge nu har väldigt mycket i våra liv kastats upp i luften för att inte riktigt falla åter i god jord, men nu verkar både yin och yang vara med oss. Vad är det nu som har hänt? Ja, vi kan knappt förstå det själva. Men det är sant. Och verkligt. Och något som vi hypotetiskt trodde skulle kunna hända, men som vi ändå inte vågat hoppats på har plötsligt gått i uppfyllelse. Vi har under en ganska lång period försökt på olika sätt och med olika framgång få jobba i samma stad och få en fungerande och trivsam hemmamiljö. Och nu är vi där. Idag, på vår gemensamma dotters namnsdag kom beskedet. Jobb i samma stad. Inget mera pendlande. Inga fler funderingar. No more second plans.
Och ändå kan vi inte riktigt ta fram Dompan. Det är ju trots allt provår. Med allt vad det innebär. Och det har ju visat sej att det inte är säkert i orkestersammanhang. Flera gånger. Men jag tror på min tjej. Det har jag alltid gjort. Och hon är definitivt värd det. Så mycket tid och kraft och energi hon har lagt ner på ett antal provtjänster i orkestrar. Jag hoppas att det här är rundningsmärket. Prövningarnas tid är över. Nu kommer Njutningarnas tid. Och vi är beredda!
/ J

Vid vägens ände

RIDDAREN: Vem är du?

DÖDEN: Jag är Döden.

RIDDAREN: Kommer du för att hämta mig?

DÖDEN: Jag har redan länge gått vid din sida.

RIDDAREN: Det vet jag.

DÖDEN: Är du beredd?

RIDDAREN: Min kropp är rädd, inte jag själv.

Ett välkänt citat ur Bergmans Det sjunde inseglet. Och skrämmande aktuellt för mej just nu. I fredags begravdes min älskade mormor, som efter en massiv stroke legat i ofattbara 17 år och spelat schack med Döden. Nu får hon äntligen vila.
Just den här veckan framträder jag också på Operan med ett tungt program som anstryker samma tema. Ödet? Jag ska sjunga Frank Martin's Jedermann-monologer och Beethovens Gellert Lieder. Det är verkligen bara död och ångest. Nej, inte riktigt. Det finns något slags hopp också. Och en insikt att ta med sej till andra sidan. Otroligt fin musik, men svårt. Ruskigt svårt. Och det underlättar inte direkt att man har två Falstaff i veckan också. Nu har vi visserligen börjat komma in i den rätta föreställningsrytmen. Det blev ju (särskilt för min del) så hysteriskt inför premiärveckan, och sedan var vi plötsligt lediga i 10 dagar. Skönt, men det tar ett par gånger innan man kommer tillbaka in i rytmen igen. Nu har vi haft ytterligare två sedan uppehållet, och man börjar verkligen komma djupare in i rollen. Det är alltid små saker som händer, eller blir lite annorlunda. Men hittills (ta i trä) fungerar det bra. Senast var det verkligen speciellt, eftersom vår dirigent Maestro Morandi fyllde 50 år. Han (och vi) fick stående ovationer i applådtacket. Och sen bjöd han på vin. Mycket trevligt!
Ikväll blir det full fart igen. Och lunchkonsert imorgon. Falstaff på onsdag. Och en till konsert på torsdag. Pust! Sen blir det äntligen lite lugnare. Tror jag. Allt är lite rörigt just nu. Men det brukar på något sätt ordna upp sej.
/ J

È sogno o realtà?

Nu undrar säkert många, inklusive jag själv; Vad var det som hände? Med mycket kort varsel blev jag i lördags inkastad att sjunga Falstaff-premiär mot Loa Falkman. Utan en minuts repetition med honom. Och nästan utan orkesterrepetitioner. Meningen var ju att jag skulle premierat först nu på fredag. Och nu sitter jag här. Något chockad. Men med livet i behåll. Och har inte bara gjort premiär. Utan också gjort en andra premiär. Operans första digitalbiosändning till 20-talet biografer runtom i Sverige gick av stapeln igår kväll. Direkt och live. Och ikväll har jag genrep!?!
Ja, det är faktiskt sant. Jag fattar fortfarande inte riktigt. Eller som jag sjöng i monologen: È sogno o realtà? (Är det en dröm eller verklighet?)
Det är svårt att sätta ord på vad som hände i lördags, men det var en överjordiskt häftig känsla. Och helt overkligt. Samtidigt som det var så verkligt det kan bli. Kontroll och kaos i balanserat samspel. Och jag lyckades med det jag hoppades på. Att mitt i allt detta faktiskt ha kul också. Men vad var det som hände?
/ J

Premiärnerver - eller Tutto nel Mondo è burla!!!

Det är inte roligt att glädjas åt andras motgångar, men på något sätt kändes det både kul och läskigt när telefonen ringde imorse. Premiär ikväll. Sjukdom. Och jag som hade tänkt mej en lugn helg och ladda för "vår" kommande premiärvecka med Melodifestival och allt. Bara att ställa om. Försöka fokusera. Och gilla läget. Premiär. Direkt i radio (SR p2). Inga repetitioner tillsammans. Och en halvkrasslig dirigent. Kan det ställas mer på sin spets? Jag hoppas att det går vägen. Jag ska i alla fall försöka ha kul. Och njuta lite. Det är nu det gäller...
Håll tummarna!
/ J

Kall soppa

Om man är nyfiken på vad som egentligen hände med Raoul Wallenberg (är inte alla det?) kan man nu ta del av Utrikesdepartementets databas, med alla vittnesmål och ledtrådar samlade och offentliga. Fast det mest intressanta är väl kanske de som inte finns. Luckorna. Och svaren. Vad hände? Hur länge levde han? Och varför vet vi fortfarande inte?
Och om allt går som planerat kan man snart avnjuta operan Wallenberg i sitt eget vardagsrum. Kommer snart på DVD. Med undertecknad i huvudrollen. Den ger inga svar heller, men är förhoppningsvis sevärd ändå.
/ J

Ett fall framåt

Eftersom det uppenbarligen kan misstolkas på helt andra plan än det var meningen ska jag förtydliga mitt tidigare uttalande om samsjungningen härom veckan. Det var inte så att allt var katastrof. Enskilda sångare och kollegors insatser har jag aldrig haft en vilja eller anledning att kommentera och recensera. Det vore bara dumt. Det jag ansåg var en katastrof var förutsättningarna. Och möjligheten att faktiskt utföra ett bra jobb. Hela formen för produktionen har haltat betänkligt, och vårat lag har inte haft alls samma goda förutsättningar, tycker jag. Men efter snart tio år som andralagssångare kan jag säga att man arbetar upp en rutin för det också. Med detta sagt ska vi nu in och med stor glädje och inspiration ha orkesterrepetition. Med vårt lag. Som jag tycker är jättebra.
/ J

Hyde tar över?

Jag ska försöka att inte dra för många paralleller, men det är ju ofrånkomligt just nu. Som jag skrev om tidigare hade just musikalen Jekyll & Hyde premiär förra helgen. En person - två personligheter. Och det finns klara inslag av det ämnet även i vår kommande Falstaff. Det gäller både på sångarsidan (i vissa fall...) och på den andra sidan. Till produktionens stora förtret. Ironiskt nog har vi ju också dubbla lag, men ska försöka att närma oss ett gemensamt spelrum. Inte helt enkelt, har det visat sej. En slags produktions-personlighetsklyvning kan man säga. Eftersom jag är på ena sidan kan jag inte riktigt prata för "andra sidan", men just nu känns en Fantastisk Falstaff ganska fjärran. Samsjungning (lag 2) igår var tyvärr inte mycket annat än en katastrof. Kanske är det bra. Kanske är det en föraning. Jag vet inte. Vad jag vet är att jag kommer fortsätta att göra min karaktär och roll rättvisa. Och jag kommer kämpa för att det ska bli en så bra produktion som möjligt. Men hur gör man när man är i ett andra lag? Ja, Gösta Winbergh lärde mej en gång något viktigt. Lyssna och lär. Glöm och prestera.
/ J

Jekyll & Hyde

Ikväll har den Stockholms-premiär. Men inte Sverigepremiär. Både Norrköping och Karlstad har varit före. Jekyll & Hyde - the musical. Den kommer säkert att bli en publiksuccé. Inte minst med tanke på att man satt en åldersgräns på den. Vad är det som är så "farligt"? Är det Mikael Samuelssons sångröst? Den lät lite barnförbjuden på morgon-tv nyss i alla fall. Intressant...
Repetitionsarbetet med Falstaff börjar sakta ta form, men fortfarande återstår mycket arbete. Ekvationen med dubbla solistlag och kort om tid påfrestar. För alla. Men det viktiga är ju premiären. Och bio-sändningen. Eller?
Hoppas bara min älskade dotter blir frisk till på måndag. För annars blir det ännu mindre reptid för mej. Eftersom frun åker på turné till Kanarieöarna.
/ J

Tutto nel mondo è burla?

När jag läste mitt senaste inlägg insåg jag snabbt att jag skrivit lite i affektion angående Falstaff. men det är inte speciellt underligt. I det här skedet av arbetet är man väldigt känslig och samtidigt laddad inför sin uppgift. Efter massrepetitionen häromdagen har mycket hänt. Väldigt mycket på kort tid. Och plötsligt känns det som man har en ganska bra bild/skiss av hela operan. Bitarna börjar falla på plats. Mycket jobb återstår, men idag känns allting mycket bättre än i början på veckan. Alltid något...
Nu väntar en rolig vecka, när vi kliver in på scenen och får känna på dekoren och allt på riktigt. Samtidigt kommer ljussättning och kostymprover färdigställas. Och orkesterrepetitioner börja. Fyra veckor till premiär.
Och, för de som har missat det kan jag meddela att Apples nya MacBook Air är 1,94 cm hög. Eller snarare platt. Och jag vill ha. Skulle matcha min iPhone så bra!
/ J

Fullsatt på Falstaff

Igår var en (tror jag) historisk dag. Till repetitionen var samtliga solister kallade. I Falstaff handlar det om 10 solister. Dubbla lag. Och kör. Fullsatt alltså. Idén var intressant och inte så dum i teorin. Men resultatet? Det man kanske trodde sej vinna i effektivitet skapade just nu mer förvirring och osäkerhet. Och många fick mest sitta och titta hela dagen. Inte så bra. Men sen är det också väldigt svårt att under en kort och intensiv period försöka repetera in två lag parallellt. Jag undrar om det gjorts någonsin förut på Operan. Jag har inte varit med om det. Och tiden är kort. Mycket kort. Redan i slutet på den här veckan går vi in på stora scenen. Om knappt två veckor är det samsjungning med orkestern. Och om en månad är det premiär. Dessutom cirkulerar det i produktionen bekymmersamma rykten. Eftersom det bara är rykten kan jag inte skriva något om dem just nu. Men det är klart störande. Och märkligt, så här i början på en kreativ och lustfylld produktion. Jag hoppas att det klaras ut. Snart.
Igå kunde man också på Idrottsgalan bevittna något märkligt. Malena Ernman uppträdde i ett specialskrivet nummer. Läktarfraser till operamusik. Och stjärnorna såg förbryllade och obekväma ut. Frågan är: Var detta roligt? För idrottarna? För kulturmänniskor? För någon? Känslan som fyllde mej var snarare att man cementerade en redan vid klyfta mellan idrott och kultur. Litar man inte på konstformen kanske man ska låta idrotten ha sin egen gala ifred. Det kändes överflödigt. Och var är förresten våran egen gala? Alla andra konstformer och idrotter har någon form av gala. Priser och hyllningar. Men operakonsten ska bara "gala" hos andra. Helst under lustiga former. Till förmån för vem? Dags att vara stolta, och hylla oss själva. För inte så många andra kommer göra det åt oss.
/ J

Ett riktigt NYTT år!

Vi har knappt hunnit skriva 2008, och redan är arbetet i full gång. Ingen rast, ingen ro. Inte på Operan. I mellandagarna hade vi musikaliska repetitioner inför den nya produktionen av Falstaff, som blir 2008's första premiär den 16 februari. Och som ska sändas digitalt till biografer den 19 februari. Men där jag kommer in först den 22 februari. Häromdagen träffades vi (nästan) alla för kollationering. Visning av skisser och modeller på scenografi och kostymer. Regissören presenterade sina idéer om verket. Otroligt spännande med en vacker och lustfylld scenografi signerad konstnären Lennart Jirlow, som för första gången samarbetar med Operan. Den känns mycket inspirerande! Jag är dock lite missnöjd över hundförbudet på scenen. Annars hade jag fått en riktig jakthund med mej som Ford. Det hade varit kul...
Så här i början på det nya året ger jag inga löften (förutom att jag tänker fortsätta min inslagna väg mot framgång, välstånd och lycka), men jag har några förhoppningar:
- att min familj hittar en vettig lösning på vår splittrade boendesituation.
- att vi får vara friska. (för en gångs skull...)
- att övergången till den nya Operachefen Birgitta Svendén blir smidig och påbörjas redan nu.
- att många fortsätter läsa min blogg. Eller börjar.
- att anbuden från de stora, internationella scenerna trillar in. Eller börjar.
Och slutligen
- att 2008 blir ett riktigt roligt, utvecklande och spännande år!
Välkomna att följa med på resan.
/ J