RIDDAREN: Vem är du?
DÖDEN: Jag är Döden.
RIDDAREN: Kommer du för att hämta mig?
DÖDEN: Jag har redan länge gått vid din sida.
RIDDAREN: Det vet jag.
DÖDEN: Är du beredd?
RIDDAREN: Min kropp är rädd, inte jag själv.
Ett välkänt citat ur Bergmans Det sjunde inseglet. Och skrämmande aktuellt för mej just nu. I fredags begravdes min älskade mormor, som efter en massiv stroke legat i ofattbara 17 år och spelat schack med Döden. Nu får hon äntligen vila.
Just den här veckan framträder jag också på Operan med ett tungt program som anstryker samma tema. Ödet? Jag ska sjunga Frank Martin's Jedermann-monologer och Beethovens Gellert Lieder. Det är verkligen bara död och ångest. Nej, inte riktigt. Det finns något slags hopp också. Och en insikt att ta med sej till andra sidan. Otroligt fin musik, men svårt. Ruskigt svårt. Och det underlättar inte direkt att man har två Falstaff i veckan också. Nu har vi visserligen börjat komma in i den rätta föreställningsrytmen. Det blev ju (särskilt för min del) så hysteriskt inför premiärveckan, och sedan var vi plötsligt lediga i 10 dagar. Skönt, men det tar ett par gånger innan man kommer tillbaka in i rytmen igen. Nu har vi haft ytterligare två sedan uppehållet, och man börjar verkligen komma djupare in i rollen. Det är alltid små saker som händer, eller blir lite annorlunda. Men hittills (ta i trä) fungerar det bra. Senast var det verkligen speciellt, eftersom vår dirigent Maestro Morandi fyllde 50 år. Han (och vi) fick stående ovationer i applådtacket. Och sen bjöd han på vin. Mycket trevligt!
Ikväll blir det full fart igen. Och lunchkonsert imorgon. Falstaff på onsdag. Och en till konsert på torsdag. Pust! Sen blir det äntligen lite lugnare. Tror jag. Allt är lite rörigt just nu. Men det brukar på något sätt ordna upp sej.
/ J
